Det är ganska sent i november. Den ljusa tiden på dygnet blir allt kortare. Årets november har bjudit på flera fina dagar. I lördags var det en sådan dag. Lugnt, några få minusgrader och en låg sol som bidrog med ett vackert färgspel på himlen.
Till kojan Stallet har jag varit många gånger genom åren. Nu var det ett bra tag sedan och dagen fortfarande väl lämpad för vandring i det relativt tunna snötäcket.
Stallet har funnits på sin nuvarande plats sedan 1991 sedan den detta år flyttades från Gammelstad. Dryga 20 års nutidshistoria är ett bra stycke liv. Jag vet inte hur många gånger jag har besökt platsen, men många gånger är det och vissa år har det blivit flera besök.
Att kliva in i den ombonade kojan är som att kliva in ett pågående liv som tillfälligt har avstannat. Här finns så många bomärken från olika besökare med den gamla dagboken som tydligaste markör. Man brukar säga att "väggarna talar". I kojan som känns det mycket påtagligt. Det goda och lågmälda samtalet har för mig varit lite av kojans signum. När jag sitter och bläddrar i dagboken påminns om allt som var. Jag fylls ömsom med glädje, som sorg och saknad. Nostalgins blöta vante vill gärna ta mig i sin famn. Kojan Stallet bär på den nära dåtiden. Men, med tanke på alla de besökare som regelbundet liksom jag kommer hit så bär kojan också på framtiden. Bara detta att kojan inte har utsatts för vandalisering är faktiskt ganska stort, då den med sitt läge är lättillgänglig.
Denna fina miljö lovar ingen morgondag, men bär på förhoppning om den. Med denna känsla trär jag av mig den nostalgiska vanten lättare till sinnes och fortsätter vandringen mot vandringen mål, utkiken uppe på berget.
Läs även andra bloggares åsikter om kojor, livet, människor, nostalgi, dåtid, framtid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar