Midvinterljus med mörk bakgrund

Lugn arbetsdag på jobbet. Jag hinner tänka många tankar och emellanåt blicka ut genom fönstret med utsikt över älven. Det är eftermiddag och skymningen sänker sig över det Norrbottniska kustlandskapet. Det är något speciellt över himlen idag. Eftermiddagshimlen är ovanligt ljus och ger ett starkt återsken över den snötäckta marken. Det är ett vackert färgspel som borde glädja under denna mörka period. Min glädje är dock grumlad. Ännu en ovanligt varm december är snart passerad och det ovanligt starka ljuset beror på den milda luft som finns i övre luftlager.

Klimatförändringarna gör sig påminda på olika vis. Visserligen beror den nuvarande vädersituationen på ett mycket kraftfullt högtryck i söder som pressar den milda luften långt norröver, men dagen ger samtidigt ett illavarslande tecken om att saker inte står rätt till med vårt klimat.

Det fortsätter att skymma. Det starka ljuset återfinns fortfarande i sydväst. Som en kommentar passerar en stor flock svarta kajor ovanför hustaken. En omöjlig syn för 10 år sedan, men idag en daglig syn i det Norrbottniska kustlandskapet.

Läs även andra bloggares åsikter om Klimat, väder

Benedictus

Så blåser det åter en mörk vind från Vatikanen, då Guds företrädare på jorden, d v s påven inom den katolska kyrkan har uttalat sig. Han menar att homosexualitet är lika allvarlig för mänskligheten som skövlingen av våra regnskogar. Det mörka medeltidstänkandet tycks ännu ha ett starkt fäste i den katolska kyrkans högborg.

Medan vår värld och uppfattningen av vår värld förändras i allt snabbare takt verkar Vatikanen gå åt rakt motsatt håll. Mänsklighetens utmaningar är i bokstavlig mening gränslösa och det är då djupt tragiskt att Vatikanen är så bortom den tid man faktiskt lever i och borde dela med alla oss andra.

Än mer tragiskt är att det vår okunnige och fördomsfulle påve säger är lag för så många människor. På så så sätt ger han en legitimitet är ett fortsatt förtryck av många människor, medan de stora frågorna om människans överlevnad kommer på undantag.

Utan överdrift skulle jag nog vilja säga att flera av dessa religiösa förträdare från såväl kristendom som islam med sin moraliska inskränkthet blir en av de största hoten mot mänskligheten.

Det är tur att tankar, information och ny kunskap kan flöda ganska fritt idag som motvikt till dessa mörkermän i olika religiös förklädnad.

Länken till artikeln:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=867235

Läs även andra bloggares åsikter om Påven, religion

Julen

Då årstiden är som mörkast väntar julen som ska sprida ett ljus i alla rum. Jag har i vuxen ålder haft en kluven inställning till denna högtid. Den kluvna inställningen bottnar inte i några jobbiga minnen, tvärtom, min barndoms jular är mest förknippade med roliga och ibland lite smådråpliga minnen. Minns jularna i Bergslagen där den ljumma nubben skulle tas i smyg och där mamma och syster fnissade i kapp åt den falsksjungade solisten under den morgonarla julottan. Minns annorlunda jular på mammas jobb, då hon jobbade natt. Det var mycket spring i den psykiatriska klinikens korridorer. Något liknande skulle knappast få ske idag med allt säkerhetstänkande.

Min kluvna inställning bottnar mest att vi idag är så fjärran det julen står för, andakt, stillhet och okomplicerat umgänge. Julen blir istället för många stressens, den ohejdade konsumtionens och de oinfriade förväntningarnas högtid. Sällan upplevs ensamheten så stark som under julen för de som blir lämnade kvar och sällan blottas så många familjekonflikter i takt med en allt för hög alkoholkonsumtion. Barnen i medelklassfamiljerna får de julklappar de ha varit med att peka ut i butikerna och mycket av fantasi, laddning och spänning kring julklapparna försvinner. I ett samhälle med växande klyftor växer säkert också avunden mellan de som kan ge i överdåd och de som kanske knappt har råd att ge alls.

Min inställning till julen kommer därför att förbli kluven. Jag ska i alla fall försöka förbli i ljuset bland de jag tycker om och njuta av god mat och god julöl.

Jag önskar er läsare en god, stilla och vilsam jul och skickar bloggkommentatorn Thord Wimans underbara länk som så väl förmedlar det jag vill säga.

http://se.youtube.com/watch?v=JGK4Bm7P0fg

Läs även andra bloggares åsikter om Jul

Vintersolstånd

Betrakta denna bild. Bilden är mitt nuvarande skrivbordsunderlägg i datorn. Bilden är tagen under en av sommarens härligaste dagar invid Pieljekaises toppröse. Nationalparken ligger framför mina fötter med Laisdalen och Svaipamassivet i bakgrunden. En bild att vila i och bäras av en längtan efter ljusare tider.

Ljusets förutsättning är mörkret. Längtan och förväntans förutsättning är att ha något att längta till. Det just dessa årstidernas växlingar och olika grader av mörker och ljus som kan vara en av livets kraftkällor. Mörker och kyla kräver tålamod, motstånd och ett visst mått av underkastelse. Vi kan med rätta inför den ledighet som står framför oss dra oss tillbaka. Här kan vi smida våra planer vad vi ska göra när ljuset kommer, utan att för den skull tappa fotfästet från nuet. Tänk om allt bara var ljus, värme, sol och utan motstånd. Jag tror att det på sikt skulle bli ett ganska tråkigt liv.

Vintersolstånd, mörkret härskar, men ljuset är på väg tillbaka. Redan imorgon med en hel minut. Vårda dagen, du får aldrig den tillbaka….

Läs även andra bloggares åsikter om Vintersolstånd, mörker, ljus

Oklok klokskap

Så har då valda delar av vetenskapssamhället uttalat sig. Innebörden i den artikel dessa kunskapens män har skrivit är att vi inte ska ta koldioxidhotet, tillika klimathotet på allvar förrän det är bevisat att just koldioxiden som är miljöbehoven.

Jag tar mig för pannan. Ibland blir forskningen dumheten själv. Ska vi vänta tills en oenig forskarkår ska hitta total samsyn, då lär vi få vänta. De flesta som har lite distans till akademins mest mest vulgära ortodoxi inser att vi kan inte leva som vi gör idag. Det måste finnas en balans mellan det jorden skapar och det vi förbrukar. Forskningen ger sällan hela sanningen, Forskning är hypotensprövning. Det som vi tror är sant idag, behöver inte vara det imorgon, men vi måste agera idag i denna fråga, annars kanske vi till slut inte får se morgondagens ljus....

Läs gärna bifogad länk. Hur reagerar du?

http://www.newsmill.se/artikel/2008/12/17/vetenskapen-ar-inte-enig-om-klimatlarmen

Läs även andra bloggares åsikter om Forskning, klimat, framtiden

Religionen och barbariet

Läste för en tid sedan en kort artikel i DN. Det var en artikel bland alla andra i mediebruset om våldsamheterna i vår värld, men just denna artikel grep mig lite extra. Artikeln återgav en ögonvittnesskildring från Somalia. En 13 åring flicka hade blivit våldtagen av flera män. Fadern anmälde våldtäkten till de lokala myndigheterna. Istället för att få upprättelse och att förövarna straffades blev det flickan som ställdes inför rätta anklagad för otrohet. Mullorna vid shariadomstolen tyckte att hon hade förfört de stackars männen och skulle dömas döden genom stening.

På domens dag hade tusentals människor samlats för att beskåda avrättningen. Flickan grävdes ner i sanden så att bara huvudet var synligt. Flickan bad för sitt liv för sitt liv, men ingen nåd visades ”den otrogne” när mullorna lät stenarna hagla mot hennes huvud. Efter ett tag grävdes hon upp ur sanden. Hon var då fortfarande vid liv och grävdes ner igen så att mullorna fick slutföra sitt verk.

Många brott har begåtts i människornas historia med religiösa förtecken. Jag låter det vara oskrivet om kristendom eller islam har varit värst. Jag känner en stor avsky att detta barbari fortfarande är en vanlig företeelse i vår tid. Det är tragiskt att det religiösa maktmissbruket får fortsätta utan att vi verkar kunna göra något åt det.

Tänk om vi hade i värld fri från religiösa avarter, men fullt av människor som tror – ja som tror på människan och bygger för hennes framtid skulle då skulle världen vara en mycket värdigare plats. Måhända är tanken naiv, men så länge barbariet har vind i seglen ser det dåligt ut för människan.

Läs även andra bloggares åsikter om Religion, ondska

Uppbrott

Uppbrott kan vara en sista vandring invid ett hav som stillat sig, med dimmans sorgflor som bäddar in landskapet. Uppbrott kan vara att lämna en älskad plats, ett älskat sammanhang eller kanske någon du älskar. Uppbrott är något obevekligt. Något som vi måste förhålla oss till. Något som kan väcka smärta, men som är en självklar del av livet och en förutsättning för livets väg vidare.

Lika mycket som uppbrottet skiljer nu från då är det språnget mot framtiden. Nya möjligheter och skatter att bli rikare av. Uppbrottet är skiljelinjen vid havets horisont där himlen är oändligheten och havet rörelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om Livet, framtiden

Ingenjörerna

Så har då IT-professorn Bo Dahlbom sagt det – ingenjörerna är fullständigt ointresserade av samhället och samhällsbygget, men det är just dessa ingenjörer som bygger och som kommer fortsätta att bygga vårt samhälle i en allt snabbare takt.

Som samhällsvetare och betraktare måste jag än ovilligt och skräckblandad förtjusning konstatera att han har rätt. Sedan finns det all anledning att fundera över vilken betydelse det kommer att få för våra liv och världens framtid. Tror att jag kan rekommendera hans senaste bok Sveriges framtid. Denna bok blir min julläsning i år. Bättre att förekomma än att bli förekommen….

Läs även andra bloggares åsikter om Bo Dahlbom, framtiden

Littorin

Då har vår moderate arbetsmarknadsminister visat hur världsfrånvänd han är hur och långt politiken är från de vanliga människorna. Den välavlönade Littorin säger framför TV-kameran att alla dessa människor som inte längre finns med i A-kassan får en skälig ersättning på 300 kronor om dagen som de borde klara sig på. Då systemet bara räknar tänkta arbetsdagar ger denna skäliga ersättning drygt 6000 kronor i månaden före skatt. Som sagt, jag vet inte i vilken fantasivärld herr Littorin lever i, men han tycks vara helt ovetande vad man får för dessa pengar idag. För många täcker det knappt hyran till boendet, än mindre till övrig försörjning.

Det är naturligtvis tragiskt med politiska måndagsexemplar som Littorin, men än mer tragiskt för alla de människor som har varit okloka nog att ställa sig utanför den grundläggande trygghet som trots allt A-kassan utgör. Som alltid i svåra tider är det inte de välnärda spekulanter som utlöst denna kris som far illa, utan den vanliga människan som invaggats i den bedrägliga tron att tillväxten och deras arbeten varar för evigt och struntat i att betala avgiften till A-kassan.

Läs även andra bloggares åsikter om A-kassan, politik

Skogens kyrkogård

Ett museum, eller en kyrkogård av ett annat slag, skapad utan mänsklig hand.
När jag vandrar i mina marker finner jag att platserna bär på en historia långt bortom min fattningsförmåga. Man behöver inte gå på museum för att blicka tillbaka mot gammal tid. Man behöver inte vandra på kyrkogårdar för att känna dödens närhet. Den gamla skogen bjuder både på historia och död. Till skillnad från den mänskliga döden är den inte undangömd i en kista eller urna, utan den är exponerad i fullt dagsljus. De gamla stubbarna bär vittnesbörd om gamla skogsbränder. Gamla träd som fallet offer för blixtens framfart. Lika gamla som träden var när de knäcktes är nog tjärstubbarna som blev kvar. Kanske är det ett stycke medeltid som jag korsar på vandringen. Tänk om dessa stubbar kunde tala, men som bekant är döden ingen talare av rang…..



Brännmärkt



Kluven

Förvriden

Läs även andra bloggares åsikter om Arjeplog, natur, skog

Femte Mosebok

Jag lyssnade nyligen på ett föredag av Sven Lindkvist, han som ingen annan har skrivit om en av mänsklighetens svarta sidor, folkmordet. Att mycket dödande under historiens gång har skett med religiösa förtecken är inget nytt, däremot var det ny kunskap för mig att den västerländska kulturen har hämtat sin näring till dödandet ur femte Mosebok. I denna föga upplyftande bibliska text förmedlar Moses Herrens ord. Orden handlar om fördrivning och utrotning av andra folk när Moses och hans folk ska ta Kanans land i besittning. Dessa texter har delvis varit vägledande för européernas massutrotning av Amerikas indianer och slakten av ursprungsfolken i de koloniserade delarna av Afrika och Asien.

Att den vite mannen har betett sig synnerligen ociviliserat under sina erövringar och plundringståg är i sig en skam. Än skamligare blir det när det har skett i trons namn. De bokstavtroende står verkligen för en nattsvart historieskrivning, en historiens ”satan” i mänsklig förklädnad.

I vår egen tid ser vi denna bokstavstro framförallt i mullornas skepnad, men jag är fullständigt övertygad att dessa mörkermän finns mycket närmare oss än så. Den civiliserade vita mannens barbari ligger i en nära historisk tid. Vi måste vara lika vaksamma på religiösa avarter som på människans rovdrift och plundring av jordens livsmiljö.

Läs även andra bloggares åsikter om Folkmord, tro, människan

Renheten

Renheten kan vara det oskuldsfyllda, det vita obefläckade lakandet. Renheten är också det avskalade lågmälda livsflöde där du själv väljer takten, ett liv i nuet där du är den du vill vara. Renheten är kravlös närvaro med dig själv eller med goda vänner där ni funnit varandra och prestigelösheten har blivit ett signum i varandet.

Det optimalt rena uppstår efter bastubadet. Du får möjlighet att svettas ut den kvarvarande skiten, både den fysiska och känslomässiga. Den vedeldade bastun ger de bästa förutsättningarna. Fukten öppnar porerna fullständigt och spraket från kaminen ger känslan av fullständig närvaro. Kanske den vedeldade bastun tillsammans med de bästa vännerna på en naturskön plats är det mest optimala av liv. Jag väljer att inte värdera, men detta kan vara renheten, så länge vi lever med insikten att svärtan och mörkret är motsatsen, också en del av oss utan att den hotar oss.

Läs även andra bloggares åsikter om Vänskap, närvaro, renhet, bastubad

Naturens hämnd

Människan har gjort och gör fortfarande mängder av dumheter med vår natur. En av de dummare svenska inslagen var när vinsthungriga skogskoncerner under framförallt under 1970-1980 talen försökte besätta sina kalhyggen med den ”fula ankungen” contortatallen. Detta måste vara en av de största dumheter svenskt skogsbruk har gjort. Jag har genom åren sett ett antal exempel på dessa contortaplantager och kan konstatera att på dessa marker kommer aldrig någon skog värd namnet.

För en tid sedan blev jag tvungen att ta mig igenom ett contortabestånd. Det var i princip en ogenomtränglig snårskog av contorta, smågran och björk. Naturen verkar ha slagit tillbaka. Här växer en skog utan värde som det är ett smärre helvete att ta sig igenom. Naturen skapar en närmast ogenomtränglig vägg med snår. Den ger på så sätt långnäsa åt den mäskliga dumheten och skapar samtidigt ett bra skydd för fåglar och småvilt. Naturen läker sina sår genom att stänga ute angriparna. Frågan om människan någonsin lär sig av sina dumheter?

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, skogsbruk, contorta

Entreprenad

Så har då en person från den medicinska kåren uttalat sig om skiten på våra offentliga sjukhus. Mannen är en cancersjuk läkare inneliggande på en vårdavdelning som har skakat om vårdsverige, eller åtminstone berörda landstingsledningar. Det behövdes alltså en läkare för att det skulle hända, men det må väl vara. Tyvärr har ännu väldigt lite sagts om de privata entreprenörer som utför denna hälsovådliga städning, d v s de företag som lagt de lägsta anbuden och naturligtvis konkurrerat ut alla offentliga alternativ.

För mig är detta långt ifrån förvånande. I min hemstad Luleå lades exempelvis snöröjningen ut till en skånsk (!) firma för ett par år sedan. Resultatet blev bl a att en vintercyklist som jag numera finner det utsiktslöst att cykla till jobbet när det har snöat. Ett annat exempel är den skolenhet jag tydigare jobbade där städningen lades ut på entreprenad. Denna skola är numera den skitigaste bland gymnasieskolorna i Luleå.

Jag hoppas att den starka hyllningskör att om lägga ut kommunal verksamhet på entreprenad, alternativt att sälja ut den kommer att tystna. Det var inte bara bättre förr, men grundläggande kommunal service utförd av lågavlönad kommunal arbetskraft är definitivt bättre än inhyrd personal med ofta ännu sämre villkor. Självklart är det så att personal som finns i den egna verksamheten och som har relationer med såväl brukare som andra arbetstagare gör ett bättre arbete. Är man en del av ett kollektiv har man en känsla för den helhet man delar med andra. Är man däremot inhyrd gör det man måste om det finns tid. Just att inte hinna och slarva blir ju resultatet om inte tid nog finns att utföra arbetsuppgiften, vilket är risken med billiga entreprenörer som med sina glädjekalkyler lovar runt men håller tunt.

Lika lite som det går att leva på luft så måste bra kommunal kvalitativ verksamhet få kosta. Skam vore annat i en välfärdsstat som Sverige!

Läs även andra bloggares åsikter om Privatiseringar, kommunal service, städning

Livssamtal

Vi pratar om de döda, vi pratar om de levande, om vad de döda och de levande gör med våra liv. Vi pratar om ödmjukheten inför det som varit, om det som är och hur det har påverkat och påverkar oss. Vi pratar om hur andras rädslor och tankar om oss är och förblir levande i våra liv. Vi förstår att det som var och som har väglett oss oftast har haft sitt ursprung i kärlek, även om resultatet ibland har verkat begränsande. Det är ur samma brist vi kan utvecklas. Det öppna ögat vidgar blicken för de seende och ger en förståelse för det som var, sådant vi inte kan ändra på. I takt med växandet mognar blicken och ödmjukheten. I takt med kontakten med bristen, bristens ursprung växer tacksamheten inför livet och livets möjligheter….

Läs även andra bloggares åsikter om Livet, människan, samtal

Ord och handling

Jag läser att allt fler människor i Sverige är beredda att ändra sin livsstil för vår planets långsiktiga överlevnad. Det är skönt att veta att de hjärnbefriades skara minskar, d v s de som struntar i att bry sig och som inte tror att deras livshållning har betydelse.

Tyvärr kan det i denna som i så många andra frågor vara långt från ord till handling. Det är en sak vad vi säger, en annan vad vi faktiskt gör. De flesta gör mer eller mindre dagligen utan att reflektera olika miljöbrott. Det finns många exempel på detta, men det mest typiska nu när vi går in i den kalla årstiden är nog all okynnestomgångskörning som jag ser över allt. Senast i förrgår var det ett par som liksom jag skulle beställa sushi. Väntetiden var ganska lång, men det hindrade inte att parets bil under tiden fick sprida ett moln av avgaser utanför restaurangen. Vid ett annat tillfälle var det en av mina naturälskande vänner jag fick säga till som i all välmening varmkörde sin bil alltför länge. Som sagt, jag tror sällan uppsåtet är illa menat, men resultatet är desto allvarligare eftersom dessa vanemässiga oreflekterade miljöbrott är så vanliga. Tomgångkörningen bidrar mångdubbelt mer till våra utsläpp av avgaser än den bil som körs.

Jag tror att vi står inför ett stort pedagogiskt problem här, då vårt oreflekterade vanehandlande är sådant som det är svårast att ändra på. Finns det någon som har en bra idé på hur vi löser detta vore mycket vunnet.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljö, klimat

Novembers ljus

Ljuset har en annan botten, en annan botten i oss när vi går in i mörkertiden. Många känner vemod och sorg inför novembers halvmörker och allt mer dämpade färgskala. Vi är långt borta från sommarens lustfyllda upptåg och vårystra blickar. November öppnar andra möjligheter. November kan vara motstånd, prövning, men också vara vila, stillhet och skönhetsupplevelser av annat slag. November lämnar utrymme för det stilla, kvarlämnade och finstilta, utrymme att betrakta det som varit i ett annat ljus, i novembers ljus.

Död och liv

Kvarlämnat

Frostblommor

Läs även andra bloggares åsikter om November, natur, ljus

Spekulanternas återkomst

Vi lever i finanskrisens tidvarv. Börskollaps, bankkrasch och finansiell härdsmälta har blivit ord som ljuder högt i media och annan nyhetsbevakning. Hela vår ekonomi löper visst risk att gå omkull efter prognosmakarnas profetior om att vi kommande år kommer att konsumera 0.3 % mindre än i år. Det låter ju i mina öron inte så värst skakande, då vi fortfarande kommer att konsumera mer än vi gjorde år 2007.

Jag är ju en liten man på jorden och ska inte orda allt för högt att de verkar lite galet för då får jag väl alla ekonomiska ”förståsigpåare” på halsen.

Däremot kan jag med en återhållen glädje konstatera att ett fornminne som jag som inte låtit mig ryckas med av snabba klipp och lättförtjänta pengar har blivit en vinnare. En vinnare med dagens ekonomiska mått är en där konservativ typ som har besparingarna på ett räntebärande bankkonto.

Fornminnet tycker också att dagens förlorare, de som lever på luft, d v s att spekulera nu får en chans att komma ner på jorden och lära sig något. Tyvärr så är det nog bara en from förhoppning då dessa ekonomins luftmakare är att likna vid spelmissbrukare. De glömmer snabbt och börjar snart spekulera i nya kap och vinster. Tragiskt är bara att under så tiden finns mångdubbelt fler förlorare som får sitta emellan, tappa sina jobb och kanske se sin tillvaro raseras.

Sådan är kapitalismen…så lät början på refrängen på en annan fossil sång som det kanske är dags att damma av…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, spekulation, finanskris

Mörkerseende

Dödens tilltal kan vara hösten. Natten, tystnaden och en tilltagande rörelse från ett nyväckt hav, ett öga inte längre ser, men ett öra som lyssnar. Mörkret kan vara vila, liksom dagen kan vara rörelse.

Mörkret, vilan och döden är stillhet. Stillhet kan också vara livets förutsättning. Vågar du dansa i mörker och vara i stillhet känner du också dagens liv och rörelse sprudla i dig.

Liksom mörkret är villkoret för ljuset, är kontakten med alla sidor av dig själv förutsättningen för ett fullständigt levande, mognad och utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om Hösten, stillhet, mörker

Den kala björken

Trots sin kärvhet är lappmarken grön året runt. Tall och gran släpper aldrig sin gröna färg. Jag kan tycka lite synd om dem söderöver med sina kala träd och snöfria mark.
Men, så vi har björken. Den släpper i god tid sina blad för att förbereda sig för vintern.
Lika mycket som en grön björk står för sommar får man lätt upplevelsen av att en kal björk står för kyla, vinter och hårdhet, åtminstone om man riktar blicken upp mot trädets krona. Den risiga trädkronan blir likt en grovmaskig svart spindelväv mot himlen. Det är som all energi i trädet är borta när det går på sparlåga. Vårvinterns kala björk är däremot av ett annat slag. Det starka solljuset ger den ett rött skimmer i kronan, som om man anar den stundade knoppningen.

En kal höstbjörk är en lite sorglig skapelse. Den påminner lite om de människor som fruktar det mörker och kyla som snart knackar på…..

Läs även andra bloggares åsikter om Björkar, natur

Novemberhav

Novembers andra ansikte, högtrycket förpassat till minnenas arkiv. Lågtryck på vandring längs med Norska havet och den sydliga vinden som sätter havet i rörelse.

Stillhet är inte bara tystnad, ljudet av mitt blodomlopp och färgstarka motiv. Stillhet är också vindens spel i träden, vågornas lek mot stenar och sångsvanarnas trotsiga överflygning mot norr.

Novembers lågmälda färgspel och aspekter av stillheten kräver mindre. November kan vara lugnt och förstelnat eller satt i kraftfull rörelse. November är av många en föraktad månad, en glömskans månad. Novembers skönhet är finlemmad eller grovkornig för den som ger sig tid att se och vila i de intryck den halvmörka dagen förmedlar.

Läs även andra bloggares åsikter om November, natur, hav

Barack Obama

Jag vaknade till en ljus morgon. Denna ljusa och vackra novembermorgon hade en mörkhyad man blivit USA:s näste president.

Novembermorgonen blev vackrare och ljusare än någonsin. Trots att jag ofta kan känna motsatsen är inte undrens tid förbi. En mörkhyad man som förmedlar hopp i en många avseenden orolig tid har blivit president. Ett folk som vänder gamla krigshjältar från smutsiga krig ryggen. Jag hoppas att krigshjältarnas tid är förbi och att detta kloka val kan skapa en annan samtalston i världen.

Ljusets motsats och förutsättning är mörkret. Mitt i denna glädje finns oron nära. Amerikanska presidenter och andra stora personligheter har mördats förr. Jag tror inte att islamistiska fundamentalister är hotet, utan hotet finns i det egna samhällsbygget. Arvet från en rasistisk tid ligger djupt rotat. En ensam galnings verk kan tyvärr förändra världen lika mycket som Obamas glädjefyllda budskap.

Men, idag ska vi vara glada. Den råkalla vinden känns ljummare och denna novembermånad blir den ljusaste på mycket länge.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, förändring, glädje

Novembers tilltal

Morgonens lätta snöfall passerat.
Dagen flödar av blek novembersol.
Vandring i den vinterförberedda skogen
Två orrar och duvhök registrerar min närvaro
Blir för en stund stilla vid kaffet och smörgåsen
Mellan lätta vindstötar hörs hackspetten och trumpetande svan från Bälingeträsket
Fängslas av de livfulla ljuden och novembers vackra penseldrag
Novemberljuset, inte olikt det Norrbottniska kvällsljuset
November har talat och talet var gott
Vandraren festar i dagens ljus
Med lättare steg går novembervandringen mot mörker



Läs även andra bloggares åsikter om November, natur, ljus

En galen värld

Vid en fikarast på arbetsplatsen berättar en av medarbetarna att han vid sidan av sitt arbete har fungerat som valobservatör för FN:s räkning.
Senast begav det sig i ett land långt söderöver. I detta land har hållits val under tumultartade former ett flertal gånger. Medarbetaren berättade att han bodde på ett för utlänningar reserverat hotell. Väl bevakat och skyddad från befolkningen i övrigt. Bevakningen av vallokalerna skedde med eskort av polis i skottsäkra bilar. På några platser fanns det öppna vallokaler med människor som röstade, men på det flesta platserna var vallokalerna igenbommande. Trots detta faktum redovisades resultaten även från dessa vallokaler. Naturligtvis var det den sittande regimen som fick de flesta rösterna från de igenbommade vallokalerna.

Vid detta val dödades ”bara” 200 människor i våld relaterat till valet. Trots rapporteringen från valobservatörerna beskrev FN i sin officiella rapport valet som ett demokratiskt framsteg för detta land.

Vilket var då landet? Landet heter Nigeria och ligger i Afrika. Om detta land hör vi inte så mycket. Noterbart är att detta land är en av världens största oljeproducenter. Troligen hade tonläget från FN och den rika världen varit annorlunda om det hade varit ett land utan strategiska naturtillgångar. Rättvisan i vår värld är ju som bekant varken lokal eller global. Girigheten, rovdriften och galenskapen däremot, den får härja fritt så länge det går att göra vinster på den.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, girighet, olja

Den gamla skogen

Norrbottens läns råvarurikedom har ju som bekant varit en viktig källa för uppbyggnaden av vårt samhälle och välfärd. Jag tänker närmast på malmen, vattenkraften och inte minst skogen, det ”gröna guldet”. Exploateringen av dessa Norrbottniska skogar har varit hård. Visserligen kommer skogen tillbaka, men det är industrins produktionsskog som är fjärran den gamla orörda naturskogen.

Rester av naturskogen kan vi hitta i nationalparker och naturreservat och inte minst högt upp på otillgängliga berg bortom skogindustrins lönsamhetskrav. Så ser det även ut runt min stuga i Lappmarken. På Gaikabergens övre delar har ingen mänsklig hand tuktat och fällt träden. Att gå i toppterrängen bland de flerhundraåriga tallarna tillsammans med den milsvidda utsikten ut över landskapet är en stark upplevelse. Det är tur att vi har ett så kuperat landskap att det finns platser som dessa där naturen får fortleva på egna villkor. Kan bara hoppas att det få förbli så….

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, skog

Variant på långsamheten

Jag gillar långsamheten, stilla vandringar i naturen som jag kan upprepa i det oändliga för att ständigt se och uppleva något nytt. Är jag ute i naturen ställer jag mig lite utanför det mänskliga och det gängse tidsbegreppet. Naturen har inga fördomar. Jag kan komma och gå som jag vill som den jag är utan att den tycker och dömer. Vandringarna gör mig tillfreds och hjälper mig att återfå kontakten med nuet.

Min vän Dan är lite av samma sort, även om han har lite mer förkärlek åt den tid som flytt. Han gillar och kan djupdyka i gamla foton och filmer från svunnen tid.

Våra vägar korsas emellanåt. Nu har Dan tagit initiativ till ett lågmält långtidsprojekt – vandring i Bodens alla naturreservat. De är ganska många till antalet. Då vi är långsamma av oss kommer det nog ta några år innan vi har besökt dem alla. Nordlig utposts läsare kommer att få ta del av lite intryck från dessa vandringar. Håll tillgodo!

Renskinnkölen

Så kan en plats, berg och naturreservat heta någonstans ute i skogarna ett par mil norr om Boden. Förra söndagen var en kylig och klar oktobermorgon som gav de bästa förutsättningar för att upptäcka detta berg.



Efter ett par mils landvägskörning tar vi av mot Sörbyn och den gamla grusvägen. Skogen gnistar av frost och sjöarna Sör- och Norr-Atervattnet ligger blanka som speglar. Dan låter sig gärna fotograferas i sina hemvärnskläder vid vårt första stopp längs med sjöarna.

Dan har tidigare rekognoserat området och förvarnat för den hopplösa contortaskog vi måste ta oss igenom. Med hjälp av Dans kompass kan vi bana oss en väg fram mot reservatsgränsen. Reservatet är känt för sin gamla skog med rödlistade svampar och lavar.



När vi träder in i reservatet kliver in i en annan värld. Här står tiden still om den överhuvudtaget finns. När vi blickar ut över den milsvida vyn över skogar, myr, berg och sjöar går det med lätthet fantisera tillbaka till den tid innan människan gjorde sina påtagliga avtryck i miljön. Här når tystnaden sin verkliga botten – inte ett ljud kan vi uppfatta, trots att vi bara befinner oss ett par mil från staden



På vägen mot toppen vädrar Dan björn. En naturligare plats för björn en denna står knappast att finna, i en miljö som närmast saknar avtryck från människor.



Trots att dagen är kall och torr är senhöstskogen fuktig. Dan är en eldare av rang, men det krävs ett stort tålamod för att få till en värmande brasa och grillglöd till falukorven. Någon hackspett pockar lite diskret annars förblir vi i en vilande tystad mellan de lågmälda orden och spraket från elden.

Tillbaka i bilen blir vi kvar en känsla av storhet och ödmjukhet. De gamla asparna kan inte tala. Tur är nog det. Upplevelserna vi fått är större än tal och ord – det är rikedom utan falsk förklädnad.

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, naturreservat

Jaktkojan

Ett tecken i tiden är jaktkojan. Jaktkojor har det funnits sedan lång tid tillbaka, men vid mina vandringar i skogen kan jag konstatera att de med åren blir fler och allt mer påkostade.

Kanske den moderne mannen söker sig tillbaka till naturen i en ny tappning? Jag tror mer att det här är män som efter ha byggt om huset och sommarstugan ett antal gånger nu kanaliserar sin rastlösa energi på ett nytt byggprojekt i skogen. Det kanske är tur att männen har sina byggprojekt. Frun slipper bli slagen och fyllorna blir färre när mannen får utlopp för sina känslor på detta sätt.

Jag kan förundras över dessa påkostade ”minivillor” i naturen som även mitt under jaktsäsongen stor tomma. Kojan nedanför Kvavaträskberget är en typisk sådan koja. Den tidigare upptrampade stigen har nästan försvunnit och vegetationen smyger sig allt närmare. Inne en den upplåsta kojan finns alltjämt en väggalmanacka från 2003. Jag undrar om någon har varit här sedan dess? Kanske byggherren har hittat en ny plats ett bygga på. Kvar står i alla fall kojan med goda övernattningsmöjligheter om någon mot förmodan hittar hit.

Läs även andra bloggares åsikter om Män, jakt, jaktkojor

Det vanliga

Det är ovanligt med en vanlig dikt om det vanliga. En vanlig prosadikt som fångar vanligheten och människans väsen och villkor. Läs, vila och begrunda Ragnar Thoursies ord. Vanligheten är större än du anar….

Det vanliga är en gåva av Gud till människan.
Den höjer henne över det tillfälliga och ogenom-
tänkta, det slumpartade och oprövade.
Det vanliga är trygghet och gemenskap

Det vanliga är skönhet, rådjurets språng i utmarkerna,
fågelns vingslag, trädens högtidliga vindsus
Det vanliga är vår andhämtning,
Hjärtats jämna slag,
Ögonlockets rörelse mot ljuset.

Det vanliga är brunnsmotorns spinnande, väggklockans
Sega tickande,
Tidens gång,
Dödens närhet.

Det vanliga är förutsättningen för det mycket ovanliga,
Som trött lutar skuldran mot oändligheten.

Ur ”Igelkottsfrid”, 2007.

Läs även andra bloggares åsikter om Poesi, Ragnar Thoursie

Fullbordan

I lappmarken
I tystnaden
Spraket och eldens sken från kaminen
Annars denna fullbordade tystnad
Kretsloppet, det naturliga, nu nära slutet
Nattens frost och dagens lätta regn förmultnar förbrukad tid
Myrtjärnens öga på väg att grumlas, naturens egen grå starr
Välmbas lekande vatten har snart årets rörelsetid utmätt
Naturen varvar ner när mörker och kyla tränger in
Den sista skraken har snart gjort sin sista cirkel på vattnet
Den och många andra ger hoppet om en ny pånyttfödelse
En annan tid, en annan vår
Till dess kan tystnaden och stillheten bli vägvisare i alla rum

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, stillhet

Oktobers glimmer

Morgonens tystnad och bleke i imperfektum
Nu blåser vinden upp till dans
Sätter solglimrigt vatten i rörelse
Bländar landskapet
Väcker den gamla skogen
Låter mesars ystra spel tala
Men…..
snart en annan tystnad, en annan vind
Skönhet av annat slag
Mörk, vit och kall

Läs även andra bloggares åsikter om Oktober, natur

Oktober

Förmiddagens regn passerat
Eftermiddagen avskalad från oväsentligheter
Tjärnens blå ögon fokuserar mina
Ett hundskall
Bäckens porlande
Lavskrikor ropar i skogsbrynet
En nötskrika fyller i
Tystnad
Mesar från talltopp till talltopp
Tystnad
Tacksamhet som växer

Läs även andra bloggares åsikter om Oktober, natur, stillhet

Makten, rikedomen och demokratin

Vi får höra att världsekonomin är på väg att krackelera. Ännu en gång är det de rikas spekulation som riskerar göra massor av människor sömnlösa.

För en tid sedan läste jag en intressant recension i DN. Där recenserades Rothkopfs ”Superclass – hur den nya globala makteliten styr världen”.

Det tycks vara en ansiktslös klass på ca 1000 personer som kanske är vår världs verkliga makthavare. Detta är en elit som flyter ovanpå oss vanliga människor. De äger s.k. gulfstreamplan med vilka de tar sig var de vill i världen, utan att behöva passera några säkerhetskontroller och incheckningsdiskar. De tjänar lika mycket som världens 2.5 miljarder fattigaste gör tillsammans. Toppolitikerna i världen försöker hålla sig väl med denna elit vars agenda är lägre skatter, lägre löner och en billigare infrastruktur. Priset att komma på kant med denna rikedom kan vara att stora tillgångar flyttas ur landet.

Det stora problemet med denna ”superclass” är inte att den är så snuskigt rik, utan att den sätter demokratin ur spel.

Inte lite skrämmande tycker jag. En ansiktslös elit som i någon mån styr våra liv. Vi vet att makt och rikedom tillsammans har en förmåga att föda en aldrig sinande behov av mer makt och rikedom. En mycket liten elit som lever på väsensskilt andra villkor. Hur påverkar det deras världsuppfattning och hur kommer det att påverka vår värld och framtid. Det är lätt att bli mörkrädd….

Läs även andra bloggares åsikter om Finanskris, demokrati, rikedom

Stannfåglarna

Så vågar de sig åter fram – stannfåglarna. Sedan sommarens skönsjungande sångare har lämnat oss är de tillbaka.

Det kanske bara känns så, men hur ofta ser vi och hör domherre och nötskrika på sommaren? Talltita och talgoxe finns förstås där, men nu om hösten är de så många fler.

Skäms de över sin sång? Nötskrikan är ju ett sorgebarn på området och domherren verkar aldrig ha begåvats med någon sång överhuvudtaget.

Nej, tack och lov känner inte dessa fåglar skuld eller skam. Detta tragiska ok tillhör människornas värld.

Någon rättvisa finns det i alla fall. Många av dessa sångare ser ganska enfaldiga ut i sin grågrönhet. Jämför detta med den praktfullt röda domherren och nötskrikan, som är en av våra vackrare fåglar.

Hösten är stannfåglarnas tid. Jag gillar dessa överlevare som inte räds mörker och kyla. Som med sin närvaro berättar att gräset inte behöver vara grönare på andra sidan.

Vi människor har nog en del att lära av stannfåglarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Fåglar, natur

Vad är konst?

Vad som egentligen är konst är konst finns det kanske lika många svar på som det finns människor. Vännen Dan som tycker om att gå på djupet med saker och ting har botaniserat lite i detta ständigt lika aktuella ämne. I en nog för de flesta helt okänd och bortglömd bok av Vilhem Grönbeck får vi äntligen svaret på våra frågor om konsten. Grönbeck skriver:

”Ett geni är självklart konstnär. Han kan inte låta bli att skapa, eftersom liv är något aktivt. Det kan inte fällas någon hårdare dom över en människa än efter hennes längtan efter det oändliga mynnar i njutning i stället för att vara en drivfjäder till handling. Geniet kan aldrig vara sig själv helt och hållet, han kan aldrig verka utan att ge sig hän med allt vad han är och har, utan att lägga hela sitt väsen i handlingen. Därmed är det viktigaste sagt om konst, om hur ett konstverk ser ut”

Smaka på det ni! Nu när vi alla vad det handlar om kan vi bara gå till oss själva och se om vi bär på något embryo till konstnärskap.

Läs även andra bloggares åsikter om Konst

Valfriheten och pensionen

Vi lever i valfrihetens tid – eller jag skulle hellre vilja säga att vi har blivit valfrihetens lurade slavar. Vårt relativt korta liv ockuperas av allt fler val som andra får oss att tro att vi måste göra. Telefonförsäljare lockar med nya varor och tjänster som vi aldrig har efterfrågat och troligen inte behöver. Vi fås tro att vi dessutom ska tjäna pengar på denna valfrihet. Det bästa exemplet på motsatsen är den avreglerade elmarknaden. Sedan vi uppmanades att aktivt välja elleverantör har elen blivit flerfaldigt dyrare. Om vi någon gång skulle tjäna någon krona äts denna vinst med råge upp av all den tid vi lägger ner på dessa val, istället för att ägna oss åt mer livsbejakande saker

Jag försöker normalt undvika denna valfrihetsterror, men för en tid sedan föll jag till föga. Jag fick för mig att jag skulle flytta mitt lilla pensionskapital med förhoppningen att få bättre förräntning. Det skulle jag aldrig ha gjort. Hittills har denna process enbart gjort mig irriterad. Först inträdde en stopplag som gjorde det omöjligt ett flytta pengarna. När jag i våras äntligen skulle fullfölja flytten och jag trodde allt var klart, då ringde en telefonförsäljare från min nya förvaltare och frågade om jag vill flytta mina pensionspengar. Jag svarade först vänligt, men sedan allt mer bestämt att jag redan avtalat om flytt till dem. Händelsen upprepades och först när jag hotade med att stoppa min flytt slutade de ringa. Under tiden fick jag snyftbrev från den gamla förvaltaren. Först nu var jag intressant för dem, trots att jag har varit trogen kund över 20år.

Droppen var när den gamla förvaltaren nyligen krävde att jag ska lämna en hälsodeklaration, samtidigt som de än en gång beskrev sin förträfflighet. I ilska fyllde jag snabbt i hälsodeklarationen och kan bara hoppas att jag slipper fler brev och telefonsamtal.

I fortsättningen ska jag bara göra val för ett gott liv. Du har säkert vid det här laget förstått att det inte handlar om pensioner, elleverantör, och telefonabonnemang.

Läs även andra bloggares åsikter om Valfrihet, pension

Huggormen

Varje paradis ska ju ha sin orm. Gott och ont blandas på de mest sköna platser, såsom det blandas bland oss människor. Just ormen har ju blivit en av människans symboler för det onda.

Även min favoritplats Ganjaureudden har fått en för mig ny innevånare, huggormen. Under en av sommarens hetare dagar mötte jag den intill en gammal fura. Det blev ett kort ögonblickets möte. Både jag och huggormen blev noga lika överraskade över den andres existens.



Tillsammans med den gamla furan blev ormen ett av sommarens mer sällsamma ögonblickets stilleben. Ur tiden mötte jag reptilen. Gammelfuran och ormen, tidlösheten och det absoluta nuet som kort förenas för att sedan åter skiljas åt.

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, ormar

Lapptornet

Vad är ett Lapptorn? Jag vet inte om ordet har kommit till någon allmän användning i språkbruket. I min värld är Lapptornet mänskligt avträde staplat på höjden i form av en kon.

Lapptornet såg dagens ljus när jag för ett antal år sedan skulle uträtta mina behov på fjällheden Vallevare ovanför Kvikkjokk. Mitt på fjällheden fanns en liten stuga med tillhörande dass. En plats som samerna, eller lapparna som många fortfarande säger, använde som tillfällig övernattningsstuga.

Dasset verkade ha haft många besökare genom åren. På denna plats går förmultningen ytterst sakta. Resultatet för dassets del var ett högt torn av skit som nära nog spetsade mig.

Här vid vår stuga Grova har vi också ett utedass. Även här låter vi nedbrytningen av avträdet skötas av naturen. Jag har märkt att även vårt avträde villc forma sig koniskt. Till min hjälp har jag bajskäppen som krossar alla byggnadsplaner och hjälper naturen på traven.

Utanför dasset har jag lagt årets klyvna ved. Den är ju av annat virke och låter sig aldrig göras till ett koniskt lapptorn trots mina föresatser att göra en vedvariant på den koniska formen.

Morgonvandring på Välmbapouda

Sedan morgondimman lättat ankar påbörjar jag vandringen upp mot lågfjället. Dagen flödar av septemberljus. Nu är tiden då höstfärgerna i lappmarken har nått sitt absoluta crescendo.



En bit utefter branten mot toppen står den gamla naturskogen kvar, bara härjad av naturen själv. Jag stillar mig invid de flerhundraåriga träden och de närmast reptillika torrfurorna som är mycket äldre än så.

På fjällheden tar vinden i som den nästan alltid gör häruppe. Den gamla brandvaktarstugan på toppen erbjuder ett bra vindskydd för mig, min matsäck och för blicken ut över landskapet. Här blir jag stor och liten i samma andetag. Den mångmilsvida blicken över skogklädda berg och sjöar i öster och fjällen i väster ger en känsla av storhet och total överblick. Samtidigt är jag blott en liten prick i detta stora rum. Den senare känslan övermannar mig till slut. Tur att det är så…

Läs även andra bloggares åsikter om Arjeplog, natur, stillhet

Kvavaträskberget

Sitter intill Kvavaträskbergets klippbrant som skulle kunna vara en av den gamla tidens ättestupor. Vandringen hit är lagom strävsam efter en obefintlig stig och balanserande på toppterrängens klapperstensfält. Här bjuds jag på en av det kustnära landskapets bästa vyer. Jag blickar ut över låga berg och en blandskog som ger varsel om en svunnen tid. I skogen mellan bergen finns gått om gamla igenväxta åkerlappar. Numera har åkerlapparna ersatts av jaktkojor som går att finna på de mest osannolika ställen.

Detta är också björnrikelandet. Nyligen hade man räknat in ett 20-tal björnar i detta område mellan Luleå och Boden. Kanske har den skällande hunden i fjärran fått nys på någon av dessa nallar!?

Annars andas denna stilla dag allt mer av höstens tystnad. En spillkråka hörs långt borta och ett par korpar kivas på avstånd. Därutöver återstår ett par flugor, lövprasslet från en asp och ljudet av mitt blodomlopp. Det inre och yttre möts. I rummet däremellan spelas den ljuvaste musik...

Läs även andra bloggares åsikter om stillhet, natur

En fördomsfull människa

Jag erkänner utan omsvep att jag har en del fördomar. Säkert är de fler än jag tror. Fördomarna är en del av våra liv och kanske rent av nödvändiga riktningsvisare när vi orienterar oss i okänd terräng och möter nya människor. Vi skaffar oss snabbt en första egen bild av platsen eller personen i fråga. Bilden blir ingen översättning av verkligheten, utan just vår egen bild som bygger på de erfarenheter vi fått av tidigare möten och platser. Bilden blir därför till en början av nödvändighet förvrängd och fördomsfull. Dessa förvrängde bilder blir en sorts kategorisering som vi behöver i omvärldsorienteringen och som är ett embryo till förståelse. I bästa fall mognar våra bilder och tankar om platsen eller personen och fördomarna klingar av, men i andra fall kan de svetsa sig kvar.

För några dagar sedan fick jag ett oväntat möte i svampskogen. Plötsligt såg jag en parkerad Volvo bland granarna. Bilägaren, en fetlagd äldre man som satt intill bilen hejade glatt på mig. Inte många meter därifrån plockade en betydligt yngre thailändsk kvinna bär. Mannen ropade till sig kvinnan. Han bad mig visa min svampskörd för henne och berätta om vilka svampar som var ätliga. Kvinnan sa på knackig svenska ”mycket gott” och log flyktigt med en irrig blick. Jag kände mig beklämd över situationen. Jag gjorde svamplektionen hastig och tog mig snabbt vidare.

Jag erkänner. Jag kan vara en fördomsfull människa. Vissa fördomar sitter djupt rotade och kanske ska så göra.

Läs även andra bloggares åsikter om fördomar

En dag i september

Jag är åter vid min plats i Gammelstadsvikens naturreservat efter sommaren alla utflykter. Morgonens moln börjar skingras och i takt med solens strålar vaknar dagen. Höstens färger leker i träden, även om sommarens mogna grönska dröjer sig kvar.

Många av sommarens rastlösa flyttare verkar ha lämnat platsen och de trygga stannfåglarna visar sig åter. Talgoxe och talltita pratar på i lövträden och två nötskrikor skränar på sitt typiska vis. Kungen av hackspettar, spillkråkan kommer på tillfälligt besök.

Här sitter jag ensam tillsammans med allt det stora. Björn Berglund har någon annanstans givit en liknande stund följande ord ….idag är den septemberklara himlen lika blå som en blåmes. Allt är utlagt, stjärnorna sådda, sfärerna fulla med frön för en fröätare. Ögonen ser långt, de ser allt utom sin egen blåögdhet. Den drar för en blå gardin och döljer effektivt den inneslutna. Undangömda. Röda blomman. (Ur kortprosasamlingen”Trampstenar”)



Visst är det så. Naturen bjuder in till en oskuldfylld skönhet. Om så bara för en stund…

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Berglund, natur, höst

Tillbaka till barndomslandet 3 - Staketgatan och Berlinmuren

Det var en gång en lugn gata omgärdad av en gammal lönnallé. Där lekte jag med träpinnar vid snösmältningen utmed vattnets väg mot närmaste brunn. Där gick jag bland bilar. Minns speciellt PV:n med den lilla delade bakrutan som verkade vara den vanligaste biltypen i området. Minns även den stora Boxern som i stort sett dagligen gick fritt, till synes utan ägare. Denna hund symboliserade för mig en sorts trygg kontinuitet med sina dagliga vandringar längs efter gatan. Minns den gamla trästadsdelen på andra sidan gatan sedd från vårt barnkammarfönster. Minns ”Grönan” i dess närhet där jag tillbringade otaliga timmar med mina ensamlekar.

Allt detta fick ett abrupt slut när 60-tal blev 70-tal. Samtidigt som Gävle byggde den mönsterbildande stadsdelen Sätra med sin lummiga grönska, påbörjades våldtäkten av min barndoms stadsdel. På bara ett par år hade denna stillsamma miljö totalt förändrats. Den lugna lönnallégatan hade blivit till stans bullrigaste trafikled där all tung trafik kom att passera.

Sekelskiftshusen revs i rask takt. Istället byggdes ett antal högresta betongklumpar och ett föga tilltalande parkeringshus. Med rätta kom detta område i folkmun döpas till ”Berlinmuren” och bostadsområdet blev snart lite av ett ”getto” med många sociala problem.

Idag lär dessa omgivningar vara Gävles mest invandrartäta. Nu när hela världen befolkar området ovanför Staketgatan, då är lönnallén och den gamla Boxern en svunnen tid som känns oändligt långt borta. Historien kan inte skrivas om. Kanske det till sist kommer ut något positivt av alla dessa förändringar. Bara framtiden kan ge svar.

Läs även andra bloggares åsikter om Barndom, trafikleder, miljonprogram