Svartöstadsbilder - katten

Denna katt får representera det makliga tempo som ofta råder i denna stadsdel. Efter att förstrött observerat fotografen en liten stund så tar den sig en lur, fullkomligt obrydd om min närvaro. En god representant för lugnet, stillheten och tilliten.



Läs även andra bloggares åsikter om Katter, Svartöstaden, stillhet

Bekräftelse och mognad

Att mogna som människa är viktig, men för många en mycket svår och mödosam uppgift. Ett av de största hindren till mognad är vårt i många avseenden stora behov av bekräftelse. Det växande barnet behöver bli sett och bekräftat för att växa upp till en trygg och självständig människa, men som vuxen bör detta bekräftelsebehov minska för att inte skapa problem.

Alla behöver vi inågon mån bli sedda, men den människa som är fri och känner frid klarar sig länge utan detta ständiga bekräftelsebehov. Jag har i olika sammanhang mött människor som tycks ha ett stort behov av bekräftelse och som samtidigt är snabba att skuldbelägga den andre om den väntade bekräftelsen uteblir. Livets resa lär oss i bästa fall att det sällan eller aldrig går att veta hur den andre reagerar på dina handlingar. Den gången då man tror att uppskattningen väntar, kanske den uteblir. Kanske får du uppskattningen för något helt annat, som i dina ögon är en bagatell. Den bekräftelsesökande människan vill helst ha en förutbestämd respons på sina handlingar och det hon tycker är rätt. Uteblir den förväntade reaktionen från omgivningen blir denna människa lätt kränkt och slår i värsta fall tillbaka verbalt och/eller känslomässigt.

För att växa som människa är en insikt central – världen är mycket större än mig själv och svaren på mina tankar och handlingar är oändligt större än min egen begränsade förståelse. Den växande människan ser därför som en av sina främsta uppgifter att våga utmana förställningen om sig själv. Annorlunda och uteblivna reaktioner på den du tror att du är och vill uppnå blir då inte till ett hot utan en möjlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Bekräftelse, mognad, människan

På vernissage i Umeå

Jag följde med min fru Lotta när hon skulle ställa ut delar av sin glaskonst på galleri Skorpinjon intill Rådhusesplanden i Umeå. När novembers mörka suger musten ur oss är denna utställning dess ljusa kontrast. Glaskonsten kommer verkligen till sin rätt i den ljusa miljö som omger galleriet.

Det blev ganska talrika och intresserade besökare på vernisssaget. Det märks att vi har kommit till en större stad med med ett öppet sinne för kultur och konst.



Har du vägarna förbi Umeå så titta gärna in på galleriet som ligger invid konditori Mekka kaffehus.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, ljus, skapande, kreativitet

Åter till kojan Stallet

Den ligger invid Kvavaträskbergets fot, skogskojan Stallet, flyttad från Gammelstads kyrkby och nyuppförd på denna plats för 18 år sedan.

Det är en bit in i november och det vita börjar bädda in kojan. Denna söndagsmorgon går vi till kojan för att samtala, fika, elda och såga upp ved. De män som 1991 förde upp kojan har nu alla gått ut tiden. Ska nu kaminen fortsätta att ge värme är det upp till oss att hålla oss och kojan med ved.

Kojan Stallet är och har varit en plats för många goda samtal. En plats att stanna upp på när så mycket annat är satt i rörelse och ibland går alldeles för fort.

Novembers vita ljus lyser in genom fönstret, det sprakar tryggt från den allt varmare kaminen och Dans sågklinga arbetar taktfast invid bron.



Några enkla men väl sammansatta timmar för två män i olika livscykler. Det är gått nog för att få styrka att våga gå vidare på den tunna is som är livet självt.

Läs även andra bloggares åsikter om Samtal, möten, platser, kojor

Novembers vita

Igår tog jag en tur från kustens isglägga och slask till vintern en bit in i landet. Invid Kvavaträskbeget mellan Boden och Luleå fick jag möta stillheten och novembers härliga ljus. Även november har en framsida....


Det gamla älgtornet


Skogsbilvägen


Vinterskogen

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, november, stillhet, ljus

Den gamla promenaden

För några dagar sedan besökte jag Umeå som numera titulerar sig Norrlands huvudstad. Det sant, staden växer i snabb takt och verksamheter av skilda slag flyttar dit från övriga delen av norra Sverige. Jag flyttade från Umeå för 22 år sedan och har under regelbundna återbesök kunnat följa förändringarna och expansionen.

När jag vid mitt besök fick tid över bestämde jag för att återse min sista boplats på stadsdelen Haga. Jag gjorde den korta vandring som var återkommande under mitt sista år i Umeå då jag ofta gick in till stan, köpte mig en DN och tog en kopp kaffe och bakelse på Gamla konditoriet. När jag vandrar genom Haga upp mot Ersmarksgatan 53 kan jag konstatera att här har tiden gått ganska obemärkt förbi.

När jag återser min gamla boplats är även där allt sig likt, bortsett från att det inte längre doftar nybakat bröd från det sedan länge nerlagda bageriet. Naturligtvis står fortfarande den numera rejält åldrade fastighetsförvaltaren vid parkeringsplatsen och pratar i bestämmande ordalag. Nu med en betydligt yngre fastighetsskötare. Det vara samma fastighetsförvaltare som höll oss boende i strama tyglar och som när jag var nyinflyttad gav mig en rejäl åthutning när jag skakade av sängkläderna från balkongen.

Visst är det förunderligt att i denna tid av snabba förändringar att det parallellt tycks finnas en sorts tidlöshet och där händelser och sammanhang återknyts som om nästan ingenting har hänt….

Läs även andra bloggares åsikter om Platser, tiden, möten

Svartöstadsbilder - silverlysten fjärd

Det har sina sidor att bo nära vattnet och havet. Det tidiga mörkret faller och en kraftig fuktig vind får hela huskroppen att mullra. Att gå ut och lyssna på det svarta havet i mörkret och höra vågorna slå in mot stranden är en annorlunda upplevelse som på sitt sätt har sina förtjänster.

Tankarna far lätt tillbaka till septembers silvriga fjärd med mycket lättare och ljummare vindar. Minns i november den ljuva september...

Bilden nedan visar sista sträckan ner mot vår bostad.



Läs även andra bloggares åsikter om Svartöstaden, Luleå, höst