tisdag 29 november 2011

Singularis i politiken

En levande demokrati kräver ett levande politiskt landskap, det vi brukar kalla för demokratisk pluralism. Nu lever vi en tid då politiken drar allt mer mot singular. Tidigare trodde jag att vi även i Sverige var på väg mot ett tvåpartisystem med ett ganska polariserat politiskt landskap som följd. Det kändes illa, men värre riskerar det bli.

Moderaterna växer och växer, alltmedan välfärden riskerar att säljas ut och samhället hårdnar. Detta är naturligtvis möjligt med ett socialdemokratiskt parti i identitetskris och i ett tillstånd som närmast kan liknas med upplösning och kaos. Den krassa verkligheten är att vi idag inte har någon opposition värd namnet i en tid då den är mer är viktigare än på länge. Alla goda och trovärdiga ledare inom socialdemokratin verkar vara som bortsopade efter ”Personeran”. Dessutom ser jag inget av ett tydligt politisk alternativ som kan uppfattas som trovärdigt.

Vi kan härskna till mot borgarpressens alla tillfällen när den klipper till och svartmålar Juholt. Visst, svartmålningen kring Juholt saknar rimliga proportioner. Men, det är bara med en trovärdighet och en tydlig vägvinnande politik motståndet kan hanteras.

Jag läser i DN om hur Reinfeldt läxar upp sina självständiga riksdagsledamöter som inte rättar in sig i ledet inför öppen ridå. Högmod och brist på ödmjukhet är ganska typiskt för ett parti och dess ledare som saknar reellt politiskt motstånd.

Vi var nog många som fnyste när Reinfeldt sade att moderaterna skulle bli det nya stadsbärande partiet. Med skicklig retorik och med svagt motstånd så är vi snart där.

Vi riskerar att få ett politiskt landskap med ännu större moderater och ett antal mindre partier, socialdemokraterna inkluderat. Ett politiskt singularis där demokratin tappar mark och mångfalden kan komma att sättas på undantag.

Varning är härmed utfärdad….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 22 november 2011

Himmel och hav



Vi människor har en förmåga att sätta etiketter och fördomsfulla tankar på människor och företeelser - ibland alldeles för snabbt. Samma sak gäller våra årstider och månader. Just månaden november ger sällan någon ljuv klang i våra öron.


Längst därborta är himlen ändå röd....

Söndagen som var bjöd på en fantastisk fin dag vid havet. November är månaden, luften är torr, frisk och klar. Havet ligger länge alldeles stilla och de kvarvarande sångsvanarna trumpetar på sitt typiska vis.


Frontmolnen börjar dra in. En första krusning från söder.

Denna stillhet och färgrikedom möter vi sällan på sommaren, då alla ljud tävlar om uppmärksamheten och sjöbrisen drar in. Det begränsade ljuset och solens låga läge på himlen ger ett speciellt samspel mellan himmel och hav denna årstid. Höstfinal sent i november...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 19 november 2011

Stugfinal



Klockan är 13.30 Sitter invid stugfönstret och blickar ut över den korta dag som är på väg att somna in. Det är andra halvan av november och dagarna här i norr flyktar snabbt förbi. En lång höst går mot sitt slut. Jag gör en sista stughelg i stugan invid havet. Havet ligger fortfarande öppet, men det är snart redo att inta en annan fastare form. Det är -4c och natten kommer att bli kall.

Det är en speciell känsla att lämna stadens myllrande liv den här tiden på året. Aldrig är kontrasterna så stora som nu. Stugorna ligger sedan länge tomma och igenbommade. Tystnaden kompakt och mörkret stort. Ingen snö eller måne som lyser upp. När jag om några timmar grillar min medhavda fläskkarré på stugbron får jag blicka ut mot stjärnorna. Kanske det finns någon därute som gör samma som jag?

Jag är själv, men inte ensam. Det är en vacker stund för mig på jorden. Känner tacksamhet....

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 18 november 2011

Novembers ögonblick

November är en förtalad månad, ja, i mångas ögon rent föraktad. Vi påminns om det långa mörkret, den förstående kylan och allt det där vackra som förmultnar eller stelnar. En krävande månad behöver guldvaskare för att fånga de sköna ögonblicken. För var är väl ofta livet än just av ögonblick av glädje och skönhet mellan det vardagliga. En novembersöndag vid Norrbottens kustland fångade min kamera just dessa ögonblick stadda i just det ögonblickliga, men inte desto mindre sköna…..


Solgenombrott över fjärden


Kala björkar


Vattentunnans vattenväv


Skymning över Rånön

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 12 november 2011

Om att vårda den sköra gränsen



Gränsen mellan jag och du, gränsen mellan varat och ickevarat. Djupt in i november, fylld av mörker, förmultnelse och död, fylld av det pågående livet som omger det. En nässelfjäril stöter mot stugfönstret och vill ut. Stugans välkomnande värme eller kylan utanför? Vi pratar om att släppa ut fjärilen, men vi vet att oavsett vad vi gör så dör den snart.

Livet är oss inte givet, det enda självklara är de gränser som snuddas ut och som slutar i död. November med sin obefintliga horisontlinje ger oss påminnelsen. Fjärilens fåfänga försök att överskrida gränsen ger oss vissheten om livets utsatthet och alla återvändsgränder som prövar vår resa. I den bästa av världar vårdar vi livets vackra ögonblick som vi vårdar oss själva, våra närstående, vänner och världen omkring oss.



Livet är en resa brukar det sägas, men pass upp så att du inte går vilse på vägen....

Novembermorgon



Kliver ur sängen för att möta dagen. Blickar ut över landskapet, ett landskap som är insvept i dimma. Havet helt nära och är dimmans ursprung. Detta hav är för stunden bortom betraktarens öga. Morgonen ställer inga frågor och ger inga svar. Det är en fin dag att vakna i en stuga.

Efter en god frukost med Bachs toner i bakgrunden strömmar tankarna fritt. Vi pratar om vädret, vad vi har vår hemvist och hur Stilla havet fick sitt namn. Fukten och denna dimma är del av livets blodomlopp som ständigt i olika former omger oss och som vi är helt beroende av. November är fylld och mörker och fukt, men också möjligheterna att pröva tankar och stilla livets flöde. Stilla havet fick sitt namn av just den långa stiltje som prövade upptäckaren av detta vatten.



En stuga någonstans i det Norrbottniska kustlandskapet tar dagens tankar och rörelse sin början. Jag vänder nu blicken mot ljuset och fukten som omger det.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 11 november 2011

Resan till en stuga



Tre män som år efter år återvänder till en stuga vid havet. Det är långt inne i november. Det är mörkt, dimmigt och tyst. Tre män i denna stuga möts för att umgås, inte för att jaga och eller hävda sig. Tre män möts för samtala, läsa och lyssna på musik. Varken med fler avsikter eller mindre. Dessa män som är vi gör det år efter år, höst som vår. Åren går, alltmedan de yttre konceptet och ramarna är de samma.

Många är de människor är de som jagar efter vind, söker nya upplevelser och sammanhang för att känna lust och bekräftelse. I våra möten i stugan stillar sig vinden och upplevelserna blir sällan så starka som vid dessa tillfällen. Resan är inte en yttre resa utan en resa till en plats. Du söker inte, utan finner. Bland goda vänner kan det bli den bästa av resor.....

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 8 november 2011

Tankar i november



Vandrar i ett fuktdisigt novemberlandskap. Så här års ska det ligga ett stadigt snötäcke i trakterna kring vår stuga och sjöarna brukar sedan flera veckor tillbak ligga isbelagda. Nu ligger vattnet öppet och fylld med storskrakar i den vik jag passerar. Marken är mjuk och blöt efter höstens alla regn och saknar tjälen som sedan länge borde ha bundit alla fukt. Jag njuter av dagen, lyssnar på alla porlande bäckar och gläds över traktens rikedom på tjäder som jag ofrivilligt jagar upp från sina gömmor.

Samtidigt ger dagen en påminnelse om ett klimat som är ur balans. En snabbt oreflekterad notis ur nyhetsflödet förmedlar att årets kodioxidutsläpp i atmosfären är det största någonsin. De som främst släpper ut allt mer koldioxid är Kina och USA. Tea-partyrörelsen må jubla över sitt lands förträfflighet, men bortom finanskris och farsen Grekland ruvar en betydligt större kris, klimatkrisen. Denna kris berör inte börsoro, spekulation och inkompetenta regeringar. Den når inte ett snabbt medialt klimax och löses inte av x antal miljarder euro, utan smyger sig sakta sig på.

Just därför är denna kris så mycket värre. Den handlar om livet och allas vår framtida överlevnad. Om denna kris skrivs inga spaltmeter och här kan inga snabba pengar förändra klimatet. Krisen är så mycket större att den verkar övergå de flesta människors förstånd. Det kanske är människans förbannelse, att vi inte förstår vidden av krisen, eller som Tea-partyrörelsen, förnekar den.

Naturen bjuder ännu generöst av sin rikedom. November har fuktig feber och ännu är det bara början.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 4 november 2011

Allhelgonahelg



Befinner mig i mörkrets rike långt inne i lappmarken högt över havet. Dagens sparsmakade ljus har sedan länge förklingat. Mörkret ligger tätt runt stugan. Ute icke ett ljud, bortsett från Båtsabäckens brus långt borta.

Det är allhelgonahelg. Vi ska tända ett ljus för alla dem som har gått före in i dödsskuggans dal. Jag minns alla tända ljus för min sedan länge bortgångne far. Det är en kulen tid, vi påminns om det som ska komma, vi tänder ett ljus och håller hoppets låga levande.

Att vara i naturen en helg i november är också att göra ett besök i dödens landskap. Kretsloppet är slutet och all förgänglig grönska är utraderad eller i olika stadier av förmultning. Att vandra i detta landskap skänker en vila och gör döden så naturlig som den faktiskt är. Ett par brunstiga sarvas gör upp i skogen och hackspetten har hittat sin boplats intill stugan. Livet pågår i dödens närhet. Livet och döden sida vid sida, det självklara.

Jag tänder ett par ljus för de döda och för de levande, det är Allhelgonahelg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,