Tankar och livsfragment 21 april 2023 - första skådningen

 

Idag var det dags för årets första skådning av fågel. Jag säger inte fågelskådning. Det känns mer professionellt och fokuserat än min skådning utan modern tubkikare med enda mål att komma ut i det fria för att lyssna och se.

Första skådningen sker som sig bör vid Gräsörenbron, en klassisk tidig skådarplats med öppet vatten. Platsen är en liten inklämd pärla mellan det gammeldags moderna fossildrivna stålverket en bit bort på andra sidan bron och det fossiloberoende som som står i tur att byggas på hitsidan av samma bro.

Fåglar bryr sig inte så mycket om industriell aktivitet så länge det finns en biotop som passar dem. Just Gräsören erbjuder en bra rastplats för de som ska flytta vidare och de som väljer att häcka här.

Det har varit en strålande dag och riktigt varmt vid den plats jag hittade nära vattnet. Just rastplatsen är mycket central för en skådare och betraktare som jag för att kunna njuta ordentligt.

Kanske var vädret för vackert. Lite fuktigare gråväder brukar enligt min erfarenhet ge bättre skådningsutdelning. Jag skulle nog betrakta mina observationer  som lite skrala. Jag observerade ett antal gäss, skratt och fiskmås, ett par krickor och sjungande bofinkar i skogen bakom mig. Till slut hörde jag storspoven - en av vårens fina budbärare.

Men jag blev trots lite klen utdelning inte besviken. Jag var bara här för att skåda och känna en doft av våren. På själva bron fanns ju de riktiga fågelskådarna. De kunde ju berätta om allt jag hade missat...

Tankar och livsfragment 13 april 2023 - Rörelsen och om en söndrande manlighet

 

Jag såg för en tid sedan den mycket välgjorda dokumentären "Rörelsen" på SVT Play. Den handlade  om den motrörelse som växte fram under Coronapandemin som ifrågasatte vaccinationen och underblåste frikostigt allehanda konspirationsteorier.

Denna rörelse var så mycket mer än emot vaccination. Motståndet att skydda sig mot smittan var toppen av ett isberg där de två män som från början byggde rörelsen ville skapa en sorts frihet där samhället inte skulle lägga sig i våra val.

Rörelsen växte inledningsvis framgångsrikt. I dokumentären får vi följa framgången och det senare fallet. Vi ser att det är allt igenom en manlig rörelse där kvinnorna mest är bifigurer.

När två män ska leda är det ofta en för mycket. De två ledarna drar allt mer åt olika håll och det ena manövreras bort av den andre. I takt med att pandemin klingar av är snart Rörelsen ett minne blott.

Dokumentären satte tydligt fingret på två typiska dåliga egenskaper hos många män - svårigheten att leda och samverka samt en böjelse för konspirationsteorier och faktaresistens.

I en samtid där vi mer än någonsin behöver samling finns i samhällets alla nivåer en frustrerad manlighet som söndrar. Vi ser dem alltifrån i hatiska kommentarer på nätet till högerextrema rörelser med inte sällan våldsbejakande inslag.

Många män verkar ha svårt att navigera i en pluralistisk värld som de flesta av oss uppskattar.

Jag undrar hur vi mer känsliga och reflekterande män ska få plats där de män som anser sig starkast och skriker högst tar allt syre och plats...?

För mig är det frustrerande att vara man när jag ser all denna manliga galenskap. Alla dessa farliga och vilsna män, stora och små, som kan ta oss alla mot avgrunden...

Tankar och livsfragment 5 april 2023 - en bild från en annan tid

 För någon vecka sedan reste jag med tåg mellan Luleå och Stockholm. Jag reste länge genom ett vintrigt landskap och en vilsam känsla av en tillfällig normalitet omslöt mig.

Jag har alltid gillat att åka tåg. I en tid då allt ska gå fort och vara effektivt blir framför allt resan längs med den gamla norra stambanan en lugn och taktfast resa. Nedanför Umeå går det bitvis betydligt fortare. Här har nutiden gjort sitt intrång.

Men norra stambanan väcker minnen från uppväxten med de långa tågen och med restaurangvagnen där jag kunde äta varm mat med riktigt porslin.

Det här är taigans land med de stora skogarna och myrarna. Tyvärr återstår inte så mycket av barndomens skogar längs med banan. Numera breder hyggen och virkesplantager ut sig över stora områden. Det är sorgligt att se.

Längs med banan finns ett par fina stationshus. Det i Jörn är stort och pampigt. Väldigt stort sett till ortens storlek. Även lilla Jörn har haft sin storhetstid då man säkert var stolt över sin järnvägsstation. Sedan länge är tvärbanan upp mot Arvidsjaur borta och när tåget gör ett kort uppehåll ser jag ingen på perrongen.

Bastuträsk har under min livstid aldrig haft någon stilig järnvägsstation. Däremot finns där en kiosk där du kunde köpa vykort, böcker och tidningar. Idag står kiosken övergiven i vinterlandskapet.

Idag lever vi i en annan tid, en allt mer digitaliserad tid där bilder och ord ofta allt för snabbt virvlar förbi.

Det gamla kommer aldrig tillbaka, men under tågresor som denna är det skönt att låta gamla minnen leva sitt eget liv. Det kallas visst nostalgi...