Naturlig takt och broms

 En längre tid har mitt liv sökt ny orientering och fäste. Vinterns kyla och mörker har varit fin balsam för den sökande. Vårvinterns obarmhärtiga ljus var mer prövande. Nu är också den tiden förbi och våren har raskt intagit scenen. Sinnet har börjat hitta de behövliga fästpunkterna och  nyfikenheten inför livet har kommit tillbaka.

Stärkt av den goda grundkänslan beslöt jag mig mig idag att försöka ta mig fram till fågelmarkerna runt Gammelstadsviken. Tänkte mig att den ovanligt tidiga värmen skulle ha gjort susen och leden skulle vara lätt framkomlig.

Redan efter några hundra meter inser jag att naturens omställningstid är något annat än min förhoppning. Bitvis är leden framkomlig, men vissa sträckor ligger den under vatten och i skuggiga partier ligger mycket snö kvar. Jag lyckas behålla den goda grundkänslan...livet blir inte alltid som jag vill och tror. Jag får liksom naturen bromsa in och tänka nytt. Livet ser annorlunda ut för mig än för ett år sedan och själva livet handlar att navigera inför de förutsättningar som ges.



 Istället för att trotsigt försöka avverka hela sträckan  kliver jag upp på en höjd och blickar ut över det ännu isbelagda vattnet. Kaffe och bulle smakar fint i solen och många av skogens småfåglar har återvänt och sjunger så fint...som det känns, så sjunger de för mig.

Livet prövar och ger. Det är det som är liv. Det fina med just livet är det nya som spirar i nära samklang med den mylla som har gjort sitt...

Den sista skidturen

 Jag åker skidor på isen och blickar ut över markerna som är en del av mig. Det är årets första besök men också årets sista skidtur. Snön är fortfarande djup men bär inget inget längre och vattensamlingarna på isen blir större och större.

Efter en lång vinter går det fort, ibland alltför fort för att hinna med i tanke och känsla. Jag åker mot min älskade udde, sätter  mig på en framtinad stubbe och intar kaffe och bulle. Sinnet är stilla och jag kan för en stund följa livets ömsom långsamma som snabba takt. För långsamheten står gammeltallarna som har sett ganska många generationer mänskligt liv passera. För nutidens relativa hastighet står bofinken som för en liten stund pockar på sin uppmärksamhet. Snabbast är dock pimpelfiskaren en bit ut på isen. Han vandrar från hål till håll och borrar hela tiden nya hål. Jag undrar lite vad han håller på med i sin rastlösa iver. Lägger ingen moral i detta. Både jag och pimpelfiskaren är en del av de element som omger oss...även om vi betraktar och omfattar dem så olika.

Plötsligt en regndroppe mot min kind. Kanske det är vinterns sorgetår över att dess tid är över. Samtidigt är det naturens påminnelse över den tid som flyr, det vi har lämnat och som inte kommer tillbaka. Tillbaka åker jag till min stuga, på skidorna, en sista gång...

Skapelsen i rörelse

 På skidtur vid det Norrbottniska havsbandet. Landskapet tinar, kanske även det Norrbottniska vemodet och tungsintheten. Skidorna bär mig lätt över is och skare. Landskapet är fortfarande en del av tystnaden. Av vårens eufori hörs fortfarandet intet. Det är kanske så vemodet ska kläs av, sakta i maklig takt så att tanke och känsla hinner med.

Blicken fäster både på det långsamma och det snabba som sker i det sakta uppvaknandet. Som isbrottet invid stenen som vittnar om havets och vattnets rörelse och längtan efter frihet. Eller som den plötsliga solgenombrottet som är  just plötsligt och som lika plötsligt är passerat.

Här utspelas det sanna för mina ögon, eller åtminstone som jag uppfattar det. Jag behöver inte känna tvivel utöver de tvivel som jag redan känner. Landskapet bär mig lika lätt som dagen som för en stund är självklar. Jag mår bra av både den långsamma som snabba rörelsen som är också är olika aspekter av mig själv.

Naturen kommunicerar med mig och ibland lyssnar jag...

Unga i konsumtionshetsens spår

 Vad tycks om hipfaktorn på den unga killen ovan? Den unga killen är jag, 15 år gammal. Det var bättre förr sägs det ganska ofta. Det stämmer ganska sällan, men när det gäller att vara tonåring tror jag att det i flera avseenden var lättare att befinna sig på 1970-talet än idag. Det fanns mer av framtidstro, tillvaron var mer förutsägbar och konsumtionshetsen var fortfarande mer i sin linda.

Det har aldrig varit lätt att vara tonåring. Det händer massor med din kropp och med ditt inre liv. Självkänslan åker berg- och dalbana och du är nog sällan så skoningslöst ifrågasättande gentemot dig själv som då. Men - pryl och statusmarkörerna var inte alls så uttalade som de är bland dagens unga. Tittar jag på skolfoton från min högstadietid slås jag av hur ostylade min klasskompisar var. Det gäller även de mest utmanande tjejerna. Visst var de med den tidens mått mycket mer måna om sitt yttre än många av oss killar, men det var på en helt annan nivå än idag.. Kläderna var aldrig något som exkluderade någon.

När jag läser en artikel i gårdagens DN blir jag nära nog mörkrädd. Den är skriven med anledning att fler unga rånas på sina märkeskläder. Att en tonåring går omkring med en jacka för 8000 kronor är inget  ovanligt. De elever som intervjuas säger att det finns skolor där du måste ha vissa typer av märkeskläder för att bli accepterad. Det här är visserligen Stockholm, men det skulle lika gärna vara Luleå. Det finns elever som rånats på sina dyra kläder även här.

Vi lever i ett fullkomligt ohållbart konsumtionssamhälle. Allt fler har insett det och en del försöker även ändra sina vanor...men det går alldeles för långsamt. Hoppet står till den unga generationen som än mer riskerar få ta konsekvenserna av vår ohållbara livsstil. Allt fler unga reagerar också...med Greta Thunberg i spetsen. Men - jag är rädd att den stora majoriteten tonåringar lever fortsätter att leva som inget har hänt. Artikeln i DN tyder på det. Sorgligt. Vår tid behöver mer av fler ungas klokskap och djup än ytlig fernissa som till slut får alla fasader att rämna...