tisdag 26 juli 2016

Pleutajokk



 I början av 1980-talet ville LKAB bryta uran i Sverige. Man hade hittat en fyndighet i Arjeplogs kommun. På platsen Pleutajokk mellan lågfjällen några mil norr om Arjeplog skulle en urangruva öppnas. Här fanns nästan inga människor, men gott om orörd natur.

Nu blev det aldrig någon gruva. fyndigheten visade sig inte vara intressant nog...eller var det så att det folkliga motståndet spelade in. Jag minns när jag och många med mig en januaridag 1981 reste till Arjeplog för att demonstrera mot uranbrytningen. Jag minns demonstrationen den milda dagen, föreläsningarna och talen och och det hårda golvet i sporthallen där vi skulle sova. Det var inte bara tillresta som demonstrerade. Som jag kom ihåg det så fanns det en opinion mot brytningen även bland lokalbefolkningen med den dåvarande distriktsläkaren i spetsen.




















Norra Norrland är som bekant hårt exploaterad på sina naturresurser.  När jag en varm sommardag i slutet på juli sitter och blickar ut från Alep Iksaks topp känner jag en stor tacksamhet att detta område blev fredat från uranbrytning. Här och norröver finns fortfarande stora vidder av närmast opåverkat land. En mosaik av gamla skogar, sjöar, våtmarker och lågfjäll.

Andakten och hänförelsen är stor när vi blickar ut över vidderna. Det är magiskt tyst, sånär på fjällvråken som hela tiden håller koll på våra göranden. Stort är bara förnamnet...


fredag 22 juli 2016

Kalfjället och tallen



 Fina sommardagar är som gjorda för att vandra. Speciellt på hög höjd då du har en liten del av världen framför dina fötter. Visserligen är det svettigt på vägen mot toppen genom gammal granskog och björk. Dessutom retas myggen en del. Desto större är belöningen när du når toppen...utsikten, en svalkande vind och gofikat som väntar.

För ett par dagar sedan gick vi upp på lågfjället Nuorttabuodda som är dryga 800 m ö h över hjässan. Lågfjället är en av många i den fjällnära skogen i Arjeplogs kommun innan högfjällen tar vid. Särskilt norr om Arjeplog finns mycket av den orörda vildmarken kvar. Stora gammelskogar kantar vyn. Ännu längre upp finns sjön Tjeggelvas. Norr om denna sjö finns det äldsta skogsbeståndet i Sverige med 700 år gammal skog.




 Men, vi lever i en tid där saker och ting förändras. Betrakta bilden ovan. Den syns knappt, men det är en tallplanta som skjuter rejäla skott på toppen.

Min generation kommer inte märka så mycket, säkert inte nästa generation heller....men på lång sikt är de låga fjällen med dess fantastiska utsikt "utrotningshotade". Varför? De pågående klimatförändringarna påverkar naturligtvis växtlighet och med dem tallarna. Det räcker med att årsmedeltemperaturen stiger med 1 grad för att våra låga fjäll ska beskogas. Där är vi som bekant ganska snart och varmare än så kommer det nog att bli.

Skogsbolagen jublar, myggen likaså (mer nederbörd för vi också).... men det öppna landskapet på hög höjd kan bli ett minne blott...

torsdag 14 juli 2016

Vattenskotrar - en fossil fråga, del 4, slutet.



 Ni som har följt bloggen vet att jag har skrivit om vattenskotrar...eller snarare ondgjort mig över deras framfart. Jag skrev till Luleå kommun med anledning av buskörningen av vattenskotrar i Norra hamn. Jag undrade om kommunen ville ta tag i det som åtminstone jag uppfattade som ett tilltagande problem. Dels var och är det en ren ordningsfråga och så har ju kommunen en plan att på sikt bli fossilfri.

Efter en tid fick jag svaret att kommunen inte äger frågan, utan de hänvisade mig mig till Länsstyrelsen. Från handläggande tjänstemän verkade det inte finnas något intresse att agera proaktivt i frågan.

Igår fick jag svar från Länsstyrelsen. Länsstyrelsen hänvisade mig till polismyndigheten som de menade har tillsynsansvaret.  Jag anade redan tidigt att min fråga skulle bollas runt, utan att ge någon större klarhet. Nu har jag bestämt mig för att inte ta kontakt med polisen. även om de "äger" frågan (om de nu gör det, kommunen hävdade något annat) så tror jag  inte  att de här är något de prioriterar...med hänvisning till resursbrist.

Jag är alltså tillbaka på ruta 1. Vad jag har förstått är lagen diffust skriven och så länge det är så kommer inget att hända. Sedan kan jag ju tycka att att den tandlösa lag som finns borde prövas om inte annat för att få igång debatten, men det kräver myndigheter med civilkurage....något som jag tror att det är rejäl bristvara av i vår tid.

Under tid breder snöskotrar, vattenskotrar och allehanda  terrängfordon ut sig i våra miljöer. De förstör och de tysta frizonerna krymper. Jag tycker det är både tragiskt och skamligt!



måndag 11 juli 2016

Trädet



 Ett träd kan vara stort med stora anspråk, men även litet med en längre historia att berätta. Trädet ovan  är av det senare formatet, litet med en ganska lång historia, sin litenhet till trots.

Trädet har ingen röst, men för mig, som återkommande ser detta träd under mina vandringar, ger det ord och mening för så mycket.

Trädet är en sentida ättling till det ursprungliga träd som fick vika åt sidan när vattnet reglerades. Troligen fälldes det någon gång under tidigt 1950-tal. Den gamla stubben gav liv till det lilla trädet någon gång under 1970-talet. I den karga jordmånen fick trädet ungefär 40 livgivande år. Det är nu ett par år sedan det slutligen gav upp livhanken.

Det lilla trädet får mig att tänka på att det går att klara sig på litet....något tankeväckande i vår övergödda och materiella tidsålder. Trädet visar också på själva livets skörhet...vi behöver alla näring för att växa och utvecklas.

Den lilla trädet har blivit en trogen kompis genom åren. Något litet i blickfånget i den annars storslagna miljön. Vi gör alla korta avtryck under levnaden på vår jord...i någon mening kommer nog spåren av detta lilla lilla träd överleva mig...det känns fint.

lördag 9 juli 2016

Utdrag ur dagboken, 9 juli 2016 - till den representativa demokratins försvar



Bilden ovan är från min stuga och den härliga vyn över Välmba i sommarnatten. Bilden ingjuter frihet och den där underbara känslan att vara just fri, att kunna gå sin egen väg, tänka och handla utan rädsla.

Just denna handlingsfrihet är något som vi nära nog har lärt oss att ta för givet i vår del av världen. Det är en handlings- och tankefrihet som vi har vunnit på grund av en lång demokratisk tradition. Den demokratiska traditionen bygger på att vi väljer våra ledamöter i fria val. Vi väljer dem för att de ska ta ansvar, utveckla landet och våra allas möjligheter att växa.

Den kloke Göran Rosenberg pratade i sin krönika i "Godmorgon världen" förra söndagen just om demokratin och ansvaret i efterdyningarna av Brexit. Ansvaret kan aldrig utkrävas av folket, bara av de valda. Därför är just folkomröstningar för samhället i en farlig väg att gå, och, som Göran Rosenberg menar, de valdas feghet och brist på ansvarstagande.

I en orolig tid när rädslan och främlingsfientligheten växer faller ansvaret tungt på den representativa demokratin och dess ansvarstagande. Folkomröstningar löser sällan några problem och blottlägger och vidgar ofta de klyftor som redan finns. De är bara de valda som kan och förväntas ha överblicken över de stora frågorna och som ska ta besluten. Folket har ju alltid möjligheten att rösta bort dem vid nästa val.

I Brexit spår vet vi att det fanns opporturna krafter som aktivt stödde uträdet ur EU...krafter som inte så här efteråt vill axla ansvaret för beslutet. Väljer vi en ordning där de som inte förväntas och kan ta ansvar för fattade beslut skapar vi en grogrund för instabilitet och kaos. I ett sådant läge är din och min frihet inte längre en given sak. Ett demokratiskt samhälle byggs inte över en natt, men det går fort att rasera...

måndag 4 juli 2016

Stor-Gaika - återkomsten



 När jag är i min stuga vandrar jag en hel del. Ibland tar jag bilen en bit bort eller så påbörjar jag vandringen från stugan. Just denna dag är relativt närbelägna Storg-Gaika mitt mål. Då dagen lämpar sig för en båttur så tar jag min lilla farkost och utgår från Ganjuareudden.

Bakom Ganjaureudden återfinns Gaikabergen. Närbelägna Lill-Gaika och Stor-Gaika en bit bort. Vandringen mellan bergen bär kraftfulla ingrepp av oss människor. Här kallhöggs skogen under 60- 70- och 80-talen. Bitvis börjar det efter många år bli en hyfsad föryngring, men på andra ställen är det fortfarande nästan kalt. Sveaskog försökte sig på en liten hyggesplöjning för några år sedan, samtidigt som man tog bort björken. Det som har hänt sedan plöjningen är just ingenting...ja, förutom att nya björkar har skjutit skott.

Att fina naturvärden har förstörts är ju uppenbart...men även rent företagsekonomiskt måste ju detta vara en riktig flopp. Antar att det ser ut så här på många ställen i västra Lappland.



Högre upp på Stor-Gaika är det brant och stenigt. Den gamla skogen får vara kvar och man kan ana hur allt en gång såg ut.

Det är varmt och svettigt i branten och knotten besvärar en del. All investerad möda får sin belöning på toppen. Här har jag allt sedan tidiga tonår blickat ut över vidderna. Uddjaure vid mina fötter och de snöklädda fjällen i nordväst. Här blir jag sittande med kaffet ganska länge. Ensam är jag inte. Som många gånger förr får jag sällskap av lavskrikorna. De som alltid vakar över mig och markerna. Det är fint!


lördag 2 juli 2016

2 juli 2016, utdrag ur dagboken - Miljöpartiet och Brexit



 Det är en kulen kväll i stugan. En fuktig vind och ett strilregn dämpar ambitionerna. I stillheten och ensamheten vandrar tankarna fritt mellan högt och lågt. Just nu befinner jag mig långt från den turbulenta politiska arenan. Det känns skönt, men mitt i min vilsamhet är jag samtidigt både arg och orolig.

Det har  varit en av många många händelserika veckor, men med mina glasögon har det fattats beslut som gör mig beklämd. Jag tänker på Brexit och jag tänker på miljöpartiets svek i försäljningen av Vattenfalls smutsiga kol. Två olika frågor...men på sitt sätt lika allvarliga.

Jag är ingen stor vurmare av EU, men i tider att möta alla stora utmaningar behöver vi mycket mer av gränsöverskridande samarbete, inte mindre. Jag är rädd för att Brexit kan vara början av EU:s kollaps. Storbritannien är idag ett tvådelat samhälle. Det går att se Brexit som delar av folkets protest mot etablissemanget. Det är inte svårt att förstå, men det är också en protest mot det öppna samhället som många känner sig hotade av. I vassen vet vi att de främlingsfientliga krafterna ruvar. Jag ser ett samhälle med många rädda och historielösa människor framför mig. Ökad isolation har aldrig främjat freden och samarbetet...

Jag begriper mig inte på miljöpartiet. Visst handlar politik i mångt och mycket mer om pragmatism än idealism när det viktiga besluten ska tas. Att regera handlar om att ge och ta. Men, det finns gränser. När miljöpartiet som regeringsparti beslutar att den smutsiga brunkolen ska säljas, då har man i mina ögon förlorat all politisk anständighet. Det är ett politiskt självmål av stora mått. Sverige tappar sitt anseende som förebild i miljö- och klimatpolitiskt arbete. Så sent som igår kunde vi läsa att de klimatpolitiska mål som som antogs i Paris inte kommer att hålla oss på "rätt sida" 2-graderssträcket... dagen efter medverkar miljöpartiet till detta kontraproduktiva beslut.

En gång var jag miljöpartist. Det är slut med det nu...

fredag 1 juli 2016

Ut i det vilda



 I Arjeplog kommuns sydvästra del rinner Laisälven. En av dessa fria älvar med fint fiske. Väster därom finns det gamla nybygget Deliknäs, upprustat för eftervärlden för ca 20 år sedan. Ännu längre bort finns lågfjället Stainak.

 Det är andra gången jag gör denna vandring ut i väglöst land och genom marker där människor inte längre finns. Har är jag definitivt ensam. Leden börjar vid älven och den hängbro som ska ta mig över. Bruset från älven följer en bit, annars är det sommarens fåglar som blir mina följeslagare i den täta granskog som tar vid. Vid en myr upprörs en skogssnäppa av min närvaro, så jag kilar fort vidare. Strax senare skrämmer jag upp en gök, som nog inte var van vid besökare. Dagen är varm, så jag ser fram emot en paus i Deliknäs.




















Den sista bosättaren lämnade Deliknäs för över 50 år sedan. Det är lätt att känna den stora ödmjukheten inför den mänskliga kraft att skapa detta nybygge ovan odlingsgränsen på hög höjd. Det var nog det skyddade och soliga läget som skapade förutsättningarna. Kanske just därför det mesta av ängarna är öppna och inte igenväxta som de ofta är på andra platser.

Efter en paus bär det vidare. Nu ser jag inte längre några avtryck från andra vandrare. Troligen är jag den första som går mot Stainak detta år. Om man bortser från färska avtryck av älg som följer mig länge.

Jag kommer ur granskogen och öppna myrmarker glest bevuxna av björk tar vid. Här ser jag att gammal myrslåtter har bedrivits en gång för länge sedan. Nu är det mest plats för små och större vilt. Förra året såg jag björnspillning här. Detta år är det myrarnas snäppa framför andra - gluttsnäppan som annonserar om sin närvaro. En ripmamma med nykläckta ungar förvånas också över min närvaro.

Till slut närmar jag mig målet Stainak. Det är en brant, men relativt kort vandring upp på fjället då jag redan befinner mig högt i terrängen.

Målet är egentligen inte målet...målet är vandringen i sig. En måttfull ansträngning och ett själsligt reningsbad. Men visst...känslan är stor när jag står däruppe på toppen och ser ut över den vilda och okuvade naturen. Där blandas ödmjukheten med det stora jublet. Det kommer att bli fler vandringar till denna plats...