måndag 28 oktober 2013

Politiskt mörkerland

Moderaterna avslutade för en tid sedan sin partistämma. Media gav närmast bilden av ett amerikanskt partikonvent inför ett stundande presidentval. Men nu var det inte några nya som ska väljas, utan man går val på en redan gammal retorik. En talande politisk kommentar från en ledande dagtidning var att nu tävlar det största partierna om vem som är bäst socialdemokrater (eller kanske bäst moderater...). Det har gått så långt att en borgerlig dagstidning snart inte längre kan se någon skillnad mellan partierna. "Alla ska med" stod det på de socialdemokratiska valaffischerna för för ett antal år sedan. På talarstolen vid moderaternas partistämma kan vi läsa att "alla behövs". Vilken lysande nyskapande välling, men nog så talande för den politiska utslätningen.

Vi lever i en tid då de valda går i en allt större otakt med väljarna. Alltmedan de valda tror att man bara kan vinna val och makten med att flirta med medelklassväljarna så tycker jag att det står allt mer klart att vi är färre som låter oss attraheras av allt lägre skatter, en offentlig sektor som säljs ut och en välfärd som urholkas och omfattar allt färre. Även vi som har ett arbete och är välbesuttna börjar få allt mer klart för oss att en oväntad livförändring kan få oss att falla djupt i det numera grovmaskiga välfärdsnätet.  Det är många som står utanför tryggheten och för oss som fortfarande behövs är steget att trilla över på andra sidan numera allt kortare.

Inte nog med att vårt samhälle är på väg att bli allt mer orättfärdigt och snart ingen annan än Sjöstedt törs stå upp för den en stark offentlig sektor och välfärdsåtagande så är jag övertygad om att vi bygger in allt större spänningar i samhället. Sverige riskerar bli en plats som blir allt mindre trevlig att leva på. I det allt större utanförskapet gynnas mörkerkrafterna. Istället för att slå uppåt slår man på de som redan ligger. I Grekland har vi Gyllende gryning. I Sverige har vi Sverigedemokraterna med kopplingar till svart och brunrockarna i Europa. De växer och fortsätter utvecklingen på nuvarande riktning blir de allt större. Otäckt, men tyvärr fullt begripligt.

Vi människor måste ut ur den privata bubblan, vara kritiska och börja prata politik. Vi lever i skymningslandet, men ännu är det i nattsvart...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 22 oktober 2013

Malmö
















När den unge manen som var jag senast besökte Malmö var året 1982, då jag skulle på Roskildefestivalen. Året innan stannande jag också till i Malmö med en kompis då vi skulle cykla tandem längs sydkusten och sova under bar himmel på Falsterbos långa sandstränder i skydd av bokskogen. Av Malmö som stad har jag inte så mycket minnen utöver det trivsamma Rosenlundsbadet med sin kontinentala prägel.

 Så 31 år senare fick jag för en tid sedan åter tillfälle att knyta bekantskap med staden. Denna stad som i media har präglats så mycket av Rosengårdskravaller och dödsskjutningar. Innan kravallernas och skjutningarnas tid har Malmö genomlevt andra kriser. Malmö är en av dessa gamla industristäder där det gungade rejält under 70-talet. Minns väl det stora Kockumsvarvet som byggde de stora fartygen, men som fick lägga ner verksamheten på den allt hårdnande världsmarknaden. När jag vandrar i det gamla hamnområdet finns delar av industriskelettet kvar och påminner om den tid som var.
















 Det Malmö jag möter är en brokig blandning av gammalt och nytt. Det känns lite som staden har rest sig ur askan och söker sin revansch. Det är framförallt i detta gamla hamn- och industriområde närmast havet växtkraften är tydlig. De gamla industrilokalerna blir moderna kontor och bostäder. På andra ställen rivs det för fullt för att ge plats för allt det nya. Det är svårt att återskapa den eländiga stämning som Kristian Lundberg skriver om i sin bok Yarden som har sin utgångspunkt i arbetsförhållandena i hamnområdet.




















 Det Tourning Tourso jag blickar ut över från hotellfönstret blir det tydligaste symbolen för växtkraften och den nyvunna potensen. Här är allt stort och öppet. Här finns plats för många. Men, jag undrar samtidigt vilka alla de människor är som ska befolka det gamla industriella navet. Även om jag går med lätta stag över öppna vidder, så flåsar nyrikedomen i nacken. Just det är nog problemet allt fler städer brottas med. Det byggs vackert och dyrt och klassklyftorna blir allt svårare att värja sig emot. Därför kravaller, därför dödsskjutningar, tyvärr...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 17 oktober 2013

Sköna oktoberljus
















Här i norr har hösten varit den bästa av årstider detta år. Massor av sol och många gånger för årstiden behagliga temperaturer. Möjligheterna till vandring i det fria har varit ovanligt gynnsamma. Hösten erbjuder ju ett färgspel, en frisk och klarhet som är så viktigt att ta del av inför den mörkertid och kyla som trots allt börjar göra sig allt mer påmind.

Höstens färger brukar vara synonymt med färgspelet i lövträden. När jag för en kort tid vandrade i markerna runt min stuga fanns knappast några löv kvar.  Med den allt lägre stående solen som fortfarande ger naturen ett starkt ljus blir upplevelsen så här års speciellt intensiv. Solens mer horisontella strålar bländar skogen och ger starka kontrastrika färger. Skönheten bär många namn. Nu får jag snart försöka fånga den mera sparsmakade skönheten i november. Den finns, den är mer svårfångad, men utmaningen ligger i att finna den...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


måndag 14 oktober 2013

Om avsked, separationer och livslöftet.
















Det är troligtvis sista helgen jag besöker min stuga i lappmarken detta år. Dagen bjuder på ett generöst milt väder  och en sol som under dagen letar sig fram ur molnen. Att avsluta stuglivet är en sorts separation och ett avsked. En ganska lätt sådan, då vissheten att jag kommer tillbaka är ganska stor och förväntningarna åter kan byggas upp under vintermörkret. Andra separationer kräver mer. Livet är fullt av dessa separationer, såväl självvalda som påtvingade. Detta år har för mig inneburit såväl nya möten som separationer av olika valör. Det senare har övervägt och inte utan sorg och smärta. Stugan  erbjuder såväl sinnesro som distans till allt det som har varit. Det förlorade och saknade får ta den plats det behöver och kanske kan platsens poesi bidra till en läkningen inför framtiden.

Separationer innebär ett avslut, men inget slut. Även om det jag förlorat även i fysiskt bemärkelse förblir borta så förblir det kvar inom mig och del av livserfarenheten. I någon mån så känns det försonande att så länge jag själv är i liv så finns allt det där jag har upplevt och skapat med andra kvar. Det kan ingen ta ifrån mig. Med erfarenheten och det som finns bevarat inom mig går jag vidare, upptäcker och gör nya erfarenheter, lustfyllda och krävande. Det är själva livet och det löftet det bär med sig...



onsdag 9 oktober 2013

Återbesök i barndomsstaden





















För en tid sedan gjorde jag ett återbesök i min barndomsstad - Gävle. Jag har både min mor och syster med familj boende där, så det ger anledning till återkommande besök.

Utifrån mitt norrbottniska fönster kan jag  konstatera att jag är och lär förbli norrlänning. Också Gävle är ju en del av detta Norrland som är en större del av Sverige. Just att Norrland i relativ bemärkelse är så stort gör att det är svårt att se Gävle som Norrland. Jag tror inte heller merparten av Gävleborna skulle se sig som norrlänningar om man frågade dem.





















Idag när jag tillryggalagt en bra bit av min livsresa är det nästan med en förvånade reflektion jag undrar över det förakt jag kände inför hemstaden den gång jag lämnade den. Den vackra septemberdagen med högsommarlika temperaturer förstärker naturligtvis denna undran. En dag som denna då staden badar i ljus och färger.

Kanske är det så att språnget ut i vuxenlivet måste kryddas med negativa känslor inför allt det man lämnar. Just det man lämnar kommer ju aldrig tillbaka. Det blir en separation på makronivå. Men till slut kommer försoningen. Ja, den kommer gradvis. Allteftersom jag har blivit äldre ser jag Gävle i allt ljusare färger. Det är nog inget konstigt med det. Det är för de flesta av oss en del av livet. För somliga innebär det en återflytt till det man en gång lämnade. För mig blir det troligen aldrig så. Jag nöjer mig att vandra i mina barndoms kvarter. Så lika, men samtidigt så olika och spanar in all den tid som flytt och minns allt som var...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 5 oktober 2013

Hamlet i ny skepnad...





















Det verkliga livet med min balkong som utkik

En föreläsare jag hörde för en tid sedan kommenterade detta med nutidens mänskliga kommunikation på detta vis - Smartphonen har blivit vår tids Hamlet. Ni vet den där Hamlet i Shakespeares klassiska pjäs som för en dialog med döden symboliserad av den dödskalle han håller i sin hand.

Jag tror att merparten av de människor som ständigt uppkopplade med mobilen i handen och i sina ögons kikarsikte inte tänker på döden, snarare kanske de med sitt till synes ständiga behov av att vara uppkopplade och nåbara tycks fly den. Men,  kanske därför även likheten finns. Liksom det inte går att fly livet så länge vi lever så går det inte att fly döden, oavsett om den kommer som överraskning eller som befriare.

Det som genererar näring åt själva livet är att upptäcka det liv som ständigt pågår - höstens färger, vattenspegeln i skymningen och och människor som du möter på din väg. Jag tror att vår tids Hamlet kan bli ganska vilse i skymningen och kanske rent av gå vilse i livet. Det uppkopplade livet kan aldrig ersätta livet självt, dess glädje och smärta som vi växer av.

Jag undrar just vad Shakespeare skulle säga i sin grav?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 2 oktober 2013

På konferens

All rörelse i mitt liv på senare tid har även inkluderat en del resor i jobbet. För en tid sedan var jag i den stora staden i söder på konferens. Även om jag något så när försöker vara med min tid utifrån mitt nordliga perspektiv på tillvaron och världen är det alltid roligt att hämta intryck från annat håll. Vår huvudstad brukar ju vara lite av trendsättare.

Att vara på konferens i Stockholm är helt klart något annat än hemmavid. Hemma Luleå sitter man ofta tryggt i en stor konferenssal en stor del av dagen och om föreläsarna är intressanta kanske man till och med håller sig vaken (något som tycks bli allt svårare med åldern). På konferens i Stockholm  är det är det ofta långa pauser då man förväntas besöka alla utställarna som försöker sälja sina koncept, i  det här fallet sina behandlingshem. Hemma i Luleå får man än väl tilltagen tallrikslunch eller en dignande buffé som närmast garanterar en tupplur när föreläsaren tar vid. På konferens i Stockholm ska det naturligtvis vimlas även under lunchen. Med en plasttallrik i ena handen och ett plastglas i andra förväntas man stående äta och samtidigt vara social. Även nu är risken för sömn stor när föreläsningarna drar igång igen, inte för att man är mätt, utan av ren utmattning att inte få äta sin sin måltid bekvämt och i lugn och ro.

Andra nya influenser är att man istället för att föra anteckningar fotar av power-pointpresentationerna med mobilen. Det kanske kan ses som god utveckling, då det sparar några träd som annars skulle bli pappersmassa. En annan trend är att ordet "hen" verkar börjar få genomslag. Två av föreläsarna använde hen vid presentationerna. Om det senare kan  kan ses som utveckling är jag mer kluven inför.  Med risk att uppfattas som motvals så gillar jag faktiskt han respektive hon bättre och tycker inte att det är ett dugg stigmatiserande oavsett vilket.

Det här var en konferens som handlade om vård och behandling av beroendetillstånd. En reflektion jag gjorde under dagen var att ingen av föreläsarna pratade om den goda relationens betydelse. I min värld brukar goda relationer vara till gagn såväl privat som i professionellt arbete. Däremot var det gott om godis hos utställarna, vilket var en paradox i sig på en konferens om beroendeproblematik.

Slutligen en likhet i konferensvärlden mellan Luleå och Stockholm - den teknik som ofta tycks strula såväl vad gäller mikrofoner som datorer.....

Läs även andra bloggares åsikter om , ,