måndag 25 november 2013

Återbesök vid kojan Stallet
















Det är ganska sent i november. Den ljusa tiden på dygnet blir allt kortare. Årets november har bjudit på flera fina dagar. I lördags var det en sådan dag. Lugnt, några få minusgrader och en låg sol som bidrog med ett vackert färgspel på himlen.

Till kojan Stallet har jag varit många gånger genom åren. Nu var det ett bra tag sedan och dagen fortfarande väl lämpad för vandring i det relativt tunna snötäcket.

Stallet har funnits på sin nuvarande plats sedan 1991 sedan den detta år flyttades från Gammelstad. Dryga 20 års nutidshistoria är ett bra stycke liv. Jag vet inte hur många gånger jag har besökt platsen, men många gånger är det och vissa år har det blivit flera besök.
















Att kliva in i den ombonade kojan är som att kliva in ett pågående liv som tillfälligt har avstannat. Här finns så många bomärken från olika besökare med den gamla dagboken som tydligaste markör. Man brukar säga att "väggarna talar". I kojan som känns det mycket påtagligt. Det goda och lågmälda samtalet har för mig varit lite av kojans signum. När jag sitter och bläddrar i dagboken påminns om allt som var. Jag fylls ömsom med glädje, som sorg och saknad. Nostalgins blöta vante vill gärna ta mig i sin famn. Kojan Stallet bär på den nära dåtiden. Men, med tanke på alla de besökare som regelbundet liksom jag kommer hit så bär kojan också på framtiden. Bara detta att kojan inte har utsatts för vandalisering är faktiskt ganska stort, då den med sitt läge är lättillgänglig.

Denna fina miljö lovar ingen morgondag, men bär på förhoppning om den. Med denna känsla trär jag av mig den nostalgiska vanten lättare till sinnes och fortsätter vandringen mot vandringen mål, utkiken uppe på berget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


tisdag 19 november 2013

Civilkurage - en bristvara i vår tid

För några dagar sedan såg jag Anna Odells film återträffen som med hennes speciella och engagerade filmspråk återgestaltar den mobbing hon var utsatt för under skoltiden och vad som händer när hon som vuxen försöker konfrontera mobbarna kring deras gärningar och hennes utsatthet. Jag tror att många kunde känna igen sig i filmen, både som mobbade, mobbare och som övriga som bara såg på. Sedan Odells skoltid har det runt om i landet nog skrivits hyllmeter av handlingsplaner mot mobbing, men det finns ingenting som tyder på att mobbing har minskat.

Vad handlar det då om? Vi kan skriva hur många handlingsplaner som helst så länge en stor del av vuxenvärlden saknar en en av de fundamentala grunderna i ett sunt samhälle - civilkurage. I mitt arbete ser jag tyvärr prov på denna civilkuragebrist när vårdgivare regelbundet struntar att ta det ansvar lagen faktiskt föreskriver och på så sätt lämnar de beroende och utsatta i sticket.

För att återgå till skolans värld. Förra veckan kunde vi läsa att flera elever på en högstadieskola i Kiruna ropade "Heil Hitler" när det sattes upp en teatermonolog av en judinna vars släktingar förintades i Hitlers koncentrationsläger. De närvarande kan beskriva den otäcka stämning som uppstod. Men, kanske var det mest skrämmande var att ingen av lärarna ingrep - de satt på behörigt avstånd längst bak i salongen som passiva åhörare. Nu hände detta i Kiruna, men jag tror att samma sak skulle kunna hända på många platser i Sverige.

Vuxna, oavsett i vilken roll vi har och som inte ryter till mot oförrätter ger legitimitet åt utsatthet, förtryck och ondska. Ett land som vill vara demokratiskt och hylla mänskliga rättigheter kräver mod och civilkurage. Utan  dessa fundament kan demokratin snart komma att sättas på undantag...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 14 november 2013

Att lämna och gå vidare

















November och stugliv är vemodets rätta plats. Tankar som växer, sorg som får ta plats och insikten om möjligheten, som är livet, är ljuset.

Det som är lämnat är lämnat, om det så handlar om människor, relationer, platser, intressen eller upplevelser. Det som var, kan vi aldrig återskapa, även om vi så ofta önskar det. Denna önskan binder energi och gör det svårt att gå vidare. Vi måste sörja och vi måste sörja klart. Utan sorg, ingen insikt och helande.

Det som var kommer att finnas kvar i våra tankar som erfarenheter och mognad. Så länge vi har möjligheten till livet har vi också möjligheten att förändras, att gå vidare. Livet är fullt av förluster. Varje dag har sin början och sitt slut. Så är det även med de sammanhang vi är sammanvävda med. Det är inte enkelt att lämna, men det lämnar även dörren  för förhoppningen, möjligheten.

Även i november bryter solens strålar igenom. Det är så vi kan se på dagen, på livet. Då går det lättare...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 8 november 2013

kamratskap med mersmak





















Tre män som träffas i en stuga två gånger per år.  De yttre förutsättningarna som alltid är de samma, tiden till förfogande, maten drycken och helgens olika hållpunkter. Dessa yttre förutsättningar som blir helgens kompass  och som gör all vår tid möjlig för samtalen, tankarna, läsningen, musiken och vandringarna i det novemberbeklädda landskapet.

Ritualer och upprepningar kan vara ett namn för det som sker. Låt så vara, det är ritualer med mer smak och en kamratskap av bästa sort. Gemenskapen är nära nog förbehållslös. Vi känner varandra allt för väl för att ha några förbehåll. Vår vandring på livets resa har hunnit med ett bra stycke. Vår väg har kantats av uppbrott, sjukdomar, separationer  och stänk av glädje och lycka. Kort sagt, våra liv är som de flesta av liv.
En helg som denna kan livet låta sig formuleras i samklang med novembermörkret och med en doft av älgstek och vildplockad svamp.

Livet som bara pågår mår bra av ankringsplatser, bli fästat, bli formulerat....

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 7 november 2013

Musik för november

Ute har det tidiga mörkret lagt sig, en fuktig dimma sveper in och den första snön har blivit till slask på stadens gator. November är brytningstiden. Det är inte höst, inte vinter, utan något intetsägande mitt i mellan.
Skönheten finns där mellan rummen, men den kan vara svårfångad.

Mitt musikval för november får därför gå i svårmodets tecken. Svenske Ossler sågs på Kulturens hus för en tid sedan för en skara entusiaster. Ossler kanske är lite av en doldis även om han var med i gamla Wilmer X och senare varit gitarrist i Tåströms band. Osslers stora musikalitet kombinerat med härligt depressiva texter som många kan känna igen sig i gör att han blir ett utmärkt för den månad som går i mörker och slask.

Klicka på länken till höger, ge dig tid att lyssna och ge Ossler den chans han är värd...

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 3 november 2013

Mot vägs ände





















Jag lyssnade före en tid sedan på ett reportage i radion och oljan och dess intima samband med tillväxten. Tillgången till lättåtkomlig olja har hittills varit en förutsättning för den globala ekonomiska tillväxten. Ytterligare en tillväxtens förbannelse då den så hänger ihop med förstörd miljö, vår hälsa och den globala uppvärmningen.

Även om många länder med USA i spetsen fortsätter att låna för att hålla liv i tillväxtekorrhjulet så lär om inte annat oljan allt större svårtillgänglighet till slut sätta P för tillväxten. Oljereserver finns det fortfarande gott om, men den blir allt svårare att utvinna och med dessutom än större miljöpåverkan än idag.

Även om vi numera inte värmer upp våra hus med olja, så oljeberoendet idag större än någonsin. Nästan alla transporter i stort och smått sker med fossila bränslen. Denna transportsektor bara växer och understöds av den infrastruktur kring transporter som byggs upp. Jag har ännu inte i den fossila röken sett någon beslutsfattare som på allvar tar bladet ut munnen och säger att här krävs en omställning.

En omställning kommer att ske, oavsett den fossila marknadens aktörer säger. Men, då kanske det är för sent, alldeles för sent...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,