söndag 18 november 2018

18 november 2018, utdrag ur dagboken - små ljuspunkter


 Efter många dagar av dis, dimma och strilregn återkom under veckan det mjuka fina novemberljuset och staden blev tydligt färgsatt.

Vi behöver bada i det lilla ljus finns som ännu en tid kommer att vara på reträtt. Fint är också att att det äntligen börjar komma olika former av reaktioner på den komsumtionsvulgära köpfesten "Black friday" som närmar sig. Alternativet som pläderar från en hållbar cirkulär konsumtion, "White monday",  är ännu litet, men kanske kommer att växa till en stor motkraft när allt fler börjar få upp ögonen för vår ohållbara livsstil.

Annars vet vi att det går alldeles för sakta. Att tänka i livsstilsförändringar är en sak, att gå till handling är en helt annan. I en undersökning som jag såg för några dagar sedan är svensken mycket positiv till att återvinna mer, men att ändra flygvanorna är det sämre med. Det blir ju tyvärr som "att sila mygg, men samtidigt svälja kameler". Tack och lov så finns det ett upprop mot flygresandet, men målet att 100 000 i Sverige ska avstå från att flyga kommande år.

Vi påminns ständigt om klimatförändringar, senast med anledning av de värsta skogsbränderna någonsin i Kalifornien. Idag läser jag en nedslående artikel i DN där Brasiliens nya populistiske mörkerpresident tillsätter klimatförnekande ministrar på löpande band. Låt oss då hoppas att världen reagerar med full kraft. Till och med världens stora industriledare börjar nu inse vidderna av klimatförändringarna - vågar vi tro att de börjar sätt press på Brasiliens ekonomi? Här hemma kan ju våra stora livsmedelskedjor börja med att sluta importera Brasilianskt s k naturkött. Ett ganska självklart första steg, eller hur?

I morgon är det "White monday". Jag tror det blir en solig dag...

söndag 11 november 2018

11 november 2018, utdrag ur dagboken - om att se ljuset i mörkret



 November inte bara förebådar mörkertiden, utan är också en del av den. Inledningen av denna novembermånad hittills levt upp till alla föreställningar om november, d v s dis, dimma och strilregn i överskott och med soltimmar som nog kan räknas på handens fem fingrar.

Årets november ger dessutom en utmärkt bild av den mörka tid där vi alla befinner oss. Då tänker jag inte på årstiden i sig, utan den värld vi lever i.

Såg just en bild på USA:s president där han frankerar tillsammans med andra världsledare för att fira 100-årsminnet av freden efter första världskriget. Han ler, ja, närmast skrattar på bilden. Jag undrar om han ens vet vad det hela handlar om. Denne farliga man som har lögnen som sanning och gör sitt bästa för att  blåsa under mörka krafter. Senast igår häcklade han det demokratiskt styrda Kalifornien som han hävdade vanskötte sina skogar. Detta sades av en klimatförnekande president då just klimatförändringarna med all sannolikhet skapat de värsta skogsbränderna i delstatens historia där hela städer brinner upp. Skamligt naturligtvis. Lika skamligt som när den farlige man , tillika USA:s president kallar en kritisk journalist för folkets fiende.

Onekligen  lever vi i en farlig tid, troligen mycket farligare än vad vi förstår. Ett samhälle tar tid att bygga, men att rasera bygget kan gå fort...

I en tid där mörka maktmän tar för sig och en apokalyptisk stämning sprider sig över världen blir det desto viktigare att ställa in sökarljuset på det positiva som trots allt sker. När politiken levererar tunt och de multinationella jättarna fortsätter att tänka rovgirigt på vinstmaximering får de positiva initiativen sökas underifrån. Här i Sverige finns Omställningsnätverket som är något mer än en ny "gröna vågen rörelse". Man försöker med olika lokala exempel visa på hur vi kan leva mer hållbart och med samklang med vår livsmiljö. I dagarna hörde jag talas om ett upprop där så många som möjligt uppmanades att inte flyga under kommande år.

Ljuspunkter finns trots allt alltid. Så viktigt att se dem. Att bara hemfalla åt dystopier grumlar bara blicken ytterligare...

tisdag 6 november 2018

Novembers vita lugn



Likt flera tidigare år sökte vi oss under Allhelgonahelgen upp till min stuga nedan Arjeplog. Början av november är brytningstiden mellan höst och vinter. Vid Norrbottenskusten är det fortfarande hösten som regerar. Snön kommer och går. Mestadels är det barmark och tillsammans med ett ljus på reträtt blir det mest väldigt mörkt. I väster ligger oftast en del snö och med den ett betydligt ljusare och mer intagande landskap.

Så var det även detta år. Färden upp till stugan sker på allt isigare och och knaggliga vägar, men väl på plats möts vi av ett snötäckt och nästan ljudlöst landskap.

Här får årstidskontrasterna en annan valör. Under några timmar omfamnas vi av ett mer påtagligt ljus som bäddar in skog, berg och isbelagda sjöar. Övrig tid regerar mörkret. I en stuga som ligger lite avsides blir mörkret också starkt och tränger vilsamt in i stugan. I frånvaro av måne och norrsken bjuds vi in till en magnifik stjärnhimmel och vintergatan som gläntar på dörren till oändligheten.

Djurlivet pågår alla årstider. Mitt i det vita syns spåren av hare, räv, älg och uppflog av skogsfågel. Dominanten är förstås renen. Spår av den senare syns nästan överallt och liksom platser för nattens härbärge. Mellan långa tysta sekvenser hörs lavskika, nötskrika, domherre och talltita. De senare låter sig inte generas av min närvaro. Talltitan är vid sidan av lavskrikan en av den norrländska taigans mest sociala individer.

All världens larm når inte hit. Speciellt inte i en allt mörkare november. Kvar i minnet blir det fina mjuka årstidsljuset och skidorna som glider fint på snötäckt is. Tacksam...




söndag 28 oktober 2018

Mötesplatser


Facebookhallarna i Luleå

 Igår hade konsthallen Havremagasinet i Boden vernissager på flera utställningar med temat digitala landskap. Samhället digitaliseras i en oerhört snabb takt och med det händer det saker med oss människor. Det gestaltar de utställande konstnärerna på olika sätt.

Jag fastnar mest för Erik Holmstedts fotografier. Bilderna med sitt strama formspråk ger just berättelsen om det Norrbotten som går från att vara ett industriellt nav till att allt mer bli ett digitalt kommunikationscentrum.

Vi människor är sociala kommunicerande varelser. För inte så länge sedan var de stora industrierna en av det vanligaste platserna för det sociala samspelet. I takt med äldre industriella nav så ersätts de av nya. De nya postindustriella naven är bl a  de allt fler anonyma välbevakade serverhallar som ska hjälpa oss att kommunicera på de nya digitala plattformarna, men också, ofta för oss helt ovetande, samla en massa information om oss människor, s k Big data.

Numera sker allt mer av vår sociala kommunikation via sociala medier, där dessa "digitala industrier" just ska vara navet och länken för dessa möten. I den bästa av världar skulle den kunna berika våra liv och öka förståelsen om oss själva och alla de andra.

Idag vet vi att det är så mycket mer komplicerat än så. Det som skulle göra oss friare och utveckla demokratin och göra fler röster hörda löper risk att bli det precis det motsatta. Det finns många och starka krafter som använder de nya digitala plattformarna för att manipulera oss, lura oss, smutskasta och sprida hat.

Vad som sker med all information och desinformation i dessa omgärdade och säkerhetsklassade serverhallar vet vi inget om. Här sker sker en anonym maktutövning i storformat mer eller mindre bortom nätägarnas kontroll.

Det nya digitala kommunikationslandskapet är allt annat än öppet. Var på din vakt, låt dig inte förföras av lögnen. Låt inte andra använda dig. Kommunikation människor emellan är ibland svårt och inte kommer det bli lättare...


söndag 21 oktober 2018

Sent om hösten



 Jag gör en vandring i det kustnära landskapet bland de låga bergen. Alltmedan vandraren klär på sig för möta en frisk vind som är mild, men ändå ganska råkall, så står naturen allt mer naken sedan den klätt av sig sin färgrika skrud. Kvar står den norrländska taigan i all sin prakt med sitt evigt gröna jag.

När inte orden får fäste och hittar sin riktning finner vandraren sitt hem i taigans gröna evighet. Här om någonstans är tanken fri och orden slipper formuleras.

När livet går lite på sparlåga är det fint att finnas här. Även i död fura finns livet. Den större hackspetten påminner mig ivrigt med sitt lika ivriga sökande efter den döda furans invånare.

Njuter av den den sena höstens rörelse och så för ett ögonblick når solen mig med sina strålar. Det är sent om hösten, det är vackert och tanken förblir fri...


måndag 15 oktober 2018

Osannolik oktober



 I helgen var jag i min stuga igen. Vi gjorde de kända vandringarna. Stilla, sköna och välbekanta.
Hösten är min tid. Så stilla, mer kravlöst, men med ett försonande ljus och så fina färger.

Gångna helgen var på många sätt inget undantag. Det som skilde sig var för årstiden helt osannolika temperaturer.

När sommarvarm luft i oktober strävar mot allt nordliga breddgrader kyls den av, drar med sig fukt och resultatet blir utbredda dimmor och dis. Då samtidigt solen ligger allt lägre förmår den inte tränga igenom.

Så var det en del av helgen - lugnt, men fuktigt och tidvis utbredda dimmor. Sedan kom en tilltagande vind och med den sommarlika temperaturer. Visst kan det vara skönt att gå ut utan att frysa, men det naturliga för årstiden är faktiskt att vi ska vara rejält påklädda för att möta en tilltagande kyla.

På resan hem sent på söndagen pendlade temperaturen mellan 15 och 19 grader. Sent på kvällen är det fortfarande 14,5 c i min stuga utanför Arjeplog. Skönt förvisso, men galet och farligt!

För en vecka sedan släpptes den senaste klimatrapporten och Jordens tillstånd. Det är alarmerade läsning från den vetenskapliga expertis som finns på klimatområdet. Man kan tycka att det borde skapa lika alarmistiska reaktioner från Världens ledare...men icke. Inte från andra heller, utöver några artiklar i våra rikstidningar.

Dagens Nyheters Björn Wiman skrev på söndagen tankeväckande om det absurda inför att inte reagera och agera inför en allt troligare klimatkatastrof. Det förfärande är att frågan troligen är för stor och komplex för att hantera för människan. Lägg därtill att mycket av den utveckling och landvinningar människan har gjort i modern tid har skett just på bekostnad på klimat och miljö.

Med andra ord...utanför klimatvetenskapen tycks det även vid sidan av alla hopplösa klimatförnekare finnas en uppgivenhet inför hela frågan.

Ett är säkert. Den osannolika oktobervärmen kommer vi att få uppleva allt mer av...och det är bara början av en osannolik och farlig värld som framtidens människor ska försöka hantera.

måndag 8 oktober 2018

Höstvandring



 Jag gör mina vandringar. Oftast vandringar längs stigar och till platser som är välbekanta. I söndags blev det en sådan vandring i Gammelstadsfjärdens naturreservat. Det var just en så där helt glimrande höstdag där en flödande sol höll modet uppe i allt det som ännu lever.

All denna plötsliga skönhet som uppenbarade sig var god balsam för min lite melankoliska sinnesstämning.  Hösten och det antagande mörkret är annars en fin tid för melankolin.  Vi påminns om alltings dödlighet i det kvarvarande vackra.

Vandringen blir en resa både för själ och blick. Själen får en stunds vila medan förhållandevis taktfasta steg tar mig allt djupare in i reservatet. Även om jag gjort denna tur många gånger förr blir varje vandringsresa  även i det lilla ny. Konstaterar att sommarens torka ännu märks tydligt i markerna. Förra året vid den här tiden var större delen av vandringsstråket fuktigt och delvis vattenfyllt. Denna söndag är det torrt längs hela vägen, likaledes i alla diken som normalt alltid innehåller vatten.

Många flyger till fjärran land för att vandra. Jag har så svårt att förstå. Skönheten, om än så lågmäld, finns ofta nära och kostar inga utsläpp att uppleva.

Flygare såg jag också, om än av ett naturligt slag. Så här års typiskt fullt med storskrake på fjärden. Därtill en ganska en närgången storlom och två jagande fiskgjusar i lufthavet. I skogen hörs domherrarna, de som trotsar mörker och kyla. Jag är med er....