fredag 31 december 2010

Nyårsafton



Invid isrännan. Stad i fjärran, öppen farled alldeles intill. Det är kallt, tyst och absolut stilla. Stadens vimmel och stök bara ett par kilometer bort. Det känns overkligt, men är verkligt. Det är nyårsafton.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 29 december 2010

Naturlig optik



Naturen är den bästa kreatören av alla. Den seende bjuds på det mest sällsamma skönhetsupplevelser. Kalla soliga dagar med iskristaller i luften kan ge utrymme för naturens egen optik - en sorts motsvarighet till sommarens regnbåge.



Igår var det en sådan dag. Jag gjorde en vandring på isen och kunde njuta av midvinterns bästa färger. Det var dock för kallt för kameran. Dessa bilder från stadsfjärden är tagna från vår balkong strax före solnedgången. Det är inte solen du ser, utan vinterns återspegling av solen....

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 27 december 2010

Två naturliga rum

Nu när vintern är som kallast och mest tyst då inte ens talgoxen provar en strof känns det fint veta att andra tider väntar. Fågelsången trotsar oftast de mest urbana miljöer och visar att naturen aldrig viker ner sig. Jag har just läst Joar Tibergs senaste bok ”Fogghelflora” där fågelsången har en central plats i olika mänskliga och omänskliga miljöer. Naturen ger ju ofta bra kommentarer till oss människor. Följande utdrag ur boken ger en bra illustration:

”Jag kom på en grej.
Hur tydligt fågelsång är rum.
Norr om stugan, bland de leende småbjörkarna där, sitter lövsångaren och lipar, hon är sorgsen, verkligen, så vek att det skimrar ett slags styrka. Allt är farligt.
Vill man gråta en stund, eller bara stå i den stora rädslan, kan man gå dit, men kanske inte stå för länge.
Söderut, i grandunklet, sitter bofinken. Snärten, trotset, viljan i den låten är något annat. Hon vet vad skåpet ska stå, hon mal och mal, och strofen slutar uppåt, den pekar snett upp.
Ska man till exempel sluta supa eller röka ska man gå dit. Kom inte och dragande med nå jävla flaskor, jag har bestämt mig!
Hon har hur mycket vilja som helst, hon är auktoritativ, hon ger sig aldrig.
Två rum.
Gränsen går genom hjärtat.”

(Ur ”Fogghelflora” av Joar Tiberg)

Fåglarna kan ge dig vägledning och ge en större förståelse för vem som är du. Tänk på det när den ystra fågelsången sätter fart.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 23 december 2010

Det lackar mot jul



Så står snart ännu en jul inför dörren. De stora förväntningarnas tid och de stora besvikelsernas. Julen är ju kontraster. För somliga ett fint gemyt bland släkt och vänner, för andra ensamhet eller ett påtvingat umgänge, gräl och alldeles för mycket alkohol.

Inför denna helg påminns vi mer än någonsin om samhällets sårbarhet när hela landet nu tycks få en riktig vinter. Normaltillståndet tycks nu vara kaos, förseningar och inställda transporter. Visst tycker jag mig se ett samband mellan detta kaos och denna avregleringarnas tid. Egentligen är det väl inget konstigt att kaos inträder då vinsten blir prio ett och samhällsnyttan först därefter.

Till skillnad från de flesta har jag en ovanligt lång julledighet då jag befinner mig mellan två arbeten. Jag slipper efter ett kuskande arbetsår färdas på snörika vägar och drabbas av inställda tåg och flyg. Jag stannar i det nära området och behöver bara oroas över vår snåla hyresvärds bristande snöröjning.

Jag ser fram emot en god jul med lämpliga portioner mat, umgänge, böcker och motion. Jag önskar Nordlig utposts läsare detsamma!

Läs även andra bloggares åsikter om

tisdag 21 december 2010

Minns i november: Stilla hav



Gårdagens öppna hav är nu historia. En längre period med åtskilliga minusgrader sätter nu sina spår även i Norrbottens yttersta kustland.



Bilderna är tagna för drygt en månad sedan. Sedan dess har kylan bitit sig fast och isbrytarna assisterar sedan länge i Bottenviken och isvägarna för fordonstrafik är öppna. Ett tillfruset hav som nu väntar på morgondagens gryning någon gång i maj….



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 18 december 2010

Människor på väg

Världen är full av möten, både väntade och oväntade. I går var jag ute med mina vänner. På vägen hem slog vi följe till bussen. Snart blev vi upphunna av en yngre överförfriskad man som hörde sig för om vi hade en tändare. Det hade vi inte och då undrade han ganska vänligt om han fick slå följe med oss. Lätt besvärade som man blir av vissa möten sade vi ingenting. Den unge mannen var trots att han strax innan blivit avvisad från en pub var på ett strålande humör. Han ville ju fira då han denna dag hade blivit av med sin fotboja. Strax därefter stannade den unge mannen vid en större grupp människor. Vi gick vidare och hoppas att han skötte kvällen så att hans nyvunna frihet inte blev kortvarig.

Vid busshållplatsen frågade en man mig vilken buss han ska ta till tågstationen. Han lät sig inte nöja med att jag sade att det bara är en kort promenad till tågstationen utan förhörde sig med andra vid hållplatsen och en busschaufför. När jag klev på min buss såg jag att mannen satt där ivrigt samspråkande med en tonårskille. Nu skulle han visst till en restaurang på Skurholmen. På färden pratade han vitt och brett om hur det var att var ung förr och hur mycket sprit han tålde då jämfört med nu. När tonårskillen skulle kliva av fick han en tydlig instruktion om att restaurangen låg två hållplatser senare. Den påtagligt förvirrade mannen frågade nu allt fler i bussen om restaurangen verkligen låg på anvisad plats. Han klev av ut i vintermörkret och jag undrade hur hans kväll skulle sluta.

Det är synd om människorna myntade redan Strindberg. Visst har han rätt. Vi är alla på väg, men för vissa är vägen kantade av fler fallgropar och hinder än för andra….

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 15 december 2010

Ett rör(l)igt arbetsår


Ett hotellrum i Stockholm

Jag är en person som gillar rutiner och upprepningar. Fasta och tydliga ramar för vardagen skapar en trygghet och gör att tankarna kan fokusera på annat. Därför har jag i ur och skur alltid tagit min gamla cykel (en Hermes av 1950 års modell) till jobbet och den röda Corollan har oftast blivit stående hemma. Den som gladde sig särskilt åt detta var grannens katt som fick bilen som sin särskilda hemvist.

Under detta år har inget varit sig likt. Jag har varit en veckopendlare. Gamla Corollan har fått visat musklerna och Hermesen har blivit stående. Utöver min långpendling har arbetet dessutom inneburit otaliga resor till för mig ibland helt nya platser och hotellen har avlöst varandra.

Vi människor har en fantastisk förmåga till anpassning. Det gäller även en människa som jag som sätter det fasta och tydliga ramarna för ett gott liv högt i kurs.

Men, visst har jag ibland upplevt mig som en flykting och främling i tillvaron. Det har ofta varit nya mängder av nya intryck som jag sällan får tid att smälta. Det finns människor som tillbringar en stor del av sin arbetstid uppe i luften och på flygplatser världen över. Min kringflackande tillvaro är ju ur det perspektivet inte mycket att yvas över.


En rondell i Arvidsjaur

Så länge vi lever är vi rörelse, liten eller stor, inre som yttre. Nu beger jag mig norrut på heltid igen. Corollan får stilla sig och Hermesen åter inta scenen. Jag kommer hem till mina rutiner och upprepningar. Det känns tryggt och än bättre då jag vet att det går att leva utan dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 12 december 2010

På kasino

Tidigare i veckan var jag på kasino, närmare bestämt kasinot i Sundsvall. Det är en plats där jag aldrig trodde att jag skulle sätta mina fötter. Nu var jag i arbetet i Sundsvall och mina arbetskamrater skulle tacka av mig med en middag på Kasinot.

Det kan sägas med en gång, ett svenskt kasino med staten som ägare är en märklig, men samtidigt mycket välordnad plats. Kasinot har blivit lite av stadens magnet och så här när det lackar mot jul en vackert upplyst byggnad. Kasinot innehåller en fin restaurang, danslokaler och naturligtvis spel i olika former.

Det finns nog få ställen du blir så kontrollerad som på kasinot. När du kommer in blir du fotad. Övervakningskameror finns sedan överallt i lokalerna. Gör du något som sticker ut det minsta lilla blir du snabbt tillrättavisad av alla kontrollanter som finns utplacerade lite här och där i lokalerna. Det kan handla om spelet går över styr, om du vill fota (därför inga bilder) eller som när en av mina kollegor ville prova pianot. Det är som en George Orwellvärld, fast mer avspänt.

Här verkar det finnas de flesta typer av människor. De med mindre börs och stora förhoppningar finns på entréplanet bland spelmaskinerna, de moderna enarmade banditerna. De med större börs och mer avspänd attityd fördrar rouletten, eller de olika kortspelen på övre plan.

Till försvar för kasinot är att det inte verkar göra skillnad på folk och folk. Här har såväl fattiga som rika kändisar blivit portade när deras spel har gått över styr.

Jag har trots allt svårt att förstå denna värld. Hela konceptet bygger ju på att människor ska förlora pengar. Den stora lyckan ligger dessutom sällan i att vinna pengar, däremot kan den stora olyckan vara på lut om man förlorar dem…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 7 december 2010

Minns i november: Stillhet och rörelse



Ett vinterklätt landskap och ett ännu öppet hav. Starka kontraster när vatten i olika former finns sida vid sida. Havet kan stå för rörelsen, energin och det ombytliga medan det snöklädda landskapet kan stå för stillhet, lugn och vila. Naturen ger olika aspekter av det mänskliga. Kanske är det inte så konstigt då vi alla är skapade av och är en del av den natur som omger oss. Liksom vi behöver havets rörelse och energi för att gå vidare behöver vi även återhämta oss. En lugn dag i november kan ge en god kommentar till livet. Naturen är redo för en långvarig vila och ett ännu öppet hav blir snart en del av vilorummet när isen fryser till.



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 2 december 2010

Gilla läget

Jag såg och hörde Barbara Ehrenreich på Skvalan förra fredagen. I veckan uppmärksammandes hennes nya bok "Gilla läget" i en artikel på DN:s kultursida.

Äntligen en person som vågar slå hål på myten om det positiva tänkandet som lösningen på livets alla svårigheter. När banker går omkull, välfärden monteras ner och människor många gånger far illa på sina arbetsplatser uppmanas vi att "gilla läget". Denna floskel håller på ett breda ut sig likt en parasit överallt.

Ehrenreich plockar i sin bok sönder "glädjekulturen" i alla dess beståndsdelar.Hon ger enligt mitt tycke den mycket korrekta analysen att tänka positivt trots att det är på väg att gå åt helevete är att underordna sig den senkapitalistiska samhället. Vi ska inte klaga, utan tänka positivt. De enda som har vunnit på detta tänkande är de som redan har mycket och som har fått ännu mer.

Om man tror att lycka är resultatet av att enbart tänka positivt är man på hal is. Enrenreichs bok får bli julgodis åt mig medan många andra med ett stort leende köper julklappar i mängd för lånade pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 1 december 2010

Moral, skuld och sanningens pris

Jag såg för några dagar sedan den mycket tankeväckande dokumentären ”Hur kunde hon” av Ingela Lekfalk som handlade om HIV-smittade Lillemor som gifte sig, skaffade barn utan att berätta att hon var HIV-positiv.

HIV är efter att 1980-talets panik har lagt sig fortfarande en skamfylld sjukdom kantad av mycken okunskap och många fördomar. Just därför är Lekfalks dokumentär så angelägen. Dokumentären visade tydligt att det finns inget självklart rätt eller fel hur man ska leva som HIV-positiv. Att vara öppen om sin smitta kan leda till ett permanent utanförskap och kanske ett liv utan kärlek och intimitet. Att å andra sidan dölja belägenhet och leva i någon sorts skenbar normalitet riskerar att till slut haverera och som i Lillemors fall leda till en längre tids fängelsestraff och en ytterligare skuldbeläggning.

När jag har sett dokumentären har jag lätt att förstå Lillemors dilemman och de val hon gjort. Jag är den sista att döma henne. Det finns sällan några självklara rätt eller fel, speciellt för en så i grunden oskyldigt utsatt människa som Lillemor blev. Har ni inte sett dokumentären hoppas jag att ni ska göra det om tillfälle ges.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,