onsdag 31 oktober 2012

Storebror ska välja president

Storebror på andra sidan Atlanten har det jobbigt just nu. Naturkrafterna har än en gång visat sig på den ilskna sidan  och visat att människan är och kommer att förbli liten i förhållande till den värld hon befolkar. Till skillnad från förra gången det blåste hårt (New Orleans) har den nuvarande presidenten visat engagemang och deltagande, men så är det ju presidentval snart.

Jag borde bry mig och vara engagerad precis på det sätt media är, men det mesta jag känner är en lätt resignation inför detta spektakel. När det begav sig förra gången kände jag mer upplyft av utgången och närde vissa förhoppningar om den utlovade förändringen. Nu har jag blivit allt mer förvissad att en person, trots de bästa intentioner aldrig kan åstadkomma några grundläggande förändringar.

Barack Obama må ha de bästa idéer, men med ett valsystem, kongress och representanthus som har gjort sitt bästa att sätta krokben för honom har Obama fått kompromissa bort det mesta som andas förändring.

Nu hoppas jag trots allt att Obama blir omvald, allt annat vore sämre för oss alla och moder Jord. Kanske Obama vågar prata miljö och klimatfrågor efter en möjlig valseger. Hans religiöse huvudmotståndare lär nog aldrig göra det. Han litar väl till att Gud fixar allt eller kanske höjer den intellektuella nivån likt en annan högerkristen ledare som skyller orkanen på de homosexuella...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 22 oktober 2012

Mot höstens slut



Under helgen bytte hösten skepnad. Från att ha varit trist blöt och grå blev den plötsligt klar och kall. Efter flera milda och fuktiga höstar finns nu möjligheterna till en mer normal tingens ordning. Lugna vindförhållanden i kombination med många minusgrader nattetid gör att vattendragen snabbt kan frysa till. Tillfrusna vattendrag och vältjälad mark påskyndar vinterns ankomst.

I helgen mötte vi scenförändringen ute vid kustbandet. Det lugna havet är som balsam för själen. Löjfisket håller på att avslutas och de kvarvarande måsarna blir allt färre. Däremot är det gott om talgoxar som provianterar inför vintern och i skogen hörs domherrarna, en vinterns budbärare.

Den soliga dagen går mot sitt slut. När solen gått ner äntrar en ännu ganska  skir månen scenen. Det är absolut stilla. Vi går mot en kall natt, men det öppna havet kommer ännu en tid vara en fröjd för ögat...



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,  

onsdag 17 oktober 2012

Den gamla skogen



 Intill stugan invid havet ligger Svarthällbergets naturreservat. Reservatet är avsatt för dess rikedom på sällsynta orkidéer, men hyser även sällsynta trädsvampar och lavar som är bunden till den gamla och orörda skogen. Just dessa urskogslika skogar är idag en ganska ovanlig syn i det Norrbottniska landskapet. Det gäller även skogarna kring Svarthällberget som är avverkade i omgångar. Att få en äkta kontakt med naturen underlättas av att just vandra i en opåverkad natur som följer sitt eget kretslopp mellan liv och död.



Just denna dag gäller tystnads princip. Marken är stinn av väta efter höstens alla envisa regn. De sista löven håller på att klä av björk, asp och sälg. Dagens tysta möte blir doften av den omistkännliga dofttickan, en härlig trädsvamp bunden till gammal sälg i orörd skog. Doftticken söta och karaktäristiska doft följer dig länge i näsborrarna när du väl fått närkontakt med den. Skönheten har många namn brukar det sägas - att gå i den gamla skogen är just en sådan skönhetsupplevelse. En upplevelse som växer i styrka i vår urbana tid som vi har en skyldighet att bevara...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 13 oktober 2012

En bild av skogen vi ärvde



För en tid sedan vandrade jag upp på berget Storgaika en bit från stugan. Under ungdomen och mina tidiga vuxenår gjorde jag återkommande vandringen upp på detta berg.

När skogbilvägen någon gång på 70-talet bryts från Södra Kasker underlättade det vandringen mot Gaikabergen. Skogsbolagens framfart var hejdlös. Bergsida efter bergsida renrakades på allt som hette tal och gran. Oftast riktigt gammal skog med flerhundraåriga anor. När jag vid vandringen åter passerade dessa storskaliga hyggen med åtminstone 35 år på nacken slogs jag av en sak, vilket samhällsekonomiskt fiasko. Vid sidan på en dåtida våldtäkt på skogen är bilden slående, på stora områden växer idag inte ett barrträd. Väl björk och en och annan sälg, men det var väl inte det skogsbolagen tänkte, eller de kanske inte tänkte alls. På vissa ytor har jag svårt att se att det kommer att återväxa någon skog värd namnet över oöverskådlig tid. De gamla hyggena liknas mest sterila fjällhedar sedan allt gammalt skogsavfall har multnat bort.

 Det är tur att det finns gammal skog kvar närmare toppterrängen dit skördarna aldrig nått. Här möts jag av titors och hackspettars glada tillrop och trädsvampar som är bundna till den mer opåverkade skogen.

 
 Vid Storgaikas toppröse dricker jag kaffet och känner naturens magiska kraft. Toppröset är från en annan tid, långt före skogsskördarnas framfart i den sårbara fjällnära terrängen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 8 oktober 2012

Vänskapen



Jag är människa, en solitär person som ofta trivs med att vara ensam. Men, vad vore jag utan alla de människor som omger mig, människor som delar med sig, ifrågasätter, människor som jag växer tillsammans med. Troligtvis skulle jag inte vara så mycket till människa om jag inte delade detta utforskande av livet tillsammans med andra.

Vänskap är en viktigt, ja, jag skulle vilja säga livsviktigt. Vad vore jag egentligen utan vänner att dela tankar, känslor och gemensamma upplevelser med? Att ha vänner är just dela detta livets väsentliga och en viktig skälla till utveckling och mognad.

Vi lever i en tid som bygger så mycket på möten och kontakt av olika slag. Men, mängden av kontakter och sammanhang där vi ingår säger inget om kvaliteten. Kort sagt, vi kan ingå i många sammanhang utan att ha några vänner.

Jag ingår i olika sammanhang, men de riktigt viktiga vännerna är få. Att bibehålla och utveckla en vänskap över tid är i sig ett arbete. Vi är alla stadd i utveckling. Goda medlevare och vänner ska vara en del av denna utveckling för att finnas kvar.

Jag är glad av att ha få nära vänner. Jag tror att det är svårt att dela en nära vänskap med så många fler. I en många gånger ytlig och konsumtionsmättad tid är relationerna till de nära vännerna kanske det viktigaste vi har för att orientera oss vidare i den terräng som kallas livet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 1 oktober 2012

Avsked



För någon vecka sedan var dags att stänga stugan för säsongen. Vattnet skulle tömmas, veden skulle bäras   in, bord och stolar skulle bäras till uthuset. Kort sagt, stugan förbereddes för ett långt viloläge under vintern.

Till skillnad från separationen som är något mer definitivt erbjuder avskedet förhoppningen om återkomsten och återseendet. Det ligger redan en förväntan om detta återseende i en framtid. Samtidigt finns inte den totala vissheten. Livet och återkomsten erbjuder möjligheten, men kan inte tas för given. Ju äldre jag blir mer desto mer slås jag av detta. Däri kanske sorg och vemod ligger, att inget kan tas för givet, bara möjligheten är given.

En vacker helg var nu till ända. En sorgmantel med ett lättare regn drog över himlen. Jag kan bara hoppas på ett återseende…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,