fredag 1 juli 2016

Ut i det vilda



 I Arjeplog kommuns sydvästra del rinner Laisälven. En av dessa fria älvar med fint fiske. Väster därom finns det gamla nybygget Deliknäs, upprustat för eftervärlden för ca 20 år sedan. Ännu längre bort finns lågfjället Stainak.

 Det är andra gången jag gör denna vandring ut i väglöst land och genom marker där människor inte längre finns. Har är jag definitivt ensam. Leden börjar vid älven och den hängbro som ska ta mig över. Bruset från älven följer en bit, annars är det sommarens fåglar som blir mina följeslagare i den täta granskog som tar vid. Vid en myr upprörs en skogssnäppa av min närvaro, så jag kilar fort vidare. Strax senare skrämmer jag upp en gök, som nog inte var van vid besökare. Dagen är varm, så jag ser fram emot en paus i Deliknäs.




















Den sista bosättaren lämnade Deliknäs för över 50 år sedan. Det är lätt att känna den stora ödmjukheten inför den mänskliga kraft att skapa detta nybygge ovan odlingsgränsen på hög höjd. Det var nog det skyddade och soliga läget som skapade förutsättningarna. Kanske just därför det mesta av ängarna är öppna och inte igenväxta som de ofta är på andra platser.

Efter en paus bär det vidare. Nu ser jag inte längre några avtryck från andra vandrare. Troligen är jag den första som går mot Stainak detta år. Om man bortser från färska avtryck av älg som följer mig länge.

Jag kommer ur granskogen och öppna myrmarker glest bevuxna av björk tar vid. Här ser jag att gammal myrslåtter har bedrivits en gång för länge sedan. Nu är det mest plats för små och större vilt. Förra året såg jag björnspillning här. Detta år är det myrarnas snäppa framför andra - gluttsnäppan som annonserar om sin närvaro. En ripmamma med nykläckta ungar förvånas också över min närvaro.

Till slut närmar jag mig målet Stainak. Det är en brant, men relativt kort vandring upp på fjället då jag redan befinner mig högt i terrängen.

Målet är egentligen inte målet...målet är vandringen i sig. En måttfull ansträngning och ett själsligt reningsbad. Men visst...känslan är stor när jag står däruppe på toppen och ser ut över den vilda och okuvade naturen. Där blandas ödmjukheten med det stora jublet. Det kommer att bli fler vandringar till denna plats...


Inga kommentarer: