måndag 25 juni 2012

Vatten och eld



Vatten och eld är två element som både kan ta och ge liv. Framförallt ger de det förstnämnda. Vattnet är livets förutsättning och elden åtminstone i äldre tider den enda möjligheten för att de mänskliga livet skulle klara sig på våra nordliga breddgrader.

Kanske är det just därför vi så gärna söker oss till vatten och vattendrag och skapar våra eldar. Det förstnämnda ger en känsla av frihet och rymd, det senare kanske väcker något ursprungligt hos oss. Vattnet ger utblicken och elden påminner om äldre tiders samlingsplatser för gemensamma måltider och samtal.



Årets midsommarkväll blev just ett sådant tillfälle då vattnet bjöd på sin skönhet när det samspelade med natur och himlavalv. Elden gav oss tillfälle för många timmars umgänge då det började att kyla på och dessutom höll den myggen på behörigt avstånd.

Skönheten och glädjen kan vara vatten och vind, det räcker långt så.....

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 19 juni 2012

Mot midsommar

Ser ut genom mitt fönster. Ser vinden leka i björkarnas lövverk. Grönskan är intensiv och luften mättad av dofter. Vi är på väg mot midsommar. Vi kan fira ljusets klimax och den stundande ledighet som snart väntar oss.

Mörkret har retirerat, men mörkret finns där närvarande inom oss och mellan oss. En person som jag har träffat sa om än i upphetsat tillstånd att han var beredd att döda för att få jobb. Det kanske säger mer om hur språket används i vår tid än att att han var beredd att gå över gränsen. Men, från ord till handling kanske det inte är så långt om desperationen får överhanden.

Den brittiska författarinnan Gitta Sereny har nyligen avlidit, hon som skrev om hur ondskan i sin yttersta konsekvens kan leda till de mest bestialiska handlingar, bl a i sina böcker om nazismen.

Vi lever i en tid där på nytt länder och folk riskerar att förnedras som konsekvens av spekulationsekonomi och den tillväxtkris vi befinner oss i. Samtidigt börjar högerextrema rörelser åter att röra på sig med sina förenklade sanningar. Den gemensamma kakan som aldrig har varit jämlik håller på att bli ojämlikare än någonsin. Många får inte plats och ställs utanför. Detta sammantaget är en otäck grogrund för att onda och hatiska stämningar snabbt kan breda ut sig.

Även om jag bor i en ännu fredlig och så här års mycket ljus del av världen finns mörkret inte långt borta. Ingen ska behöva känna hat för att han inte räknas med, det är där vi måste börja...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 14 juni 2012

De gemensamma värderna

Vi lever i en upplyst tid, men kanske också i en tid då sådant som vi närmast tar som självklart håller på att lösas upp. Jag tänker på vår demokratiska värdegrund, vår generella välfärd och ytterst freden mellan stater i vår relativa närhet.

Det tar lång tid att bygga, men det går fort att rasera. Jag tror att alltför få har klart för sig bräckligt samhällsbygget är och hur lite som behövs för att vi ska stå inför en helt ny och otrevlig situation.

Vi lever sedan länge på en global ekonomisk arena som drivs av spekulation mer än verklighetens realiteter. I Grekland har det s k välfärdskontraktet mellan medborgare och stat upphävt, d v s medborgarna har vänt den stat som ska skydda dem ryggen. Inte undra på det, om ett par månader tar de pengar som ska avlöna anställda slut och ingen får längre någon pension. Då är det inte längre så konstigt att ett nynazistiskt parti kan växa och dess företrädare kan slå sina meningsmotståndare på käften i TV-rutan.

Såväl stat som medborgare är i många länder belånade intill bristningsgränsen. Någonstans ska ska skulden betalas med pengar som inte finns.

Naturligtvis kommer vi inte bara vara betraktare till skeendet, utan vi dras med på globala spekulationsarenan. Måhända blir vårt fall grundare, men likväl ska vi vara inställda på att det kommer.

Vi har länge levt i en egocentrerad kultur där det individualistiska projektet har hyllats och där värden som sammanhållning, gemenskap och solidaritet har tömts på sitt innehåll.

Kanske vi nu är på väg in i en tid då vi inser att vi inte bara kan vara "vår egen lyckas smed". I allt detta mörker ser jag även dessa trender i vår tid som kan tyda på det. Historien har visat och kanske kommer fortsätta visa att i tider av oro är det bara i gemenskap och tillit till den andre som gör att vi kan hantera prövningarna och växa med dem...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 6 juni 2012

Tänk om!

Läser i Dagens nyheter om kinesiska myndigheters oro för dramatiska försämringar i livsmiljön p g a miljöförstöring. I en annan kort artikel beskriver några forskare att vårt jordklots ekosystem löper risk att kollapsa redan under detta århundrade.

Människan sitter högst upp på ett träd där hon successivt och i allt snabbare takt river upp trädets rötter och sågar av grenarna. Liksom trädet behöver sina rötter och grenar för att ta upp näring behöver människan ett väl fungerande ekosystem för att överleva.

Det verkar gå allt fortare utför för allas vår livsmiljö och vi närmar oss till sist en gräns där ingen återvändo finns.

Människan tycks hantera sin egen livsmiljö lika kortsiktigt och girigt som sin ekonomi. Hon konsumerar och lånar intill slutet. Vår allas ekonomi måste vara hållbar för att upprätthålla en trygghet och skydda oss från konkurser. Vårt jordklot klarar många privata konkurser, jag t o m flera länders, men med samma kortsiktiga och giriga inställning till bruket av naturtillgångar och livsmiljöer kan vi stå inför en miljömässig konkurs som nog ingen anar vidden av.

En existensiell oro är med andra ord i högsta grad berättigad. Hur klyschigt det än låter leder detta bara till en slutsats - tänk om.....!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 4 juni 2012

Ganjauareudden



Under pingsthelgen gjorde jag vandringen som jag gjort så många gånger. Vandringen från stugan över skog, myr och berg till Ganjaureudden. Den korta anspråkslösa filmen ovan är därifrån. Platsen där jag genom åren har suttit och betraktat över kaffet och korvsmörgåsen tillsammans med en skrivarbok.

Återvändandet till vissa platser bereder mig en särskild glädje. Ganjuareudden, som är sjön Uddjaures södra utpost, är en sådan plats. Här kan jag uppträda mentalt avklädd, känna det jag känner och vara den jag är fullt ut.

Trots att naturen omkring är märkt av skogsbruk är platsen mycket intagande. Fjällvärlden på andra sidan sjön hälsar och den gamla skogen på Udden har en lång historia att berätta. På bergen runt omkring har kungsörn och jaktfalk sina revir. Den som inte betraktar blir åtminstone betraktad.

Våren är sen. Snö ligger kvar i skogen skuggiga partier och isen har ännu inte släppt sitt grepp. Varje vandring hit är ny och bjuder nästan alltid på små som större överraskningar. Det ligger kanske lite i upprepningarnas natur. Idag följer jag ett flertal övervintrande grodor intill stranden. Inte visste jag att de vara så bra på att spela döda för att inte inte dra uppmärksamheten till sig.



Återvänder
Återvänder för återvändandets skull
Lyssnar
Lyssnar till spillkråkans födslosök, bergfinkens diskretion och vindens spel
Förblir en återvändare
Upptäcker, fortsätter att bli till

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,