torsdag 26 juli 2018

Jag och alla de andra



 Helgen som var tillbringades i Luleå skärgård med en lite skonsammare värme och många bad. Långa stunder satt jag på stugverandan och med min bok och var ett med den skönhet som omgav mig.

Fick återkommande gånger även fundera över människan och hennes varande under årets ovanligt varma och torra sommarlandskap. Här fanns stugägarna och de tillfälliga gästerna som kom med sina båtar.  I mitt lätt vegeterande tillstånd kände jag mig nästan som en utomjording på besök. Här åts det och dracks det i stora mängder, med betoning på det senare. Det gick knappt en man utan en ölburk i handen. De stora påkostade båtarna förvisades och de som inte tog del fick ända sin beskärda del av företrädesvis männens tilltagande berusning. Här stojades och skrattades det, någon gång kryddad med en kortare båttur iscensatt av någon av de alkoholpåverkade männen.

Jag tänkte, det här är svensk sommar, övermåtta av alkohol och mat kryddad med en skrytsam fossil livsstil. Jag visste och vet att jag är den udda fågeln eller utomjordingen i sammanhanget. Denna känsla av att självvalt utanförskap har jag känt länge. Den har snarare växt med åren.

Jag anammar inte den där skrytsamma pryllivsstilen, kryddad med övermått av alkohol och kalorier. Jag vet att den inte är hållbar och måste få ett slut. Jag vet samtidigt att alltför få vill överge den. Kanske något fler tänker till denna heta sommar då skogarna står i brand, men de allra flesta kör på som förut och vill ogärna försaka något de sedan länge tagit för givet.

Utomjordingen Johan inser att det är bråttom att lägga om livsstil. Jag vet att jag måste konsumera mindre och är beredd att betala mycket mer i skatt för klimatsmarta och nödvändiga investeringar.

Jag och ägaren av miljonbåten på Kluntarna lever i parallella universum. Hur fasen ska vi hitta det nödvändiga språk där det finns en uns av gemensam förståelse?? Det var en av de funderingar jag hade på skärgårdsverandan i eftermiddagssolen. Det var svårt att vara optimist och jag kände mig ganska svarslös...

måndag 23 juli 2018

Nasafjäll - efterskrift



 Jag har i min blogg berättat om min fina vandring till Nasafjälls silvergruva. Vandringen i sig var av bästa märke, mäktigt storslagen i det fina vädret.

Jag ville få på plats känna lite av historiens vingslag, då jag genom år läst mycket om 1600-talsgruvan, övergreppen på samerna och de avtryck gruvverksamheten som än i dag gör sig påmind i närheten av min stuga nedan Arjeplog.

Men...det verkar vila en förbannelse över Nasafjället och de norska och svenska samebyar som verkar där. Strax innan leden upp på fjället tar vid möts jag av skylten ovan. Än en gång är en allvarlig konflikt på gång mellan gruvexploatörer och och de renskötande samerna. På den norska sidan av fjället ska det finns en stor fyndighet av kvarts. Gruvbolagen väntar på tillstånd att sätta igång. Om några år kan denna vandring vara ett minne blott då ett fult dagbrott upptar delar av fjällområdet.

Det hela känns sorgligt, kanske inte minst mot bakgrund att det sker just på Nasafjäll där samerna under historiens gång har behandlats synnerligen illa. Än en gång ställs samernas intressen mot giriga ekonomiska intressen. Sett till historien brukar utgången oftast vara given - till samernas nackdel.

Sista ordet är inte sagt i frågan, så än finns hoppet. Nasafjälls historia har mycket att berätta. Dagens renskötarland är en fin pärla att besöka. För allt i världen - låt den inte exploateras mer!

onsdag 18 juli 2018

Mot Nasafjäll 2



 Min vandringsdag mot Nasa silvergruva började arla. Vädret lovade en sol och varm dag och jag ville komma iväg innan värmen blev för påfrestande. Började dagen med att inta en svindyr frukost i campingens matsal tillsammans med massor av vägarbetare. Det pågår omfattande vägarbeten utefter E6:an så campingen har nog goda tider.

Mättad av ett antal norska smörgåsar tog jag mig iväg. Det var lättare sagt än gjort att hitta leden. Trots upplysningar om motsatsen fanns det ingen skyltning efter vägen. Efter en det åkande fram och tillbaka hittade jag en privat väg som också visade sig vara ledens utgångspunkt.

Klockan var 8 och jag var på väg. Solen värmde redan ordentligt och första kilometernas branta stigning kom att bli svettig värre. Jag har tagit med mig rejält med vatten, då området kring gruvan är förorenat, men denna enkla dryck kom verkligt väl till pass under vandringens första del.

Efter den första branten upp på kalfjället blev vandringen allt angenämare. Det fina vädret och sikten gjorde vyerna över landskapet magnifika. Närmare Nasafjäll och gruvområdet blev terrängen blockrikare. Stigen var försumbar men välmarkerad. Jag passerade ett par snöfält och fick dricka lite av smältvattnet innan jag gick in i den förgiftade zonen.

När jag närmade mig gruvområdet fanns flera skyltar som talar om att vattnet är förorenat. Tänk att en gruvbrytning med våra nutida mått är småskalig fortfarande efter flera hundra år kan påverka miljön. Det säger en hel del om konsekvenserna av gruvbrytning.



 Men, här stod jag i den storslagna högfjällsterrängen och försökte förstå något av allt som hände här för länge sedan. Denna vandringsdag var vädret av bästa märke, men normalt är detta en mycket kärv plats på nästan 1100 m öh. Det är lätt att förstå vilka umbäranden som företrädesvis samerna fick utstå i samband med brytning och frakten av malmen flera mil över fjället österut. Gruvan är som sagt med moderna mått mycket liten. Jag tar med mig en glimrande silversten som minne. Totalt bröts ett 20-tal ton silver här och 100 ton bly. Det är det senare som skapar föroreningarna.

Åt min medhavda matsäck invid vid den gruvstuga som fortfarande står kvar. Den är klassad som fornminne av länsstyrelsen och går utmärkt att övernatta i.

Fylld av upplevelsen vandrade jag min ensamma vandring tillbaka mot utgångspunkten vid E6:an. Det här var verkligen den ensammes vandring. Mötte inte någon människa på vägen trots det fina vädret.



 När eftermiddagen var som varmast satt jag mig i bilen och påbörjade min färd hemåt. Uppskattade till fullo den modernitet i bilen som kallas luftkonditionering.

Anlände tidigt på kvällen till Arjeplog, var trött och hungrig. Då invid bensinmacken fick jag punktering. En punktering är alltid dålig tajming, men här fanns det räddande änglar i form av två somaliska ungdomar som snabbt kom till undsättning och ville hjälpa den något hjälplöse i sin trötthet.

Jag tänkte och tänker att här skulle Jimmy Åkesson eller någon av hans adepter vara på plats. Den tacksamhet jag kände var stor och jag fick tillfälle att uttrycka den när jag träffade den ene av ungdomarna dagen därpå när jag handlade i konsumbutiken.

Efter det ovälkomna avbrottet summerade jag min dag över en renskavspizza. Jag var en stor upplevelse rikare. Den var värd all möda!


tisdag 17 juli 2018

Mot Nasafjäll 1



 Nasa silvergruva invid norska gränsen i Arjeplogs kommun utgör en mörk del av vår historia. Här påbörjades brytningen av silvermalm 1634 för att finansiera Sveriges krig och stormaktsambitioner. Samerna i området exploaterades hårt och deras arbete skedde under slavliknande förhållanden. Gruvbrytningen pågick under något årtionde och återupptogs under en kortare period i slutet av 1700-talet.

En vandring till Nasafjäll har länge funnits på min måste-lista och när vädret lovade gott gjorde jag förra veckan slag i saken.

Från svenska sidan är vandringen nästan 5 mil. Från vårt västra grannland är det däremot 8 km enkel väg till gruvan. Jag förberedde mig därför för en två dagars tur med övernattning på Krokstranda camping.

På väg mot Norge laddade jag upp  med en lika lång dagsvandring upp på fjället Pieljekaise. Det är en mycket trevlig och ganska lättvandrad tur. Här får du fjällets panorama i sammanfattning. Den florarika lågterrängen, det vidsträckta kalfjället och den alpina toppterrängen med vyer mot Norge och Sulitelma i väster och de vidsträckta skogarna och sjöarna i öster. På denna tur som jag gjort många gånger kommer jag i regel i samspråk med någon. En barnfamilj från Norrköping satt på toppen och var minst sagt begeistrade.



 Efter den fina vandringen rullade jag vidare mot Norge. Strax innan gränsen blev det ett längre fikastopp i den sena eftermiddagssolen. Till sällskap fick jag en ganska närgången gök. Förundrades över att göken sökte partners i lågfjällsterrängen.

Färden fortsatte på kurviga norska vägar innan jag i den tidiga kvällen nådde Krokstranda. Jag antar att jag inte är den första campinggästen i Norge som överraskas av den något påvra komforten. Ska du någonsin campa i vårt västra grannland - ta med dig täcke och kudde. Mitt nätta sidenlakan var knappast någon värmekälla under den ganska kyliga natt som följde. Negativa överraskningar av det mindre formatet är lätta att ta. Nu var jag på plats för min historiska vandring och taggad inför den dag som skulle följa....


fredag 6 juli 2018

skogen vi ärvde



 På bilden ovan ser du ett gammalt kalhygge. Hygget skapades av dåvarande Domänverket nedan Storgaika i slutet av 1970-talet. Idag "förvaltar" Sveaskog hygget och stora kringliggande arealer i området.

Det här är en alltför vanlig syn i det norrbottniska inlandet nära odlingsgränsen. Gamla kalhyggen som förblir kala. Återföryngringen blir svår efter våldtäkten av den naturliga miljön. Ny skog får svårt att etablera sig, stora ytor förblir kala. De plantor som inte dukar under av kyla och vind blir mat åt älgen. Sveaskog försökte för några år sedan hyggesplöja för att få igång återväxten. Än så länge ser jag inget resultat av det.

Storgaikahygget är ett resultat av den storskaliga skogsskövling som var det normala i Norrlands inland under 1960 och 1970-talen. Idag tar man i någon mån mer hänsyn. Gamla boträd fredas och kantzoner mot våtmarker lämnas, men i stora drag fortgår skogsskövlingen och de äldre skogarna som aldrig utsatts för det moderna skogsbruket fortsätter att minska.

Skogsbolagen hävdar att vi aldrig har haft så mycket skog som nu. Det beror på vad man menar med skog. Om gamla hyggesplantager och dess monokulturer är skog så har vi mycket. Den riktiga skogen däremot, den minskar hela tiden.

10% av vår totala skogsareal är skyddad. Vi förfasar oss över över skövlingen av regnskogen, men faktum är att i många länder som skövlar regnskog har mycket större arealer av skogen skyddad än i Sverige.

Skogsbolagen är skickliga manipulatörer. I sin senaste marknadsföring framför man klimatnyttan i bruket av skogen, all bränsle som kan utvinnas av den. Man ställer s k klimatnytta och naturvårdshänsyn mot varandra.

Jag känner tacksamhet över att jag fortfarande kan vandra i oskövlad  skog. Den finns på bergstopparna dit skördarna inte når. Den finns hos privata markägare som gillar att vandra i sin skog och den finns närmare fjällkedjan där du kan blicka ut över orörd vildmark  så långt ögat når.



 Området nedan Storgaika tycks däremot vara förlorat. Sveaskog har bättrat på och byggt ut skogsbilvägen sedan i fjol. Snart kommer nog skördarna. Skogen vi ärvde gråter och allt för få lyssnar...

måndag 2 juli 2018

Politisk mainstream med en befolkning som tänker på annat



 Tillbringar ett par veckor på min favoritplats, stugan Grova i det fjällnära inlandet. Solen flödar, värmer och inbjuder till vederkvickande dopp. Jag är långt ifrån världens alla dramatiska platser och krigszoner och långt ifrån det politiska skådespelet som nu pågår Almedalen, Visby.

Däremot har jag gott om tid att lyssna på våra politiker och journalisternas analyser om vad våra folkvalda säger. Jag hör inget nytt överraskande sägas. Retorik och fraser känns igen. Världen och Sverige håller på att förändras på ett oroväckande sätt, men om det sägs det mycket lite.

I dessa populistiska tidvarv talas det mycket om det politiska etablissemanget. Föraktet mot detta etablissemang skapade USA:s president och ledde Brexit. Politikerveckan i Almedalen torde vara det svenska etablissemangets främsta tummelplats. Här samlas politiker, näringsliv, intresseorganisationer och allehanda lobbyister.

Den allvarliga frågan som behöver ställas - är inte denna tummelplats en stor filterbubbla allt mer fjärran vanliga människor? Och - hur många bryr sig och låter sig påverkas av vad som händer i Almedalen?

Jag tror att många människor inte känner igen sig i våra politikers beskrivningar. Vi förfasar oss (med rätta) att Sverigedemokraterna kanske kommer bli Sveriges största parti. Men, när allt fler människor inte känner igen sig i den officiella retoriken lyder vi inte. Vi vet att klyftan mellan stad och land växer. Då pratar vi om klyftan mellan större delen av landet och några storstadsområden. Det är bara en av flera konfliktlinjer i Sverige som det pratas allt för lite om.

Civil olydnad är att göra motstånd med fredliga medel. Vi har historiskt mycket att tacka den civila olydnaden för att vi har det på många sätt goda samhälle vi har idag. Men - idag växer en annan sorts civil olydnad när vi ser att en betydande del av befolkningen tänker rösta på ett parti med rasistiska rötter och en oklar agenda. Vi kan tycka att folk borde vara klokare än så, men klokare tycks vi inte vara när människorna inte känner igen sig i politikernas fraseringar och poser.

Under min behagliga stugtillvaro finns oron. Vi vet att redan ett par hundra tusen människor kan påverka samhälle. Det räcker med 25% av befolkningen för att förändra det i grunden. Vi kan inte ta något för givet - allra minst vår demokrati och välfärd...