måndag 30 maj 2016

Johans guide till Luleås restauranger 5 - Bistro Norrland



 Det är en fin och somrig kväll när vi anländer till Bistro Norrland. Bistro Norrland har några år på nacken med sitt gynnsamma läge vid Norra hamn i nära anslutning till Norrbottensteatern.

De är löningshelg så vi har bokat bord i god tid till nära nog fullsatta restaurangen. Vi anvisas ett bord mitt i restaurangen. Trots att vi sitter relativt nära bordsgrannar blir det inte störande. Den luftiga lokalen har en bra dämpande akustik och bakgrundsmusiken är på intet sätt störande.

Till förrätt tar vi Ramslökssoppa med Klöverträskägg och torkat renkött. Vi får två dryckesförslag, ett neutralt öl och ett mer med surölskaraktär. Vi valde det senare - Bianca mango lassi gosk. Förrätten visar sig vara en riktig höjdare. Den serveras direkt vid bordet. Smakerna balanserar fint med varandra och det rekommenderade ölen är ett riktigt lyckat val.

Som huvudrätt provar vi kökets variant på Rydberg bestående av renkött, ölbrässerad lök, torkade lingon, senap och mandelpotatis från Långträsk. Som vin tar vi det rekommenderade Terra Mater Carmenere. Huvudrätten är vackert upplagd och lovar gott. Smakupplevelsen är mer än godkänd, men jag ställer mig lite frågande till senapen. Den är väl stark till de i övrigt milda ingredienserna. Kanske en annan smakbrytare hade varit att föredra. Långträskpotatisen är god och liksom rätten i övrigt väl avvägd när det gäller sältan. De rekommenderade vinet smakar bra, men höjer inte smakupplevelsen nämnvärt.

Det är en väl tilltagen för- och varmrätt så vi nöjer oss med en espresso efter maten. Den får överbetyg och är den godaste hittills som vi druckit vid våra restaurangbesök.

Även om huvudrätten svajar något är helhetsintrycket gott. Ett mycket stort plus till förrätten och den tillsammans med trevlig och kunnig personal gör att jag ger Bistro Norrland betyget 4.

torsdag 26 maj 2016

Naturen vaknar



 Mitt andra hem har jag bland de stora vidderna och djupet av landskapet Lappland. Här ligger min stuga Grova i sjöns Uddjaures utflöde i Arjeplogs kommun. Det är platsen där jag hittar stillheten och en nyfiken energi inför det fortsatta liv som väntar.

 En stor del av året är det nära nog tyst i dessa marker. Det är långt mellan människorna i Sveriges befolkningsglesaste kommun. Fågel- och djurliv anpassar dessutom till de ofta kärva förhållandena. Det gäller att spara på energin för att överleva och använda krutet när det verkligen behövs.




















Nu är våren kommen och den nyss uppvaknade naturen är på helspänn. Just denna tid en bra bit in i maj då den sista snön är på väg bort och isen håller på att ge vika även i vikarna spar verkligen fågel och djurliv verkligen inte på krutet. Grodorna kvackar i tjärnarna och allehanda fågelarter håller den naturälskade på helspänn. Du vet aldrig vad är du får höra härnäst...men tyst är det nästan aldrig.

Nu väntar några få veckor av vårens och den tidiga sommarens eufori innan det lugnar sig och den stora stillheten åter lägger sig.

Underbart är kort intensivt och vibrerande medan den stora långa tystnaden och stillheten skänker vilan. Det är lappmarkens egen prosa....en prosa att älska.





måndag 23 maj 2016

Resan till Cinque Terre 6



Moneglias stationsbyggnad är lika anspråkslös som denna lilla staden är full av anspråk...en liten pärla som vi gärna återvänder till.

Men denna dag var det avresedagen. Vi satte oss på tåget som skulle ta oss tillbaka till storstaden Milano. Då det var svårt att klara resan hem på en dag valde vi att stanna i Milano och känna av lite av den italienska storstadspulsen.




















Kontrasterna kunde inte vara mer slående. Milano och säkert det flesta andra storstäder är en blandning av allt...vackert och fult...rörelse och liv.

 Framför den gigantiska järnvägsstationen mötte vi tiggarna, drogmissbrukarna och allahanda flyktingar. I den gamla staden trängdes turisterna. Jag har hört talas om selfiehållare, men knappt sett någon. Framför helgedomen Doumen fanns de överallt i olika utförande. Värre var att vackra Doumen hade blivit ett månglarnas tempel...entré krävdes för att få frid i Guds hus och en ful reklamskylt var uppsatt på fasaden. Bilarna i staden tycktes vara lika många som människorna. De fanns övrerallt och var parkerade på varje fria yta som fanns att uppbringa.

Vi hittade en trevlig restaurang denna vår sista kväll. En god pasta med lika gott vin smörjde kråset efter dagens långa stadsvandring.

Nöjda tog vi oss till vårt hotell. Utsikten var ingen höjdare, men lyxigt värre kändes vårt rum trots två sängar på hjul.

Säkert återkommer vi till Italien. Kanske åter till Cinque Terre, ett vackert världsarv värd flera besök. Då blir det i så fall vandring på högre höjd.


fredag 20 maj 2016

Resan till Cinque Terre 5



 Efter gårdagens lite krävande ingredienser beslöt vi oss att ta det lite lugnare denna sista dag i området. Det viktigaste var ju inte att stapla nya upplevelser på varandra utan att njuta och må bra.

Vi vaknande till ytterligare en ganska varm och vacker dag. Efter en lugn morgon gjorde vi ytterligare en tur i de näraliggande bergen. Det var skönt att slippa alla trappor och istället bitvis gå i prunkande gröna skogar som erbjöd behaglig svalka. En sak som jag förundrades under hela vår vistelse var igenkänningsfaktorn av flera fågelarter som jag trodde enbart var flyttfåglar. Vid sidan av alla skönsjungande koltrastar var det bl a gott om bofink och vår stannfågel framför alla - talgoxen.




 Efter vår fina tur tog vi en dusch. Eftermiddagen ägnades åt att utforska Moneglia lite mer. Naturligtvis blev det en välsmakande lunch och det goda kaffet därtill. Moneglia har en liten inbjudande strand. Den var trots det fina vädret inte alltför frekventerad. Jag provade även Medelhavets vatten. Det var klart "badmöjligt", men säkert alltför kallt för ortsborna.

Just detta att jag och många med mig var turister gick att urskilja på flera sätt. Det tydligaste var just kläderna. Allt medan vi turister gick lätt klädda i våra kortbyxor så var ortsbefolkningen ofta märkligt "påpälsade" med sina jackor.

Finalkvällen var också den varmaste. Vi njöt att Cinque Terrevin på balkongen innan vi åter tog oss till vår restaurangfavorit Tender. Mycket godsaker även denna kväll...och det var inte för inte jag undrade hur jag skulle kunna sluta med pastan efter vår resa...LCHF-are som jag är.


onsdag 18 maj 2016

Resan till Cinque Terre 4



 Även denna dag var ägnad åt en vandring inne i Cinque Terre. Det kom såväl bildligt och symboliskt bli en dag med höga berg och djupa dalar. Vi vandrade mellan Riomaggiore och Manarola. Det är en förhållandevis ansträngande men kort "trappvandring". En vandring som vi förlängde med en rejäl omväg.

Efter de många trappstegen uppför tillsammans med massor av människor var det underbart härligt med denna avstickare bland vinodlingar och prunkande skogar. Kontrasten var slående - vi var nära nog ensamma på leden och kunde känna lite av den fina stillhet som finns utanför huvudstråken. Vid en längre paus var nöjdhetsfaktorn hög, ja så hög att till och med Johan tog de glömde smörgåsarna med fattning.




















Därefter vandrade vi uppför ytterligare ett stycke innan vi hittade vägskiljet mot havet och Maranola. Lite brantare terräng blandades med mjukare passager över vingårdar innan vi nådde trappnedfarten mot Maranola. Åter var det bitvis mycket trångt på leden och jag hann ett antal gånger tänka - hoppas ingen snavar på någon av de alla lösa stenarna och faller över någon av oss.




















Helskinnande nådde vi staden Maranola som inte var den lugna ort vi hade hoppats på. När vi kom till stadskärnan blev det snart fullt med folk...och hitta plats på någon restaurang var omöjligt. Till slut hittade vi en liten jazzbar. Ingen vattenhål precis. Stället tog knappt notis av sina gäster och den förtäring vi till slut bjöds på gjorde  såväl en hungrig mage som smaklökar i det närmaste oberörd.

Vi var vid det laget fortfarande lyckligt ovetande att vi hade den mest krävande strapatsen framför oss - tågresan hem till Moneglia. En resa med byten som normalt tog dryga halvtimmen blev denna dag 3,5 timmar lång. Resan kantades av förseningar, oväntade byten och lång väntan på såväl perronger som i tåget. Kaos var närmast förnamnet. Jag var knappast på mitt bästa humör. Tur att Ewa var av en tåligare sort.

De glömda smörgåsarna på hotellrummet blev första hjälpen innan "stammisestaurangen" Tender kunde ge oss en värdig avslutning på dagen.

måndag 16 maj 2016

Resan till Cinque Terre 3



Dag två var det dags för vandring i det egentliga Cinque Terre. Vi tog tåget till Levanto - platsen där alla Cinque Terretågen startar. Genom en av kustens många och långa tunnlar genom bergen klev vi av Monterosso - som var utgångspunkten för denna dags vandring.

Vi skulle gå Cinque Terres mest klassiska led, den mellan Monterosso och Corneglia med lunchstopp i Vernazza. Det är den enda kvarvarande kustleden, då man har tvingats stänga av andra delar p g a errosion och ras. All annan vandring är gratis, men här fick vi lägga en slant.

Vi anande redan vid starten i Moterosso att har skulle det bli folk längs med leden och så blev det. Stundtals var det rena rama "trafikstockningen" av allehanda människor - skolklasser, gamla, unga, glada barn och några truliga tonåringar.  Allehanda språk talades, men franskan dominerade.Vissa av oss var vana vandrare med fotriktiga skor, andra verkade se den bitvis dramatiska vandringen som vilken söndagspromenad som helst.




 Något som det också var gott om så var det trappor...allehanda varianter med ofta ganska höga steg. Det var en hel del uppför innan det bar nerför igen och första etappmålet Vernazza. Staden var vacker och mycket intagande på avstånd, men väl inne i myllret av människor var det nästan lite för mycket. Vi lyckades i alla fall få bord på en av de många restaurangerna och pastan satt fint efter ett par timmars vandring.

Vandringen bar sedan vidare mot dagens slutmål - Cornelia. Etappen var inte helt olik den första, men det var något glesare mellan människorna längs efter leden. När vi närmades oss Cornelia fick del av resans enda regnstänk. På avstånd såg Cornelia ut som en liten pärla.





 Om Vernazza var smått kaotiskt så var Cornelia lugnet själv.Här möttes vi av mysiga trånga gränder och en lämplig servering för eftermiddagens cappuccino och en citronbakelse. Helnöjda tog vi oss därefter de många trapporna ner till Cornelias järnvägsstation för återresan till Moneglia.

En härlig vandringsdag avslutade vi på en annan av Moneglias restauranger...ett mysigt litet ställe som bl a serverade den godaste espresson jag någonsin druckit.

fredag 13 maj 2016

Resan till Cinque Terre 2



 Eftersom jag och Ewa är minst lika mycket livsnjutare som vandrare valde vi att ta det ganska lugnt första dagen efter ankomsten. Moneglia ligger någon mil från Cinque Terre och transporten dit sker per tåg. Just denna dag var vi inte så sugna på tågåkande. Vi valde således att utforska Moneglia och göra i kortare vandring i det nära landskapet.

Moneglia visade sig vara lugnet själv. I liten stad helt i min smak med små charmiga gågator. Jag antar att staden är så där typisk italiensk med hängande tvätt på sina linor lite överallt och alla trevliga småbutiker som sålde frukt, grönsaker och fisk. Just denna småskalighet som sedan länge har försvunnit i Sverige.




 Efter vår vår  rekognoseringsrunda med diverse inköp gjorde vi en liten tur till de intilliggande bergen. Med lite hjälp från hotellpersonalen var det lätt att hitta ledarna. Vi mötte några vandrare, men de var inte många. Den italienska solen flödade och snart var vi rejält svettiga i den branta stigningen. Vi nöjde oss med att vara 300 meter över havet innan vi tog en annan led tillbaka. Utsikten var hänförande och vi anade allt vackert vi hade framför oss de kommande dagarna.

Efter den relativt korta vandringen var duschen välkommen innan vi tog del av något annat typiskt italienskt - de goda smörgåsarna och kaffet. För Ewa oftast espresso, för mig oftast cappuccino.

När sedan kvällen randades försåg vi oss med ett glas vitt på balkongen innan restaurangen Tender fick ett återbesök. Den annars matkritiske Johan var mycket nöjd...

onsdag 11 maj 2016

Resan till Cinque Terre 1



 Jag och Ewa gillar att vandra. Förra året bar det iväg till Wales vackra kust. I år blev det en vandring av annat slag - världsarvet Cinque Terre. En vandring där vi kombinerade fantastiska naturscenerier med med att del av en kulturhistoria med anor från Romartiden.

Som norrbottning tar det sin tid till resmålet. 14 timmar på flyg och tåg innan man når resmålet som vårt fall var den lilla staden Moneglia.

Jag gillar att åka tåg. Tågresan från miljonstaden Milano och dess hektiska myller av människor och ljud till Moneglias tystnad görs just bäst på tåg. Vi åkte länge genom ett platt landskap som inte så lite påminner om Skåne. När vi närmade oss kusten och storstaden Genua skiftade landskapet snabbt karaktär. Berg och tunnlar blandades av mindre och större pittoreska platser.

Men...som det kommer att visa sig flera gånger under resan...det finns ormar i paradiset...speciellt på tågen. Den information vi fick om tågbyte stämde illa med den information jag kunde hämta på nätet. Det gick naturligtvis att leva med. Jobbigare var då när det byteståg vi hänvisades till gick i fel färdriktning. Just denna stund då vi var trötta och väldigt nära resmålet stod inte en viss konduktör inte så högt i kurs. Vi repade snabbt mod och kom till vårt resmål Moneglia en timme försenat.




















Moneglia kom att bli vår fasta punkt under våra vandringsdagar. Det trevliga och ombonade hotellet låg högt, men nära från såväl järnväg och stadskärnan. Då vi visste att veckan skulle ges mycket av havsutsikter struntade vi att vår balkong vätte ut mot järnväg och bergen. Hotellet bjöd allt komfort man kan önska.

Trötta , men fyllda av förväntan tog vi ner oss till den rekommenderade restaurangen Tender. Denna restaurang kom att bli lite av vårt "vattenhål" under de kommande dagarna. God mat och dryck och en varm och hjärtlig servering som var något utöver det vanliga.

Vårt äventyr hade börjat....

söndag 1 maj 2016

Naturlig omfamning



Det känns emellanåt som att mycket är onaturligt i vår tid...ja, ibland rent av otäckt. Men det finns alltid något som är fullkomligt naturligt och okonstlat - naturen själv.

Naturen är helt enkelt platsen för den förbehållslösa kärleken där jag kan fylla på sinade reservoarer och möta livets olika prövningar med ett högre buret huvud.

Idag var det en sådan där dag då natur och väderlek var osedvanligt generös. Jag gjorde min återkommande vandring i Gammelstadsvikens naturreservat och till bron...platsen där jag många gånger har stannat för att samla min tankar. Platsen är inte den ultimata platsen för fågelskådning, men här har jag genom åren hört ovanliga arter som dubbeltrast, rosenfink och rördrommen. Trots vårens tidighet är det denna dag ganska lugnt på fågelfronten...men ett kärt återseende får jag av brunkärrhöken och fiskgjusen.

Min följeslagare Sven trotsar naturen...vattenflödet är stritt och utan stövlar tar han sig inte upp på bron. Efter en stilla stund på bron möter jag upp honom vid fågeltornet och grillplatserna. Här väntar en plats i solen invid elden, korvgrillning och kaffe. Vi konstaterar att det där med fågelskådning är ganska oviktigt. Det viktiga är att ta sig ut och glädjas utan att söka upplevelser Då blir det så enkelt att känna den stora lyckan när vårens främsta budbärare - storspovarna uppenbarar sig med sitt klassiska spelregister.

En stor stund i det enkla och okomplicerade. Naturen har fyllt sin uppgift. Min vandring över fälten blir lättheten själv och jag fantiserar att den troliga falk jag ser är en pilgrimsfalk...