lördag 31 december 2016

Sista dagen....



 Så har vi alla tillryggalagt ytterligare ett år på vår Jord. När vi tittar i backspegeln är det säkert det oroligaste året under min levnad. Händelser som sker nu skapar vår allas gemensamma framtid. Att vi alla lever allt mer utsatt är nog allt fler varse om. Samtidigt är det lätt att tränga bort så länge vi lever i vårt skyddade akvarium.

Som en kritiskt tänkande människa är jag skyldig att försöka förstå min samtid. Jag vill inte vara ett flyktig frö för vinden, utan med klar blick försöka stadigt stå på Jorden.

Den som är skyddslös är lätt förlorad. Att förstå sin plats på Jorden ger mening och skydd. Så här på årets sista dag har jag mycket att känna tacksamhet inför. Jag är frisk och är nyfiken på livet självt. Jag älskad och har underbara vänner omkring mig.

Under en tid det blåser hårt på vår Jord är jag fri och navigera. Att jag står stadigt i myllan och lever i en omgivning som fyller på med positiv energi gör att jag vågar blicka framåt. Det är mörkt, men, vågar vi tro på det... kommer det att bli ljusare igen.

Gott nytt år!


tisdag 20 december 2016

Tidsresa med tåg



 Snart är det jul. Synonymt för mig är det den årliga tågresan mot barndomsstaden Gävle. Så har det varit under större delen av mitt vuxna liv. Denna resa Luleå -Gävle tur och retur ersatte barndomens sommarresa till till Jörn med vidare transport med rälsbussen till stugan i lappmarken.

Tågresorna efter stambanan och på senare tid inkluderad med Bottniabanan  har blivit lite av en tidsresa. Den tar tid och minnen från tidigare resor kommer ifatt. Till skillnad från flyget är tågresan som verkligen upplevs som en resa. Du känner både i kropp och själ att du färdas i en till stora delar mycket glest befolkad del av vårt land.

När så mycket i år tid ska gå fort blir det vanliga tåget med de lite trötta vagnarna en skön motvikt. Här får du umgås med dig själv och dina tankar. För mig brukar det innebära en god bok, men också betraktande av allehanda karaktärer som brukar befolka restaurangvagnen. Här får du ett genomsnitt av landet Sverige och dess människor på gott och ont.

När så mycket i vår tid kan kännas fjärran det naturliga så känns tåget just naturligt. Du färdas fullkomligt fossilfritt och är du tidigt på morgonen kliver upp från sovvagnens något hårda britts känns det verkligen som att du har färdats många mil, jag lovar.

Med tåget som färdmedel håller jag mig kvar på Jorden. Jag önskar att vi skulle vara fler som gjorde samma sak. Det finns som bekant goda skäl till det...

torsdag 15 december 2016

Jokkmokk - ett exempel på det tudelade landet
















Vi har hört det flera gånger nu. Klyftorna mellan stad och då speciellt storstad och landsbygd växer.  Den första på den andres bekostnad, trots att den första alstrar välstånd för den andre och är beroende av denna första (=läs energi och livsmedel bl a). Vi har dessutom allt fler gånger hört att populismen växer i Sverige och den bästa jordmånen verkar finnas just bland väljarna på landsbygden.

För den inte helt obegåvade borde det vara lätt att se ett samband. Detta är bara en av de många växande klyftorna i landet Sverige, men kanske den allvarligaste för sammanhållning, demokrati och solidaritet (ett ord som alltför sällan hörs i vår tid).

Jokkmokk är en av dessa kommuner som har och förser landet med välstånd. Här vilar lite av naturresursernas förbannelse i form av skogen, vattenkraften och malmen. Skogen liksom älvarna har exploaterats. Malmen ligger fortfarande  under mark, men Kallak är den stora fyndigheten. Stiger priserna på malmen tillräckligt är nog en exploatering högst trolig.

Jokkmokk är också hjärtat av Lappland. Det här är kommunen som personifierar samekulturen och här finns fortfarande stora vidder av orört land - Sameland.

Det är genom vattenkraften Jokkmokk mest berikar Sverige. Den som har färdats längs efter Lule älv vet kommunen har fått släppa till mycket av naturens ursprungliga skönhet för att ge landet energi.

Den hårda exploateringen kanske i någon mån skulle kunna rättfärdigas om kommunen fick en större del av de vinster vattenkraften genererar. Skulle så vara fallet var nog Jokkmokk en av Sveriges rikaste kommuner. Men nu är inte på det viset och kommunen är en fattig kommun med en åldrande befolkning.

Med detta som bakgrund blir det extra bestickande att Vattenfall vill "outsourca" sin administrativa verksamhet i Jokkmokk. Vattenkraften genererar massor av energi, men snart inga arbetstillfällen till kommunen. Vattenfall ägs av staten och i förlängningen av oss skattebetalare. Men - staten som ska se till hela landet är tyst och beter sig som vilket cyniskt företag som helst. När detta är på väg att ske vill man tro att att hela Jokkmokk ska mullra...men det vi hör är det socialdemokratiska kommunalrådet som försiktigt uttalar sig. Han låter som en diplomat i den högre skalan och verkar vara livrädd att förarga Vattenfall och staten.

Det är mycket som kan gå fel i vårt land. Kan staten inte stödja en liten kommun som berikar landet, då är det inte bara illa, det är för jävligt...

lördag 10 december 2016

10 december 2016, utdrag ur dagboken - vanliga människor i en mörk tid



 Det är lördagskväll på Norra Strandgatan. Staden i norr är tyst - åtminstone inne i min lägenhet. Inga ljud från grannar. Inte ens en ensam hund som ylande väntar på sin husse eller matte.

Ytterligare en vecka kan läggas till minnenas arkiv. Jag har blivit en vecka äldre. En vecka med nya erfarenheter, kanske lite klokare, men också en vecka närmare oändligheten och döden.

Årstiden är mörk och vi lever i en mörk tid...kanske under den mörkaste och farligaste hittills under min levnad. Trots kvällens Nobelfestligheter så tycks klokskapen vara satt på undantag, undanträngd av lögner och en allt farligare och inskränkt populism.

Att skåda sanningen eller närheten av den blir allt svårare. I den allt mer digitaliserade världen bombarderas vi av osanningar och allehanda galna konspirationsteorier, inte sällan bara avsedda att vilseleda och påverka oss. Det blir jobbigare att vara genuint mänsklig i en omänsklig tid.

Som helt underbar kontrast har jag därför ägnat en del av den mörka kvällen åt Roy Anderssons film "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". Här möter vi mänskliga om än olyckliga människor. Det är en dråplig humor i allt det svarta. Det är stiliserat, men ändå så hudnära...människan utan förställning och mask. Sådana som vi faktiskt ofta kan vara.

Roy Anderssons film är tidlös, men även en kommentar om vår tid. En njutbar pärla i vintermörkret långt borta från alla sjuka lögner och konspirationsteorier ...

lördag 3 december 2016

3 december 2016, utdrag ur dagboken - svart fredag och 4,3 Jordklot



Veckan som varit har gått i överflödets tecken. I måndags var jag på fest för alla oss som har tjänat kommunen under 25 strävsamma år. Igår åt jag av ett överdådigt julbord på stadshotellet efter en trevlig personaldag. Allt har varit trevligt  med många goda samtal och utväxlade leenden.

Det känns som jag har tillbringat dagar i den bubbla som de flesta lever i...överkonsumtionens lockande väsen.

Idag har jag återhämtat mig en smula...ätit vegetarisk biff och druckit ekologisk öl. Utanför min varma ombonade lägenhet är det härligt kallt och mörkt. En högst normal decemberkyla som börjar bli allt mer onormal.

För det mesta är ju långt ifrån det normala. För att översätta vårt sätt att leva ligger ordet idioti nära till hands. Det är som att låna pengar... istället för att avbetala, så lånar vi mer. Men...till skillnad från ett simpelt SMS-lån är det av vår Jord vi lånar. Det handlar ju inte om någons utan hela mänsklighetens konkurs.

För en tid sedan fick vi veta att vi svenskar i genomsnitt konsumerar 4,3 gånger mer än vad vår Jord producerar. Vad värre är... vårt sätt att leva och begå rovdrift på planeten bara ökar.

Förutom att vi har fått en klimatförnekande amerikansk president som skryter med att han inte läser böcker har vi sedan några år importerat den amerikanska svarta fredagen. En makaber köpfest som ska hetsa oss att överkonsumera ännu mer inför julen.

Genom att tänka negativt kan jag navigera i en allt mer absurd värld. Jag tycker synd om alla dessa positiva människor som bara går på utan distans och reflektion. De är många, alltför många...