tisdag 17 juli 2018

Mot Nasafjäll 1



 Nasa silvergruva invid norska gränsen i Arjeplogs kommun utgör en mörk del av vår historia. Här påbörjades brytningen av silvermalm 1634 för att finansiera Sveriges krig och stormaktsambitioner. Samerna i området exploaterades hårt och deras arbete skedde under slavliknande förhållanden. Gruvbrytningen pågick under något årtionde och återupptogs under en kortare period i slutet av 1700-talet.

En vandring till Nasafjäll har länge funnits på min måste-lista och när vädret lovade gott gjorde jag förra veckan slag i saken.

Från svenska sidan är vandringen nästan 5 mil. Från vårt västra grannland är det däremot 8 km enkel väg till gruvan. Jag förberedde mig därför för en två dagars tur med övernattning på Krokstranda camping.

På väg mot Norge laddade jag upp  med en lika lång dagsvandring upp på fjället Pieljekaise. Det är en mycket trevlig och ganska lättvandrad tur. Här får du fjällets panorama i sammanfattning. Den florarika lågterrängen, det vidsträckta kalfjället och den alpina toppterrängen med vyer mot Norge och Sulitelma i väster och de vidsträckta skogarna och sjöarna i öster. På denna tur som jag gjort många gånger kommer jag i regel i samspråk med någon. En barnfamilj från Norrköping satt på toppen och var minst sagt begeistrade.



 Efter den fina vandringen rullade jag vidare mot Norge. Strax innan gränsen blev det ett längre fikastopp i den sena eftermiddagssolen. Till sällskap fick jag en ganska närgången gök. Förundrades över att göken sökte partners i lågfjällsterrängen.

Färden fortsatte på kurviga norska vägar innan jag i den tidiga kvällen nådde Krokstranda. Jag antar att jag inte är den första campinggästen i Norge som överraskas av den något påvra komforten. Ska du någonsin campa i vårt västra grannland - ta med dig täcke och kudde. Mitt nätta sidenlakan var knappast någon värmekälla under den ganska kyliga natt som följde. Negativa överraskningar av det mindre formatet är lätta att ta. Nu var jag på plats för min historiska vandring och taggad inför den dag som skulle följa....


fredag 6 juli 2018

skogen vi ärvde



 På bilden ovan ser du ett gammalt kalhygge. Hygget skapades av dåvarande Domänverket nedan Storgaika i slutet av 1970-talet. Idag "förvaltar" Sveaskog hygget och stora kringliggande arealer i området.

Det här är en alltför vanlig syn i det norrbottniska inlandet nära odlingsgränsen. Gamla kalhyggen som förblir kala. Återföryngringen blir svår efter våldtäkten av den naturliga miljön. Ny skog får svårt att etablera sig, stora ytor förblir kala. De plantor som inte dukar under av kyla och vind blir mat åt älgen. Sveaskog försökte för några år sedan hyggesplöja för att få igång återväxten. Än så länge ser jag inget resultat av det.

Storgaikahygget är ett resultat av den storskaliga skogsskövling som var det normala i Norrlands inland under 1960 och 1970-talen. Idag tar man i någon mån mer hänsyn. Gamla boträd fredas och kantzoner mot våtmarker lämnas, men i stora drag fortgår skogsskövlingen och de äldre skogarna som aldrig utsatts för det moderna skogsbruket fortsätter att minska.

Skogsbolagen hävdar att vi aldrig har haft så mycket skog som nu. Det beror på vad man menar med skog. Om gamla hyggesplantager och dess monokulturer är skog så har vi mycket. Den riktiga skogen däremot, den minskar hela tiden.

10% av vår totala skogsareal är skyddad. Vi förfasar oss över över skövlingen av regnskogen, men faktum är att i många länder som skövlar regnskog har mycket större arealer av skogen skyddad än i Sverige.

Skogsbolagen är skickliga manipulatörer. I sin senaste marknadsföring framför man klimatnyttan i bruket av skogen, all bränsle som kan utvinnas av den. Man ställer s k klimatnytta och naturvårdshänsyn mot varandra.

Jag känner tacksamhet över att jag fortfarande kan vandra i oskövlad  skog. Den finns på bergstopparna dit skördarna inte når. Den finns hos privata markägare som gillar att vandra i sin skog och den finns närmare fjällkedjan där du kan blicka ut över orörd vildmark  så långt ögat når.



 Området nedan Storgaika tycks däremot vara förlorat. Sveaskog har bättrat på och byggt ut skogsbilvägen sedan i fjol. Snart kommer nog skördarna. Skogen vi ärvde gråter och allt för få lyssnar...

måndag 2 juli 2018

Politisk mainstream med en befolkning som tänker på annat



 Tillbringar ett par veckor på min favoritplats, stugan Grova i det fjällnära inlandet. Solen flödar, värmer och inbjuder till vederkvickande dopp. Jag är långt ifrån världens alla dramatiska platser och krigszoner och långt ifrån det politiska skådespelet som nu pågår Almedalen, Visby.

Däremot har jag gott om tid att lyssna på våra politiker och journalisternas analyser om vad våra folkvalda säger. Jag hör inget nytt överraskande sägas. Retorik och fraser känns igen. Världen och Sverige håller på att förändras på ett oroväckande sätt, men om det sägs det mycket lite.

I dessa populistiska tidvarv talas det mycket om det politiska etablissemanget. Föraktet mot detta etablissemang skapade USA:s president och ledde Brexit. Politikerveckan i Almedalen torde vara det svenska etablissemangets främsta tummelplats. Här samlas politiker, näringsliv, intresseorganisationer och allehanda lobbyister.

Den allvarliga frågan som behöver ställas - är inte denna tummelplats en stor filterbubbla allt mer fjärran vanliga människor? Och - hur många bryr sig och låter sig påverkas av vad som händer i Almedalen?

Jag tror att många människor inte känner igen sig i våra politikers beskrivningar. Vi förfasar oss (med rätta) att Sverigedemokraterna kanske kommer bli Sveriges största parti. Men, när allt fler människor inte känner igen sig i den officiella retoriken lyder vi inte. Vi vet att klyftan mellan stad och land växer. Då pratar vi om klyftan mellan större delen av landet och några storstadsområden. Det är bara en av flera konfliktlinjer i Sverige som det pratas allt för lite om.

Civil olydnad är att göra motstånd med fredliga medel. Vi har historiskt mycket att tacka den civila olydnaden för att vi har det på många sätt goda samhälle vi har idag. Men - idag växer en annan sorts civil olydnad när vi ser att en betydande del av befolkningen tänker rösta på ett parti med rasistiska rötter och en oklar agenda. Vi kan tycka att folk borde vara klokare än så, men klokare tycks vi inte vara när människorna inte känner igen sig i politikernas fraseringar och poser.

Under min behagliga stugtillvaro finns oron. Vi vet att redan ett par hundra tusen människor kan påverka samhälle. Det räcker med 25% av befolkningen för att förändra det i grunden. Vi kan inte ta något för givet - allra minst vår demokrati och välfärd...

torsdag 28 juni 2018

Tyvärr - nästa regering blir blå med stänk av brunt



 Valrörelsen kommer snart ta fart. Startskottet blir blir Almedalen i Visby. Frågan är om de kommande veckorna inför valet kommer tillföra någon ny vital energi eller om det blir mer av samma välkända positioneringar.

Tyvärr misstänker jag att det mesta redan är sagt och som kommer att bädda för en rejäl politisk röra efter valet. Jag har svårt att se fram emot valrörelsen och framförallt inte resultatet av den. Jag är nämligen ganska säker på hur utgången kommer att bli efter långa och segslitna förhandlingar om vem som ska leda landet. Det är den troliga utgången jag ogillar - en ren moderat regering.

Premisserna är följande: Socialdemokraterna har anpassat sig allt mer till Åkessons retorik. Det kommer bara gynna Åkesson och hans parti och Socialdemokratin kommer göra det sämsta valet i modern tid. Vänstern går starkt framåt. Tar en del missnöjda väljare från såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet. Att Sjöstedt gör ett bra val kommer sakna betydelse då de övriga inte vill dansa med honom. Miljöpartiet klarar 4 % - spärren med viss marginal, men partiet är åderlåtet och kommer inte sätta sig i en ny regering på länge. Centern gör det bästa valet på länge, men då många väljare kommer från borgerliga bröder stärker det inte alliansen. Moderaterna tappar lite till Centern och Sverigedemokraterna. Liberalerna fortsätter som ett 5 % -parti. Ebba Bush-Tor får bli heltidsmamma igen. Partiet rycker upp sig med når inte 4 %. Åkesson sitter lugnt i båten blir ungefär jämnstora med Moderaterna.

De rödgröna är åderlåtna och har varken kraft eller kan få stöd för en fortsatt minoritetsregering. Alliansen är också totalt sett försvagade. De kan inte av egen kraft bilda regering utan stöd av Sverigedemokraterna. Liberaler och centerpartister vill inte ha Åkessons stöd och Åkesson ger det inte utan att få inflytande. Det troligaste är därför en ren moderat regering. Övriga Allianspartier kommer att ge den sitt stöd och Åkesson kommer göra en lyckosam kohandel så att hans parti kan släppa fram den.

Efter långa utdragna förhandlingar har vi en ren högerregering där Sveriges bruna parti inte är regeringsparti, men ett parti som har säkrat ett rejält inflytande.

Jag vill för allt i världen inte bli sannspådd, men risken är överhängande att jag blir det....

lördag 23 juni 2018

På väg västerut 4



 Klimatet och naturens krafter fortsätter att följa mig på denna resa. Jag vaknar av dån och skakningar i sjöboden, tillika mitt hotellrum och förstår att det djupa lågtrycket har passerat och nu kommer det efterföljande vindbandet.

Intar en god frukost. Då det mest bor pensionärer på hotellet är de naturligtvis tidiga. Jag är nästan själv i frukostmatsalen. Jag överväger dagens möjligheter. Drar slutsatsen att någon längre vandring inte är att rekommendera i den lynniga vinden med stormstyrka i byarna. Beslutar mig för att rekognosera det lilla samhället lite mer och ta en tidigare färja hem.

Det visar sig vara ett helt rätt beslut. På utsatta ställen får jag bokstavligen hålla mig i hatten, eller som  i mitt fall, hålla i mössen som annars blåser av mitt huvud. Förundras av att jag möter cyklister, men de har säkert god vana av att parera vindbyarna.



Min reflektion när jag hukande flanerar omkring i det lilla samhället är annars moderniteten och framåtandan. Det som är lite av Norges landsbygds signum, utveckling istället för avveckling. Jag har sett det tidigare vid mina besök på Lofoten... i Norge satsar man till skillnad ifrån Sverige att få landsbygden att leva och utvecklas. Det är inte bara med anledning av den vackra naturen jag gillar att färdas i Norge, utan även den till synes mest enskilda plats lever och frodas. På Lovund med sin 500 invånare samsas det klassiska fisket med olika entreprenörsverksamheter och det byggs för för framtiden. Livsmedelsbutiken är fräsch och skolan ger intryck av att vara nybyggd.

Norrmännen har rejäla hurtigfärjor, så sjögången är minimal trots blåsten och emellanåt höga vågor på min resa mot fastlandet. Jag är fullt nöjd med mitt knappa dygn på den fina ön långt ut till havs när jag sätter mig i volvon. Nu bär det vidare mot mitt andra hem, d v s stugan Grova nedan Arjeplog. Det tar sina timmar på typiskt slingriga norska vägar. Sista stoppet innan jag slutligen når min stuga är Krokstrand. Här äter jag norsk middagsbuffé tillsammans med campinggästerna som även här företrädesvis är pensionärer

Tack fina, dyra Norge. Jag kommer tillbaka. Vet inte när, men att...


onsdag 20 juni 2018

På väg västerut 3



 Ett blåsigt, men regnfritt Lovund möter mig. Det lilla samhället på ön är större än jag tänkt mig, så jag får fråga mig fram till hotellet.

Väl på plats i mitt ganska lilla, men mycket trevliga rum med utsikten över havet med strandskator som välkomnande husfåglar längtar jag ut på vandring. Mitt optimistiska jag hade tänkt en vandring runt hela ön, men nu är eftermiddagen ganska sen och som det kommer att visa sig är vandringsförhållande inte helt lätta. Det fina lilla samhället går ganska snart ut i vild natur. När jag kommer upp lite på höjd blåser det ganska hårt. På en av höjderna finns en skulpturpark av det mindre formatet, snyggt, tycker jag.

Detta är framförallt lunnefåglarnas ö. Jag skrinlade ganska snart att försöka komma dem nära på högre höjd, men närvarande är de då de likt svärmar flyger ut och in från berget. Jag följer en inte allt för välmarkerad led nära havet. Det är ganska stora nivåskillnader, brant och stenigt. Får en en del av turen fokusera mer på mina fötter än fåglarna i skyn.



Det är gott om fårspillning i terrängen och jag undrar länge var alla fåren håller hus. Svaret får jag när jag passerar en stor gräsyta där de verkar ha sökt lä för vinden. Strax ovan sveper en havsörn. Jag undrar om den har liten killing i blick? När jag vänder tillbaka efter den något spektakulära turen korsar en Utter min väg. Det är den första för mig, men den är tydligen ganska  vanlig på Lovund.

Nöjd och svettig tar jag en skön dusch inför middagen. I restaurangen vimlar det av människor. Även här är det nästan bara pensionärer. Jag känner mig riktigt ung. Jag avnjuter en mycket välsmakande laxrätt. Den dyraste laxen jag ätit, men med det rekommenderade vinet till är det värt varenda norsk krona efter en upplevelserik dag. Nöjd sluter jag senare ögonen i ett behagligt svalt hotellrum.

måndag 18 juni 2018

På väg västerut 2



 Jag stiger upp tidigt till en mulen dag. Jag vet att resan kommer att innehålla ett djupt lågtryck som ska svepa förbi mitt resmål. Det är oklart hur mycket regn som är att vänta, men blåst kan jag räkna med.

Efter en stadig frukost bär det vidare mot bilens resmål, d v s Stokkvågen, där färjan ska ta mig vidare mot Lovund. Bilresan går fint med lite strilande regn, men jag är på gott humör. Jag parkerar min bil vid ett ödsligt färjeläge. Tänker att att jag är tidig, men när ingen båt närmar sig vid avgångstid anar jag onåd. Här inträffar resans andra oförutsedda händelse för mitt välplanerade jag. Jag har fått färejturavgångarna från hotellet jag ska bo på, men när jag tittar på den turlista som finns vid kajen går nästa båt om först 3 timmar. Frustrerad och lätt kolerisk på mitt typiska vis förbannar jag hotellet och de uppgifter jag fått. Inser samtidigt att jag inte kan sitta och vänta tre timmar i det griniga vädret. Tar bilen norröver och hittar till min tacksamhet en camping med café efter en kort resa. Väl där får jag kontakt med hotellet. Det visar sig att jag har fått två mail om färjeavgångarna. Trots all min noggrannhet har jag inte varit noggrann nog. Det hade varit skönt att skylla på hotellets uppgifter, men nu får jag bara skylla mig själv.



Jag gillar läget och finner mig ganska väl tillrätta med min bok på caféet som påpassligt erbjuder en fin utsikt över den Nordnorska landsbygden.

I god tid till den rätta avgångstiden tar jag mig åter till färjeläget. Det småregnar från och till och blåser rätt mycket, men då färjan till slut anländer är jag på gott humör.

Nu väntar ett dygnslångt besök på denna lunnefåglarnas paradis. Jag finner mig väl tillrätta i färjans servering. Här avnjuter jag en svindyr norsk hamburgare och har resans mål i ett allt närmare blickfång.