lördag 31 december 2016

Sista dagen....



 Så har vi alla tillryggalagt ytterligare ett år på vår Jord. När vi tittar i backspegeln är det säkert det oroligaste året under min levnad. Händelser som sker nu skapar vår allas gemensamma framtid. Att vi alla lever allt mer utsatt är nog allt fler varse om. Samtidigt är det lätt att tränga bort så länge vi lever i vårt skyddade akvarium.

Som en kritiskt tänkande människa är jag skyldig att försöka förstå min samtid. Jag vill inte vara ett flyktig frö för vinden, utan med klar blick försöka stadigt stå på Jorden.

Den som är skyddslös är lätt förlorad. Att förstå sin plats på Jorden ger mening och skydd. Så här på årets sista dag har jag mycket att känna tacksamhet inför. Jag är frisk och är nyfiken på livet självt. Jag älskad och har underbara vänner omkring mig.

Under en tid det blåser hårt på vår Jord är jag fri och navigera. Att jag står stadigt i myllan och lever i en omgivning som fyller på med positiv energi gör att jag vågar blicka framåt. Det är mörkt, men, vågar vi tro på det... kommer det att bli ljusare igen.

Gott nytt år!


tisdag 20 december 2016

Tidsresa med tåg



 Snart är det jul. Synonymt för mig är det den årliga tågresan mot barndomsstaden Gävle. Så har det varit under större delen av mitt vuxna liv. Denna resa Luleå -Gävle tur och retur ersatte barndomens sommarresa till till Jörn med vidare transport med rälsbussen till stugan i lappmarken.

Tågresorna efter stambanan och på senare tid inkluderad med Bottniabanan  har blivit lite av en tidsresa. Den tar tid och minnen från tidigare resor kommer ifatt. Till skillnad från flyget är tågresan som verkligen upplevs som en resa. Du känner både i kropp och själ att du färdas i en till stora delar mycket glest befolkad del av vårt land.

När så mycket i år tid ska gå fort blir det vanliga tåget med de lite trötta vagnarna en skön motvikt. Här får du umgås med dig själv och dina tankar. För mig brukar det innebära en god bok, men också betraktande av allehanda karaktärer som brukar befolka restaurangvagnen. Här får du ett genomsnitt av landet Sverige och dess människor på gott och ont.

När så mycket i vår tid kan kännas fjärran det naturliga så känns tåget just naturligt. Du färdas fullkomligt fossilfritt och är du tidigt på morgonen kliver upp från sovvagnens något hårda britts känns det verkligen som att du har färdats många mil, jag lovar.

Med tåget som färdmedel håller jag mig kvar på Jorden. Jag önskar att vi skulle vara fler som gjorde samma sak. Det finns som bekant goda skäl till det...

torsdag 15 december 2016

Jokkmokk - ett exempel på det tudelade landet
















Vi har hört det flera gånger nu. Klyftorna mellan stad och då speciellt storstad och landsbygd växer.  Den första på den andres bekostnad, trots att den första alstrar välstånd för den andre och är beroende av denna första (=läs energi och livsmedel bl a). Vi har dessutom allt fler gånger hört att populismen växer i Sverige och den bästa jordmånen verkar finnas just bland väljarna på landsbygden.

För den inte helt obegåvade borde det vara lätt att se ett samband. Detta är bara en av de många växande klyftorna i landet Sverige, men kanske den allvarligaste för sammanhållning, demokrati och solidaritet (ett ord som alltför sällan hörs i vår tid).

Jokkmokk är en av dessa kommuner som har och förser landet med välstånd. Här vilar lite av naturresursernas förbannelse i form av skogen, vattenkraften och malmen. Skogen liksom älvarna har exploaterats. Malmen ligger fortfarande  under mark, men Kallak är den stora fyndigheten. Stiger priserna på malmen tillräckligt är nog en exploatering högst trolig.

Jokkmokk är också hjärtat av Lappland. Det här är kommunen som personifierar samekulturen och här finns fortfarande stora vidder av orört land - Sameland.

Det är genom vattenkraften Jokkmokk mest berikar Sverige. Den som har färdats längs efter Lule älv vet kommunen har fått släppa till mycket av naturens ursprungliga skönhet för att ge landet energi.

Den hårda exploateringen kanske i någon mån skulle kunna rättfärdigas om kommunen fick en större del av de vinster vattenkraften genererar. Skulle så vara fallet var nog Jokkmokk en av Sveriges rikaste kommuner. Men nu är inte på det viset och kommunen är en fattig kommun med en åldrande befolkning.

Med detta som bakgrund blir det extra bestickande att Vattenfall vill "outsourca" sin administrativa verksamhet i Jokkmokk. Vattenkraften genererar massor av energi, men snart inga arbetstillfällen till kommunen. Vattenfall ägs av staten och i förlängningen av oss skattebetalare. Men - staten som ska se till hela landet är tyst och beter sig som vilket cyniskt företag som helst. När detta är på väg att ske vill man tro att att hela Jokkmokk ska mullra...men det vi hör är det socialdemokratiska kommunalrådet som försiktigt uttalar sig. Han låter som en diplomat i den högre skalan och verkar vara livrädd att förarga Vattenfall och staten.

Det är mycket som kan gå fel i vårt land. Kan staten inte stödja en liten kommun som berikar landet, då är det inte bara illa, det är för jävligt...

lördag 10 december 2016

10 december 2016, utdrag ur dagboken - vanliga människor i en mörk tid



 Det är lördagskväll på Norra Strandgatan. Staden i norr är tyst - åtminstone inne i min lägenhet. Inga ljud från grannar. Inte ens en ensam hund som ylande väntar på sin husse eller matte.

Ytterligare en vecka kan läggas till minnenas arkiv. Jag har blivit en vecka äldre. En vecka med nya erfarenheter, kanske lite klokare, men också en vecka närmare oändligheten och döden.

Årstiden är mörk och vi lever i en mörk tid...kanske under den mörkaste och farligaste hittills under min levnad. Trots kvällens Nobelfestligheter så tycks klokskapen vara satt på undantag, undanträngd av lögner och en allt farligare och inskränkt populism.

Att skåda sanningen eller närheten av den blir allt svårare. I den allt mer digitaliserade världen bombarderas vi av osanningar och allehanda galna konspirationsteorier, inte sällan bara avsedda att vilseleda och påverka oss. Det blir jobbigare att vara genuint mänsklig i en omänsklig tid.

Som helt underbar kontrast har jag därför ägnat en del av den mörka kvällen åt Roy Anderssons film "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". Här möter vi mänskliga om än olyckliga människor. Det är en dråplig humor i allt det svarta. Det är stiliserat, men ändå så hudnära...människan utan förställning och mask. Sådana som vi faktiskt ofta kan vara.

Roy Anderssons film är tidlös, men även en kommentar om vår tid. En njutbar pärla i vintermörkret långt borta från alla sjuka lögner och konspirationsteorier ...

lördag 3 december 2016

3 december 2016, utdrag ur dagboken - svart fredag och 4,3 Jordklot



Veckan som varit har gått i överflödets tecken. I måndags var jag på fest för alla oss som har tjänat kommunen under 25 strävsamma år. Igår åt jag av ett överdådigt julbord på stadshotellet efter en trevlig personaldag. Allt har varit trevligt  med många goda samtal och utväxlade leenden.

Det känns som jag har tillbringat dagar i den bubbla som de flesta lever i...överkonsumtionens lockande väsen.

Idag har jag återhämtat mig en smula...ätit vegetarisk biff och druckit ekologisk öl. Utanför min varma ombonade lägenhet är det härligt kallt och mörkt. En högst normal decemberkyla som börjar bli allt mer onormal.

För det mesta är ju långt ifrån det normala. För att översätta vårt sätt att leva ligger ordet idioti nära till hands. Det är som att låna pengar... istället för att avbetala, så lånar vi mer. Men...till skillnad från ett simpelt SMS-lån är det av vår Jord vi lånar. Det handlar ju inte om någons utan hela mänsklighetens konkurs.

För en tid sedan fick vi veta att vi svenskar i genomsnitt konsumerar 4,3 gånger mer än vad vår Jord producerar. Vad värre är... vårt sätt att leva och begå rovdrift på planeten bara ökar.

Förutom att vi har fått en klimatförnekande amerikansk president som skryter med att han inte läser böcker har vi sedan några år importerat den amerikanska svarta fredagen. En makaber köpfest som ska hetsa oss att överkonsumera ännu mer inför julen.

Genom att tänka negativt kan jag navigera i en allt mer absurd värld. Jag tycker synd om alla dessa positiva människor som bara går på utan distans och reflektion. De är många, alltför många...

söndag 27 november 2016

Johans guide till Luleås restauranger 7 - Bergströmska



 Luleå har på senare år blivit en restaurangtätare stad. Speciellt i det mer kostsamma segmentet. Fram till ett par veckor sedan fanns ingen italiensk restaurang i staden. Nu har det blivit ändring på det sedan restaurang Bergströmska har slagit upp sina portar.

De var därför inte utan nyfikenhet vi besöker restaurangen en snöig fredagskväll sent i november. En italiensk hovmästare tar emot oss. Han hänvisar oss till bord och där vi kan hänga av oss. Vi kan snart konstatera att lokalen i Luleås äldsta byggnad är smakfullt renoverad. Miljön känns vilsam och med gott om luft mellan bord och matgäster.

Bergströmska erbjuder en klassisk italiensk meny kompletterad med en avsmakningsmeny.

Till förrätt tar jag husets karamelliserade ankmedaljonger omlindade med en lätt gelé av röda bär, med smak av stjärnanis. Rätten serveras med picklad salladslök och lättsaltat sidfläsk och garneras med lila viol och shisho örter.Till förrätten dricker jag det rekommenderade Valpolicella Classico Campo Santa Elena. Förrätten erbjuder rena smaker och är på intet sätt överlastad. Det är i sig ingen smaksensation, men är bra och rätten är fint visuellt komponerad. Det rekommenderade vinet harmonierar väl till förrätten.

Till huvudrätt väljer vi båda ricotta-, spenat och- prosciuttofylld ravioli. Den serveras med champangnesås och garneras med krispig salvia, karamelliserad lök och hyvlad perigoldtryffel. Som vin tar vi det rekommenderade I Sistri Chardonnay. Raviolin är vackert komponerad  och smaken gör ingen besviken. En ganska lättfotad pastarätt med korrekt kokad pasta. Det rekommenderade vinet är riktigt bra och förhöjer anrättningen ytterligare.

Vi avrundar med en espresso och en liten tryffel med smak av limocello. Espresson är korrekt och tryffeln en liten mumsbit.

Vi är på det stora hela mycket nöjda med vårt besök på Bergströmska. Största plussfaktor till personalens kunnande. Lite roligt var när serveringspersonalen tog hjälp av den italienska hovmästaren för att hitta bästa vinet till raviolin. Vi har rätt att ställa hög krav på Bergströmska då prisnivån är hög. Du behöver äta minst två rätter för att bli någorlunda mätt.

Bergströmska är ytterligare en positiv nykomling i Luleås restaurangliv. Jag ger Bergströmska en 4 med mersmak.

onsdag 23 november 2016

Tomgångskörning



 Nu har vi kommit till den tiden på året då väldigt många människor agerar mera kontraproduktivt än någonsin när det gäller hälsa, miljö och klimat. Jag syftar på tomgångskörningen. Så fort temperaturen närmar sig nollstrecket verkar bilen bli det andra hemmet som ska hållas varm till varje pris för den heliga leken med med mobilen. De tomgångskörande bilarna ser du lite överallt. Troligen har bilisterna lämnat allt klimat och miljömedvetande på soptippen och tycks vara fullkomligt ovetande om att deras utsläpp skapar mer utsläpp än en bil som rullar.

Roade mig med vilka regler som gäller för min hemstad Luleå. Jag hittar inga regler överhuvudtaget förutom några allmänt till inte förpliktigande meningar om att vi bör köra klimatsmart. Lite paradoxalt kan tyckas...Luleå kommun som har en nollvision för fossila utsläpp. Annat är det i det i Arjeplogs kommun med mindre än 3000 innevånare på en yta som täcker en bra bit av Sverige...här är det 1 minut tomgångskörning som gäller.

Ibland kan det bli lite absurdare än vanligt. När jag styrketränar på Actic i Luleås badhus kan jag se dessa tomgångskörande bilar utanför entrén. Bilar som står där med motorerna påslagna ibland upp till en timme. Vid ett av dessa tillfällen stannande jag till vid en av bilarna efter träningen. Jag försökte väcka lite uppmärksamhet. Någon uppmärksamhet från den manliga bilisten fick jag inte. Han var ju upptagen med något helt annat...i det här fallet med att titta på porrfilm med sin surfplatta.

Jag drog mig stillsamt tillbaka med en känsla av nya mänskliga bottennapp. Kanske hade den manliga bilisten blivit avvisad av frun där hemma och nu väntade han på dottern  i träningshallen. Oavsett vilket...människan nära nollpunkten en blöt och nollgradig kväll med en tomgångskörande bil på köpet...

lördag 19 november 2016

Tid för närvaro



Långt inne i november. Årstiden kan ännu inte riktigt bestämma sig. Förra helgens gnistrande vita har ersatts av novembers mer klassiska grånad.

Naturen hämtar andan innan vinterns stillhet även når det kustnära landskapet i norr. Dagen som är liknar en stillsam akvarell med årstidens typiska färger. Tillvaron är inte bara grå, men långt ifrån sommarens ibland närmast överlastade färgspel.

Det är en för sinnet kontemplativ tid. Naturens lugn stillar och ger tid för eftertanke. De små detaljerna får en annan lyster och träder fram mer. Skönhet kan vara så olika. Det är just under denna tid vi kan se allt det där andra vi annars aldrig ser.

En novemberlördag vid havet. En långsam blues och balsam för själen...


tisdag 15 november 2016

En dag att skämmas över



 Till helgen uppmärksammans vi män i världen. Männen har liksom kvinnorna fått sin egen dag - den internationella mansdagen.

Det är ingen dag jag tänker fira -tvärtom, denna dag borde skrotas omedelbart! Jag skäms inte över att vara man, men jag skäms så mycket över vad den manliga patriarkala världsordningen ställer till i vår värld.

Otaliga är de exempel av manligt ledarskap som terroriserar, demoniserar och skapar splittring. Hur smakar namn som Putin, Duarte, Orban, Erdogan, Assad och nu senast Trump i din mun?

Manligheten är på dekis. Maciej Zaremba skriver om detta och mycket mer när han summerar sina iakttagelser av det amerikanska presidentvalet. Zaremba konstaterar att biologin har givit männen fördelar fram till 1980-talet. Idag i det allt mer komplexa samhälle som tar form tappar den vite mannen sin särställning. Han utbildar sig allt mindre och blir allt mindre socialt kompetent i förhållande till kvinnorna. Kanske den vita manligheten utkämpar sin sista strid tillsammans med lögnaren och den kunskapsföraktande Trump. Låt oss hoppas det!

Själv ska jag tillsammans med mina bästa manliga vänner ha ett firande av annat slag. Vi återvänder till Svens stuga i Ryssbält. Vi stärker oss för att bli den positiva manliga motvikten i samklang med naturen, musiken och det skrivna ordet....

söndag 13 november 2016

13 november 2016, utdrag ur dagboken - Trump och den stora baksmällan



 Det har blåst kalla nordliga vindar över Norra stadsfjärden en tid. Tillfälligt har vindarna lagt sig...en kortare frist innan de djupa lågtrycken från väster drar in.

Ett riktigt mentalt stormlågtryck har också landet i väster levererat under veckan. Jag skulle snarare säga en baksmälla för vår allt mer sårbara värld av sällan skådat slag. Den existentiella ångest jag kände när jag tittade i mobilen tidigt i onsdags var av den värsta någonsin. Hela min kropp fylldes av ett obehag som jag aldrig tidigare har känt. Mardrömmen var plötsligt en iskall realitet.

Jag har länge funderat över hur det kan bli om Le Pens nationalistiska parti får ta över i Frankrike. Detta inte osannolika skeende är närmast en lätt västanfläkt gentemot var populisten och clownen Trump kan ställa till med som ledare och överbefälhavare för sin supermakt.

Vi kan tycka vad vi vill om USA, men alla demokratiska stater påverkas starkt av allt som kan tänkas ske med en i högsta grad nyckfull president, totalt utan politisk erfarenhet.. Det är ingen överdrift att påstå att den frihetliga världen och dess institutioner, en ryggrad bestående av demokrati och rättssäkerhet är i gungning.

Civilkurage och hederlighet är dygder som lever farligt i en Trumpifierad värld. Vad detta val har visat är att lögnen och smutskastningen kan ges legitimitet. Detta tillsammans med den totala resistensen inför fakta och beprövad vetenskaplig erfarenhet.

De mörka populistiska krafterna får ännu starkare medvind. Jag ryser inför allt som kan komma att ske. Vi lever i en farlig tid. Vi som tror på frihet, demokrati och öppenhet måste vässa våra pennor och argument. Aldrig har det varit viktigare än nu...

lördag 5 november 2016

November



 Det är november. Två ögonblicksbilder från min stuga Grova i Allhelgonatid. Det är stilla, tyst och så där lagomt kallt. November är för de flesta årets mest föraktade månad. Men...i ögonblick av ljus kan även det mest föraktade visa sig vara skönt nog.

Idag då vi lite extra tänker på alla de som gjort avtryck och som har lämnat oss. Just denna novemberdag gör mig mild och ödmjuk till sinnes. Livet går på sparlåga och isen har lagt sig. Många spår av älg vittnar om det som ändå pågår liksom hackspettens födslosök och vintervita ripors närvaro.

Dagen då livet går lite långsammare än vanligt. En skön novemberdag i naturlig närvaro...


onsdag 2 november 2016

Du är välbevakad!



 För en tid sedan gjorde jag min regelbundna joggingtur längs efter strandpromenaden mellan Norra och Södra hamn i Luleå. Det var en lugn och klar kväll med lite norrsken i norr. Efter ett tag hörde jag ett återkommande buller. Ett litet propellerplan tänkte jag först innan jag insåg att det var en drönare av det något större slaget. Den sågs och hördes under större delen av min runda. Ett tag upplevde jag att det var mina steg och rörelser som i någon mening dokumenterades av den förarlösa farkosten.

George Orwell skrev en gång om ett förmodat framtida övervakningssamhälle i romanen "1984"....och visst har vi fått ett övervakningssamhälle, men inte av den sort som Orwell förutspådde.
Storebror är inte staten som kollar dig...utan det har blivit ett osynlig kapitalism som övervakar och kartlägger dig. Den digitala tekniken möjliggör det och det sker i allt större utsträckning...enkelt uttryck - Google vet vad du är och vad du gör så länge du är uppkopplad på något sätt.

Och uppkopplad är vi ju i stort jämt...åtminstone via vår mobiler som vi i genomsnitt tittar i över 200 gånger om dagen.

Kraven på oss att vara vaksamma och tänka riktigt kritiskt blir allt större. Vi kan vara fullständigt säkra på att denna övervakning har för avsikt att påverka oss och gör det hela tiden.

Jag lever fortfarande i tron (kanske det redan är en villfarelse) att det ännu går att vara helt bortkopplad och icke övervakad. Stänger jag av allt digitalt i min stuga och/eller sitter i min gamla Corolla som är nära nog är befriad från modern teknik - då men bara då räknar jag med att få vara ifred...

söndag 30 oktober 2016

Uppdraget - söka ljuset



 Just denna dag kommer det oåterkalleliga - vintertiden, eller det som genom alla tider tidigare var normaltiden. Just denna dag har vintertiden till trots varit en av de ljusaste och soligaste på mycket länge. Dessutom har vi fått en extra lång dag att fylla med mening.

Men det blir mörkare, inte bara bland mörkerkrafterna i Sverige och andra mörka krafter ute i stora vida världen. Årstiden bjuder oss i rask takt in till mörkret. Till det kan läggas att vi troligen äntligen får vinter i normal tid här i norr. En tillfällig respit i det globala klimatdramat.

Utan mörker, inget ljus. Vårt uppdrag för att kunna omfamna denna tid är att vårda och söka allt det där fina ljus som trots allt finns. Ljuset hos oss och själva årstidens typiska ljus. När naturen nu har klätt av sig sommarhalvårets kostym och de flesta höstfärger är borta återstår det avskalade...naturens vilande tillstånd. Kontrasterna mellan ljus och mörker blir starkare, då det är mindre som fångar upp.

Tid och årstid bjuder in till en annan stillhet. För den seende och hörande finns en chans att komma ikapp...det yttre och ditt inre ljus kan bli till ett. Det finns mycket att se fram emot...


tisdag 25 oktober 2016

25 oktober 2016, utdrag ut dagboken - mellan högtryck och lågtryck



 Bilden ovan är tagen från min balkong förra veckan. Oktober har varit det mäktiga högtryckets månad. Tills för ett par dagar sedan hade det inte kommit en droppe regn här uppe norr. Hörtryck sent under hösten innebär ofta mulna lugna dagar. Men, ibland spricker det plötsligt upp och kvarvarande höstfärger gör oss på gott humör.

Vädret har sitt eget kontinuum mellan högtryckets lugn och lågtryckens dramaturgi. Det finns mycket i vädret som kan liknas vid människan. Kanske det är just därför vi så gärna pratar om väder...

Det har känts som det långlivade högtrycket är just väntan på en annan tid...lågtrycken och höstruskets tid. I människans värld har det sällan varit så många djupa och rent av farliga lågtryck som nu. I just detta nu vet vi inte om de ytterligare ska fördjupas eller om de ska tappa något av den livsfarliga kraften.

I denna vår tid som borde var den mest upplysta någonsin verkar människors villfarelser om tingens ordning vara en allt mer utbredd och den kritiska blicken satt på undantag. Dessinformation är ofta den nya normaliteten där människors fördomar frodas och mörka krafter söker fäste.

Läser idag en artikel att flertalet människor delar länkar till skrivet material bara på grundval dess rubriksättning utan att de tar del av innehållet. Många kan därför luras till lite vad som helst. I vassen göds konspirationsteorier och hat. Mannen som i ett värsta scenario kan bli USA:s nästa president är väl ett av de otäckaste exemplen på detta.

Tack och lov har vi fortfarande många begåvade personer som kan kommentera vår tid. Ta gärna del av Göran Rosenbergs krönika i söndagens "God morgon världen". Få kan formulera det som också är mina tankar så bra...


söndag 23 oktober 2016

Johans guide till Luleås restauranger 6 - Hemmagastronomi



 Hemmagastronomi öppnade för några år sedan som en delikatessbutik med allahanda godsaker för gom och mage. Efter en tid blev butiken en så kallad matbar med höga ambitioner. Hemmagastronomi har varit ett populärt ställe. Gott om gäster på vardagarna och ofta fullsatt under helger.

Fredagskvällen vi besökte Hemmagastronomi utgjorde inget undantag. När vi anlände anvisades vi till de enda lediga och förbokade platserna. Vill man ha stillhet och avskildhet är inte Hemmagastronomi restaurangen man ska besöka. Köket är öppet, musiken ganska hög och du sitter mycket nära dina bordsgrannar. Decibelnivån är är hög och det vill mycket till om du inte ska höra vad dina bordsgrannar pratar om.



På Hemmagastronomi äter du mellanrätter från en meny som är komponerad utifrån årstid. Du bör äta minst två mellanrätter för känna lite av mättnadskänsla. Den riktigt hungrige vill nog beställa fler, men då drar det iväg i pris.

Som första mellanrätt valde vi vi Hälleflundra med Mjölkudds-shiitake, brysselkål och dill. Som dryck rekommenderades Chablis Goylley eller kvällens Champagne. Ewa valde Champangnen som smakade mycket bra tillsammans med fisken. Rekommendationen Chablis var var ok, men den höjde inte maten nämnvärt och var i mitt tycke inte tillräckligt kyld. Mellanrätten var annars mycket bra - en av de bästa vi ätit. Fisken var underbart len, lagomt saltat och brytet med de övriga ingredienserna fyllde gommen med välbehag. En randanmärkning var dock att vi kände mycket mer av den  kantarell som inte skulle ingå enligt menyn än brysselkål och dill...men det kunde vi leva med.

Mellanrätt två var en komposition av lamm, rökt morot, rödbetor, senapsfrö och salvia. Till mellanrätten fick vi förslag på tre viner. Vi valde Louis de Grenelle. Denna mellanrätt nådde inte samma nivå. Många smaker som på något sätt tog ut varandra och som inte gav några större bestående intryck. Vinet var kraftfullt och smakrikt, men skulle vinna på en längre tids lagring. Inte optimalt till lammet.

Vi avrundade med en dubbel espresso. Espresson var en besvikelse. Lite blaskig och saknade den där klassiska krämigheten som är utmärkande för en riktig god espresso.

Intrycken från Hemmagastronomi är lite blandade.  Mellanrätterna är vackert komponerade, men smakupplevelsen varierar. Personalen är trevlig och försöker ge ett kunnigt bemötande, men vinrekommendationerna var inte helt lyckade. Miljön är naturligtvis också en smaksak, men för vi som gillar sitta skönt tillbakalutat utan att störas av andra är inte Hemmagastronomi något förstaval.

Jag ger Hemmagastronomi betyget 3. Mellanrätterna är för ojämna och miljön för bullrig för att motivera ett högre betyg.

tisdag 18 oktober 2016

I barndomens landskap - Boulongersskogen



 Under förra helgens besök i min uppväxtstad Gävle gjordes naturligtvis en vandring i den stadsnära Boulongerskogen. Boulongerskogen anlades under 1800-talet som ett rekreationsområde för den tidens borgarklass.

För mig blev området platsen för familjens olika utflykter under min uppväxt. På sommaren fikades det i någon hammock i en av de flera caféer som då fanns i parken. Här gjorde jag mina första försök på skidor och ofta blev det pulkåkning i backarna. Gräsänder fanns det i mängd, då som nu. Den obligatoriska matningen med det gamla torra brödet var naturligtvis också ett måste.




 När jag blev något äldre och min far hade förolyckats blev söndagsvandringarna till Boulongerskogen och hans gravplats på den intilliggande kyrkogården en ofta återkommande aktivitet.

Det på helgerna mindre barnvänliga området längst bort i den stadsnära parken var dåtidens festplats för oss unga. Här intogs nog ganska många öl under en period...och det vore fel att säga att kvällarna gick i nykterhetens tecken. Allt avlöpte trots allt väl och jag minns ingen som kom till skada. Det mest dramatiska var nog när någon tog ett ofrivilligt dopp i den på den den tiden ganska förorenade Gavleån.



 Mycket är sig likt i Boulongerskogen efter alla år som gått. Men det känns lite ödsligare än förr. Borta är minigolfen, hammockarna och tre av caféerna. Naturen fortsätter dock att spänna bågen. Alla högt strävande träd vittnar om detta och gräsänderna har inte givit upp hoppet om en torr bit bröd...

söndag 16 oktober 2016

Barndomslandets nära landskap - gården



 Förra helgen besökte jag barndomsstaden Gävle. Förutom umgänge med mamma och syster med familj blev det mycket tid till vandringar i mitt barndomslandskap. Jag gör dessa återkommande vandringar ibland. Det handlar både om återblickar till den tid som var - min uppväxt. Det ger också perspektiv på livets snabba rörelse framåt, men också det som till synes har lämnats kvar.

Bilden ovan är från en innergård i Gävle centrum...mitt nära barndomslandskap under 16 år mot ett vuxenblivande. Längst in i vänstra hörnet bodde jag. Största lägenheten i huset med altanoasen där så många timmar tillbringades.

Denna gråa oktobersöndag är innergården tyst. Ingen människa syns eller hörs. Annat var det då - under ett antal år var gården samlingsplatsen för många barn. Både vi som bodde där och våra kompisar en bit bort. Här lektes "High Caparall" (gammal klassisk västernserie) och kurragömma. Här spelades landhockey på de öppna platserna. Jag var ofta målis där målet var en av många betongfundament. Dessutom var vi retsamma på ungars vis. Det var alltid kul att reta vaktmästare Lundin  och den sure Herr Holm.

När jag går runt på gården kan jag nästa höra rösterna från denna svunna tid. Jag förundras och känner närmast en tacksamhet att gården knappt har förändrats under alla dessa år som har gått. Gungan och sandlådan är kvar och alla buskar verkar vara desamma som jag minns dem. Förundras även över hur mycket roligt vi kunde ha på denna ganska sterila plats.

Tror inte det var bättre förr, men det var definitivt annorlunda att vara barn och vi behövde inte många saker i vår omgivning innan leken var ingång....


fredag 30 september 2016

Bästa årstiden säger adjö...



 Helgen som var tog jag farväl av den bästa årstiden - den tidiga hösten. Jag gjorde det på den för mig bästa platsen - i min stuga Grova och dess omgivningar.

Dagarna blir allt kortare och höstens färgfyrverkeri har nått sitt klimax  i de fjällnära markerna. Vi är nu på väg mot den grå tiden...dyster enligt många, men underskattad enligt mig. I naturens mer avklädda skepnad ser det annorlunda ut och en annan värld får träda fram.

Efter en stilla stund med kaffet på en sten på en av favoritplatserna vandrar jag åter mot stugan. Då händer det något oväntade. Nästan i samma sekund som solen bryter fram startar en symfoni av röster - stannfåglarnas röster. Under sommaren försvinner de lätt bland andra fåglar och håller sig  diskret undan. Men...nu har deras tid och plats i terrängen kommit. Under en kort tid hör jag och ser större hackspett, lavskrikor, större korsnäbb allt tillsammans med himlavalvet fyllt av markernas mesar.

Det är stannfåglarnas skördetid sedan alla andra fåglar har stuckit. Naturens skafferi har fortfarande fortfarande mycket att bjuda. Men det gäller att passa på att sjunga och äta. Kyla, mörker och snö är ju dessa markers långa normaltillstånd. Vi vet inte när, bara att det vita kommer till slut. Markernas eget parkettgolv...


tisdag 20 september 2016

Pokémon och de böjda nackarnas tid...



 Som bekant går teknikskiftena med en allt högre fart. De förändringar som tidigare kunde ta generationer att få genomslag kan idag ta något år eller mindre än det. Hur det kommer att se ut bara om några år kan vi knappast sia om...men det kommer att se annorlunda ut och vi kommer alla att påverkas.

Jag förundras över hur vi förändras med den nya tekniken...men försöker inte moralisera. Jag vinner ju inga poäng på att upplevas som gammal och mossig.

Att våra smarta mobiler upptar allt mer av vår vakna tid är väl det tydligaste exemplet på det som sker. Naturligtvis förändras även jag. Istället för att fylla de lediga stunderna  med att rensa sinnet kommer oftast mobilen fram...det kan lätt bli något lågmält ticsartat.

Men...på mina vandringar och kortare promenader låter jag oftast mobilen ligga i fickan, till skillnad från alltfler andra. När Pokémon fick sitt stora genomslag i somras är inget längre sig likt i parker och längs efter strandpromenaden. Jag har inte sett några pensionärer med rullatorer spela Pokémon. Annars verkar det förekomma i alla generationer...även om de yngre pojkarna utgör en majoritet.

Läser i Dagens nyheter att muséerna har fått en nytt uppsving sedan barn och ungdomar söker Pokemonfigurer  bland historiska föremål.

Det var en tid då unga byggde kojor och klättrade i träd. Sedan kom en tid då de blev innesittande och spelade World of Warcraft. Nu har de kommit ut i friska luften igen.

Men den undrande undrar hur alla dessa böjda nackar ska må om 50 år...? Undrar också hur  alla dessa krökta nackar och ryggar kommer att påverkas mentalt...?  Som den dryga medelålders jag är tror jag vi alla mår bra av att gå med det ett högrest huvud med utblick över den verkliga världen...

söndag 18 september 2016

Bästa årstiden!



 Den bästa årstiden är nu! Jag älskar den tidiga hösten med alla färger, höga luft och milda sol. Det är något speciellt med årstidens ljus vi inte finner annars som bäddar in landskap och miljöer på ett speciellt sätt. Det är kyligare, men visuellt varmare helt enkelt.

Vår och sommar brukar ju vara de hyllade årstiderna. Oftast är de överskattade. Här finns förväntningarna och kraven. Speciellt sommaren har mycket att leva upp till och då brukar inte regn ingå i planerna.

Så kommer då hösten, ledigheterna är oftast slut...men inte högtryck och sol. Den september som är just nu är fin...ja, nästan lika fin som förra året. Jag börjar liksom få en känsla att det här är den finaste perioden på året...även väderleksmässigt.

Nu har jag förstått att jag inte längre är ensam om att hylla den årstid som är. Fler och fler har fått upp ögonen för septembers skönhet. Men kära läsare....vad säger du om november? Jag tycker att den kan vara fin i sin lågmäldhet med olika nyanser av grått. Här antar att hyllningskören är kortare...


tisdag 13 september 2016

Bland stilar och uttryck i Konsthallen



 Det har varit lite glesare mellan utställningarna i Luleås konsthall på senare tid. Dessutom har det varit lite trist emellanåt.

Så mycket roligare då när konsthallen nu visar samlingsutställningen "Norrland". Här får några av våra bästa konstnärer visa upp sig. Det spretar på ett positivt sätt. Här får det gamla husmorshantverket en välförtjänt upprättelse, samhällets smutsiga bykar visas upp och vilsna själar söker mening och förståelse i en tidvis obegriplig tid.




 Trots spretigheten är utställningen sammanhållen. Den bär på olika perspektiv kring dåtid, nutid och framtid. Alla dessa perspektiv som är nödvändiga att ha med sig för att navigera i nuet.

Jag vandrar ut ur konsthallen, positiv till sinnes. Var vore vi utan konsten....en hel del fattigare. Så är det bara...upptäck själv!


söndag 11 september 2016

11 september 2016 - utdrag ur dagboken



 Idag är det 15 år sedan västvärlden slutligen förlorade sin "oskuld"... i den mån den hade någon. Två terrorister styrde två flygplan i två då välbekanta skyskrapor. Därefter blev aldrig världen sig lik.

Som säkert många andra minns jag denna dag tydligt. Jag var på en tjänsteresa och blev sittande på Midlanda flygplats då flyget hem var försenat. Jag satt i vänthallen och matades av samma filmsekvens om och om igen...flygkrascherna i tvillingtornen. Det hela kändes overkligt...

Idag är det en annan 11 september. Terrorhotet har med åren blivit större och mer påtagligt för oss. Världen är i en allt oroligare plats. Konflikthärdarna kryper närmare våra ombonade liv. Klimathotet börjar upplevas som en påtaglig realitet för allt fler av oss. Våra samhällens demokratiska kontrakt är inte längre någon självklarhet när brunskjortor och nationalister vinner terräng...och till råga på allt är det inte osannolikt att en galen och för hela världen livfarlig person kan bli president i ett land i väster...

Dagen och grå och lite fuktig. Många skulle nog säga höst även om meteorologen hävdar att det är sommar med en temperatur på 12-13 grader dygnet runt.

Jag gillar dagens grå...den utgör ett vilande balsam för eftertänksamhet och min blick. Jag går nästan ensam på stadens strandpromenad. Trots allt att oroa sig för känns det fint. Hösten är min tid och det finns alltid ett ljus i tunneln...

måndag 5 september 2016

Cykel och yoga



 Som den reflektör och betraktare som jag är upphör jag aldrig att förundras över saker jag ser, på gott och på ont.

På min väg till jobbet passerar jag dagligen den relativt nyöppnade butiken OUROBOROS. Det går inte att passera butiken att reagera på de cyklar som står parkerade utanför butiken. Cyklar eller vad det nu är. Det är mer däck än cyklar, men jag förstår att det är det senaste för block och rotrika marker. I vår tid upplever ju allt fler naturen på cykel och då är det spänning och fart som gäller.

Det jag förundrades av desto mer var vad butiken tycks erbjuda vid sidan av de monsterösa cyklarna - yoga. Av den gamla sort som jag är får jag inte riktigt ihop det där. Actioncykling och den kontemplativa aktiviteten yoga. Det blir som om en pizzeria också skulle saluföra hälsokost.

Yogan - sprungen ur indisk visdom verkar på senare tid ha blivit en del av den övriga masskonsumtionen. De platser som erbjuder yoga i lilla Luleå blir allt fler. Det är väl inte för inte den undrande undrar vad det är för yoga vi får. Har svårt att tro att mästarna i denna aktivitet är lika många än de studios som finns.

Kan inte hjälpas att jag blir lite misstänksam mot OUROBOROS som yogastudio. Action och fokuserad stillhet går inte riktigt ihop för mig. Kanske någon har varit där som kan övertyga mig om motsatsen, eller är det så att mitt fönster mot världen är för litet?


måndag 29 augusti 2016

Härliga väder!



 Helgen som var tillbringade jag och Ewa på ön Kluntarna i Luleå skärgård. Vi visste att det skulle bli ett riktigt busväder på lördagen med regn och mycket blåst. Men, med rätt utrustning och en varm stuga finns det inget väder som hindrar.

Jag är ju sedan  barnsben en riktig vädernörd. Som vädernörd blir vädret så mycket roligare med snabba förändringar. För vädernördar är länge parkerande högtryck nästan lika tråkigt som ett flackt lågtryck med dygnslånga strilande regn.

Tacka vet jag riktigt djupa lågtryck. De bjuder dramatik och skiftningar och drar ofta relativt snabbt vidare.




 Natten mot lördagen kom regnet tillsammans med en kraftig sydlig vind. Under förmiddagen lugnade allt ned sig för någon timme. Vi var då i lågtryckscentrum som ofta utgör någon sorts "nollpunkt". Senare drog regnet igång igen, vinden vred mot norr och temperaturen föll. När vinden maxade med hårda kulingvindar började det bryta upp bland molnen. Kvällen var målad i den vackraste akvarell.

Fram på söndagsmorgonen var allt stilla och såväl smålom som spillkråka vågade höja sina röster.

Söndagen blev inte överraskande solig och vinden som ofta här uppe i Bottenviken - sydlig. Vädret må upplevas som kaotiskt, men de stora dragen går alltid att känna igen. Våga jag säga att det blev en underbar helg....




tisdag 23 augusti 2016

23 augusti 2016, utdrag ur dagboken - åter till det vardagliga



 Då befinner jag mig i en av årets brytningspunkter...den tid på året då sommar och semestertider obevekligen går mot sitt slut.

Där ute trummar världen på oavsett vad jag vill och tycker. Filippinernas president sanktionerar mördande av knarkare på löpande band. Presidentvalet i USA verkar bli det smutsigaste någonsin med osäker utgång för alla oss som lever på klotet. Här hemma blir vi varse mediedöden då en stor tidningskoncern vill slakta lokaltidningar med allt vad det innebär för upplysningen och demokratin.

Utanför mitt fönster tycks Norra hamns vatten vara tacksamt obrydd om allt som sker. Vattnet är väl en av de få platser inte stadens unga söker Pokémonfigurer. Stirrandet i mobilerna har nått en ny peak denna sommar. En halvgamling som jag förundras, men låter bli att döma...men undrar ändå...var vi på väg...?

Bättre att ledas av ljus än mörker. Den tidiga hösten tycker jag är den bästa tiden på året. Den bär mindre av sommarens överlastade förväntningar och är oftast frisk och vacker.

Vad sökarljuset ska föra mig, återstår att se. Förändringar och delvis nya arbetsuppgifter på jobbet håller hjärnan vaken och uppdaterad. Ser dessutom fram emot spännande evenemang  i vårt fina och kulturhus och inte minst Folkets bios nystart och gamla bio Royals lokaler. Det blir riktigt kul...ännu mer kvalitetsfilm i Luleå.

Alltså - dags att tända ett stort  ljus för hösten!

söndag 21 augusti 2016

Livstempo, jogging och terrängcykling



 Att jogga är en del av mitt goda liv. Sommarhalvåret sker det ofta på friluftsområdet Ormberget eller längs med strandpromenaden mellan Norra och Södra hamn i Luleå. Vintertid joggar jag ofta på isvägen runt centrum. Att jogga är motion, välbefinnande och meditation för mig. Jag håller mitt regelbundna inte allt för snabba tempo och låter mig inte hetsas av klocka eller pulsmätare.

På senare år har något hänt. När jag väljer joggingslingorna i skogen blir jag inte som förr omsprungen av andra snabbare joggare. Nej, nu är det terrängcyklar som gäller. Oftast går det undan. Hör jag ett pling bakom min rygg så är det bäst att passa sig.

Jag vill inte säga att jag som gammal hederlig joggare är en utrotningshotad art, men vi blir allt färre...åtminstone i skogen.

Det får mig osökt att tänka på människans livstempo och kicksökande. Att många av oss rusar på i våra liv i allt snabbare takt är knappast någon överraskning. När en av medlemmarna i den tyska "Bader Meinhofligan" släpptes ur fängelse efter många år så var det det första han reflekterade över när han släpptes fri...att människor hastighet hade ökat så mycket.

Det blir sådant jag tänker kring på min runda...att jogga i skogen går allt långsamt för den hastande människan. Det ska vara aktivitet, fart och utmaningar.

Själv gör jag som vanligt motstånd. Det där stilla lunkandet mellan gran och tall gör så gott. Undrar just om terrängcyklisten någonsin har hört och sätt morkullan bland trädtopparna, eller om hen överhuvudtaget vet vad en morkulla är i sitt rusande mot vaddå...

tisdag 16 augusti 2016

Skogen på toppen



 Det är sensommar. Vi är på väg in i den i mitt tycke bästa tiden på året... den sena sommaren och tidiga hösten. Naturen mättas, luften är hög och lite senare kommer alla de vackra färgerna.

Helgen som var gjordes en av de återkommande vandringarna till den stugnära lilla toppen Lill-Gaika. Otaliga är de vandringar jag har gjort genom åren upp på denna topp. Lika ofta har jag satt mig intill bergsbranten och blickat ut över de underbart välbekanta markerna. Då har jag ofta varit välbevakad av bergets rovfåglar som antingen har varit fjällvråk eller jaktfalk.

Med de år som passerar ser jag de små förändringarna i naturen. De flesta förändringarna är dock människans verk...kalhyggesbruket har satt sina spår och på bolagsägorna bakom berget är markerna delvis kala trots att 40 år år har gått sedan skogsskördarna gjorde sitt.

Men här uppe på Lill-Gaika råder en helt annan vila och långsamhet. Här står den gamla skogen kvar och ger en vink om hur allt än gång har sett ut. Vissa av träden är mycket gamla. Det finns speciellt ett träd som jag tror måste vara minst 500 år. Trädet växer 600 m öh är märkt av flera skogsbränder  och har varit boträd för allahanda djur. Trots allt detta ger det inga tecken på att tappa livskraften.

Det sägs att träden kommunicerar med varandra för att överleva. Det har nog krävts en hel del kommunikationen för att klara kyla, stormar och bränder genom de sekler som har förflutit.

Det är mäktigt och helande att vara i denna vackra miljö. Det är nog därför jag kommer tillbaka, om och om igen...


tisdag 9 augusti 2016

Till det goda semesterarkivet - 2



 Vad vore en semester utan en fjällvandring? Jag har gjort många fjällvandringar genom åren. Med årens obevekliga gång har jag med tiden blivit allt bekvämare. Det var ett bra tag sedan jag vadade i Sareks strida jokkar. Det är bara att erkänna...jag är numera inte lagd åt den typen av utmaningar. Men...fjällvandra vill jag...det är höjdpunkten för en vandrare och naturmupp som jag.

I år blev bekvämare och mer tillrättalagt än någonsin. Jag och Ewa hade Björklidens fjällhotell som vår utgångspunkt. Här åt vi gott i restaurangen med kanske Sveriges finaste utsikt, sov i sköna sängar och möttes av trevlig personal.




















För att det trots allt skulle kittla lite prövade det ombytliga fjällvädret oss en del. Vandringen upp till Sveriges högst belägna fjällstation, Låktatjåkko 1228 m ö h, gjordes i regn, blåst och moln över fjällkammarna som tidvis gjorde sikten i det närmaste obefintlig. Så mycket härligare att mötas av välkomnande personal på fjällstationen och med god aptit ta del av den omtalade våfflan med hjortronsylt och grädde. På nedfärden var vädergudarna nådigare. Det sken delvis upp och som bonus fick vi se en kungsörn.

Vår andra vandring gjordes till Trollsjön. Om man bara ska göra en kortare fjälltur i livet så är det en vandring till Trollsjön som gäller. Här får du all fjällvärlden skönhet och dramatik i stark koncentration. Denna dag hade vi dessutom vädergudarna med oss.

Starka fjällupplevelser kan göras utan blöta tält och strida jokkar. Får se var fjällturen bär iväg nästa år....


söndag 7 augusti 2016

Till det goda semesterarkivet - 1



 Så var då den längre ledigheten slut för denna gång. Det har på många sätt varit en underbar tid med nära och kära, men också fyllt av massor egen kvalitetstid.

Reflekterar då och då över den gynnande människa jag faktiskt är...att få leva i en fri del av världen helt utan rädsla och få ha tillgång till så fina platser. Egentligen är det en lycka som inte i ord kan beskrivas...men frihet och ett stort liv är två aspekter av det.

Sommaren här i norr började minst sagt trevande. Kommer väl ihåg den värsta junistormen i mannaminne. Plusgraderna var få, regnet på värsta humör och de kvarvarande träden på hyggena föll som tändstickor.












Så kom då den fina bonusen i juli. De soliga och varma dagarna staplades på varandra. Som vanligt tillbringade jag en hel del tid i min stuga Grova invid Välmba i utloppet av Uddjaure. Stugliv för mig brukar innebära vandringar, sol, bad, bastu, grill i alla dess former, läsning, umgänge och däremellan lite pyssel med pensel och ved.

Möjligheterna till vandring och toppbestigningar är outsinliga. Utöver de vanliga turerna gjordes vandringar till nya  för mig okända platser. Tillsammans med det fina vädret blev naturupplevelserna starka.

Så varför resa långt, långt bort när vildmarken och skönheten finns så nära? Tacksamheten att få ha tillgång till allt detta är stor....




tisdag 26 juli 2016

Pleutajokk



 I början av 1980-talet ville LKAB bryta uran i Sverige. Man hade hittat en fyndighet i Arjeplogs kommun. På platsen Pleutajokk mellan lågfjällen några mil norr om Arjeplog skulle en urangruva öppnas. Här fanns nästan inga människor, men gott om orörd natur.

Nu blev det aldrig någon gruva. fyndigheten visade sig inte vara intressant nog...eller var det så att det folkliga motståndet spelade in. Jag minns när jag och många med mig en januaridag 1981 reste till Arjeplog för att demonstrera mot uranbrytningen. Jag minns demonstrationen den milda dagen, föreläsningarna och talen och och det hårda golvet i sporthallen där vi skulle sova. Det var inte bara tillresta som demonstrerade. Som jag kom ihåg det så fanns det en opinion mot brytningen även bland lokalbefolkningen med den dåvarande distriktsläkaren i spetsen.




















Norra Norrland är som bekant hårt exploaterad på sina naturresurser.  När jag en varm sommardag i slutet på juli sitter och blickar ut från Alep Iksaks topp känner jag en stor tacksamhet att detta område blev fredat från uranbrytning. Här och norröver finns fortfarande stora vidder av närmast opåverkat land. En mosaik av gamla skogar, sjöar, våtmarker och lågfjäll.

Andakten och hänförelsen är stor när vi blickar ut över vidderna. Det är magiskt tyst, sånär på fjällvråken som hela tiden håller koll på våra göranden. Stort är bara förnamnet...