lördag 27 februari 2010

Dagens bild: Storleken saknar betydelse



Isbrytare och lotsar har bråda dagar. Här är det ett fartyg från Cementa som får draghjälp från gamla malmhamnen i Luleå.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 25 februari 2010

82 år...



…hade min far hunnit att bli om han ännu var i livet. Ytterligare en 41-årig livscykel har hunnit gå sedan han förolyckades blott 41 år gammal. Det är lätt att känna en stor ödmjukhet inför livets rörelse, rumtiden och livets ändlighet när jag själv har hunnit fylla 50 och snart ”överlevt” min far i tio år.

Jag ser ut över ett upprört hav. Detta hav som är förutsättningen för livet, men som även skördar sina offer. Det enda givna tillståndet är icka-varat, d v s döden. Livet, kort som långt är något vi får till låns med en möjlighet att fylla med mening och avtryck. Men, dessa avtryck ska liksom våra liv till slut förklinga. Min far var ingen troende person. Kanske skulle han tänka så.

Men, fadern lever trots allt vidare genom mig, omformulerad och omskapad genom mitt liv till döden sätter gränsen.

Historien fortsätter att formuleras, ibland lugnt, ibland oroligt som det öppna havet.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

måndag 22 februari 2010

Torres del sol...



...gav ett utrymme för vila under en vecka. Den bästa platsen var balkongen. Platsen för läsningen, de lågmälda samtalen, tystnaden och utblicken över havet, bergen och staden över en gin och tonic eller en kopp kaffe.



Tankarna fick komma och gå precis som de ville under ett antal dagar utan krav och med nuet som bästa ledsagare.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 11 februari 2010

Vinterljus



Februarisolens första värmande solstrålar är inte bara välkomna, utan bjuder även på ljusupplevelser som sätter fantasin i rörelse. Den låga solen skapar skuggor som nästan ger rörelse åt snö och is. De dimmor som bildas av den lätta uppvärmningen blir intensivt ljusa av samma solstrålar. Ljuset leker och gör oss på gott humör. Mitt i allt det ljusa påminns vi dock om det mörker och djup som alltid finns närvande – isrännan.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 8 februari 2010

Februariljus


Eftermiddagssol från vår balkong

Ljuset är alltid närvarande hos oss, även om det ibland kan tyckas mörkt både till det yttre som till det inre. Solens första värmande strålar är alltid lika välkomna. De står ju för hopp och pånyttfödelse.

Just i söndags var det en sådan dag då solen på allvar gjorde entré. Igår gick solen upp 8.03 och ner 15.29 i Luleå. Det kan jämföras vid tiden kring jul då solen smeker horisonten under knappa 3 timmar. Det är just denna rörelse från ett sparsmakat till ett mycket påtagligt ljus som är så kraftfullt på våra breddgrader. Detta tillsammans med alla den snö som fallit kommer inom sin tid bidra till ett eldorado av ljus. Det är inte så konstigt att den tid som snart stundar för många norrbottningar ses som den bästa av årstider.

För mig finns inget bästa. Jag kan bara glädjas med rörelsen och all den magi ljus liksom mörker skapar, oavsett årstid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 4 februari 2010

Ojämlikheten och ohälsan

Tord har tipsat mig på en intressant recension av "Jämlikhetsanden" skriven av Richard Wilkinson och Kate Pickett som du bör ge dig tid att läsa. De fakta som presenteras vilar på vetenskaplig grund säger att ju ojämlikare ett samhälle är desto större är ohälsan. De gäller för såväl rik som fattig. Artikeln slår en gång för alla sönder alliansens orättfärdiga politik. Denna bok skulle kunna bli ett riktigt sprängstoff i den stundande valrörelsen. Återstår att se om Mona m fl vågar lyfta viktiga fakta på bordet eller om man är rädd att stöta sig med den medelklass man vill fånga för att vinna valet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 2 februari 2010

Åka buss...

…gör jag inte så ofta, men nu som nybliven veckopendlare till Umeå kommer det bli bussresor emellanåt. Speciellt då snön yr och snöröken gör sikten obefintlig.

Nu hör det till saken att samma besvärliga väglag har bussföraren att hantera. Bara för några dagar sedan drabbades en annan långfärdsbuss av en ganska allvarlig olycka några mil från Umeå just p. g .a. denna snörök.

Just detta tänker jag lite speciellt på när jag plockar upp min bok i bussen. Jag kan inte riktigt spänna av utan har getögat lite riktat mot vägen och föraren emellanåt. Efter en stund släpper min oro och jag kan fullt ut fångas av min roman.

Det är jobbigt att vara rädd och orolig och man har sällan något för det. Jag tänker på alla de oroliga och rädda människor som finns runt om oss och de som har fobier för det vi kan tycka vara helt banala saker.

Själv minns jag speciellt ett tillfälle för nu länge sedan då den närmast fobiska rädslan slog ut den helt adekvata. Jag vandrade med en kamrat och min syster ett område som var angripet av björkmätarlarver. Överallt spann de sin väv bland björkarna. Samtidigt såg vi spår av björn i området. Vad tror ni jag var rädd för? Det var de fullkomligt oförargliga björkmätarlarverna som jag kände en våldsam olust inför. Björnen däremot fanns inte i min sinnesvärld.

Ibland är det jobbigt att vara människa. Ännu jobbigare blir det för den rädda människan. Tänk så enkelt det vore om alla kände tillit till sin omgivning och olika möten fram till dess motsatsen bevisats…..

Läs även andra bloggares åsikter om ,