lördag 19 maj 2018

På vandring i den stadsnära skogen



 Läste tidigare idag Andrea Lundgrens fina text om skogen i tidningen. Skogen som alltid finns där, oberoende av oss. Skogen som är livet, som är döden. Skogen som är tiden och tidlösheten. Skogen - en plats att känna sig främmande i men också en plats för närhet, tillit och tröst.

Inspirerad av läsningen tog jag mig ut i en av Luleås mer stadsnära skogar - den som omger Gammelstadsvikens fågelskyddsområde.

Skogen är på många sätt långsamheten personifierad. Det är nog därför jag tycker så mycket om den. Men - skogen har också ett annat snabbare tempo. Nu när årstiden går från kallt till varmt lockas allt det där tillfälliga fram -skirt grönskade träd, kabbelekorna i vattenbrynen  och den diskreta skogsviolen. Så mycket annat är på gång och väntar på sin tid.

Andrea Lundgren skriver om skogen och om vårt förhållande till den. För mig är skogen rikedom, vila och en plats skingra vardagens onödiga brus i. Jag skulle ha svårt att klara mig utan skogen, helt enkelt.

I dagens stadsnära skog påminns jag om människors närvaro, om deras skyndande närvaro på trafikleden inte långt från fågelskyddsområdet. I skogen bland skönsjungande fåglar och det vackra solblänket från vattnet kan jag bortse från det mänskliga larmet. I en skogsglänta med utsikt mot vattnet tar jag mitt kaffe. Här läser jag i stycke ur en tidig Tomas Tranströmmer. Följande fina dikt representerar just skogens tidlöshet och den mänskliga ibland alltför fåfängliga liv...

Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade 
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
 som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
 alla våra gärningar
glasklarna
mot ingen botten
utom oss själva.

Tänker på de ingenproppade trafiklederna, den ensamma mammans otillräcklighet att leva upp till kanske självpåtvingade krav, skoterns ylande över obruten mark och alla de köpsugna i de ständigt större shoppingcentren.

Livet går fort och den mänskliga hastigheten tycks fortsätta att öka - till vad nytta? Skogen bryr sig inte, men den finns för dig. Tomas Tranströmmers poesi är tidlös och har mycket att säga en vilsen nutidsmänniska - men då måste hon ge sig tid att lyssna...


måndag 14 maj 2018

Brytningstid i alternativa hemmet



 Mitt alternativa hem ligger 25 mil väster om Luleå. Stugan Grova i västra skogslandet är och förblir min alternativa hemvist. Markerna kring stugan har följt mig sedan barnsben och ska så förbli till den dag mitt liv ändas.

Helgen som var fick platsen besök av oss. Våren här i norr är vissa år lite av en parentes. Skiftet mellan vinter och sommar går ibland väldigt fort. I år är det ett sådant år. Vintern har varit snörik. En snörik vinter skapar å andra sidan lindring åt tjälfrusna marker. Tjälen har varit försumbar och då går snösmältningen fortare. Detta i kombination med för årstiden mycket höga temperaturer gör att det nästan snurrar till det för en som jag som gärna hyllar långsamheten.

Vattensjuka marker och kvarvarande snö begränsade ännu vandringsmöjligheterna. Mycket tid reflektion och lyssnande i gengäld. Med förkärlek lyssnar jag så gärna på alla återvändande fåglar så här års. När jag även hör göken så förstår jag att i stort sett alla redan är på plats.

En snörik vinter borgar också för ett smågnagarår. Dessa visade sig inte...däremot en havsörn som tog en kort paus invid stugan  på sin troliga gnagarjakt - mäktigt.

Livet har bråttom i norr. Snabbast av alla är rabarbern. Snön hinner knappt vika undan innan den kommer. Den vet att sommaren är kort - det gäller att ta för sig.

Om ett par veckor bär dit igen för att göra sommar. Längtar som alltid redan tillbaka...

 

söndag 6 maj 2018

6 maj 2018, utdrag ur dagboken - på cykeltur i Norrbottnisk vår



Som den Norrbottenspatriot jag är måste jag få göra ett erkännande - den Norrbottniska våren kan suga! Efter den fina femte årstiden, d v s vårvintern inträder en ganska dyster period - staden är ful och skitig efter en snörik vinter och vandraren i mig går på sparlåga. Vandra gör man bara längs med vägar eller cykelvägar. Skogen är fortfarande snötäckt med en snö som gör det svår att ta sig fram. När jag ser alla härliga vandringsbilder från den södra delen av vårt avlånga land kan jag verkligen längta dit.

Trots ensiffriga plusgrader försvinner snön fort i år. Snön isolerar och tjälen är obefintlig. Lite välkommen jordvärme hjälper till.

Idag när vi fick en liten släng av tvåsiffriga plusgrader blev vandraren cyklist. Gjorde en lång och skön cykeltur längs med fjärdar och vattendrag för att höra och se naturens och vårens främsta budbärare - fåglarna. Visst var de flesta på plats -  tranor, gäss och storspovar på fälten. Allahanda måsfåglar i lufthavet, grönbena i vattenbrynen, bofink och rödhake i skogen och en av kungarna på jakt - fiskgjusen.

På hemväg blev det tid för ett långt kaffestopp hos vännen Sven på uteplatsen. Det värmde härligt i solen. Längs efter bodväggen stod skidor och snöspadar fint uppställda. Lite malplacerade kan tyckas...men vi vi är ju i Norrbotten. Vi vet sällan när väderbakslaget kommer...men det brukar komma. I Norrbotten är vintern normaltillståndet - därför gör vi klokt att inte städa undan den för tidigt...

tisdag 1 maj 2018

1 maj 2018, utdrag ur dagboken - demokratisk snålblåst



 Efter en promenad i det stadsnära landskapet konstaterar jag att våren gör framsteg. Trots den kyliga vinden över Norra hamn drar sig snön tillbaka. Tallskogen fylls av bofinkars och bergfinkars sång och för en stund känns det riktigt fint trots frånvaro av värme och skir grönska.

Första maj är annars, åtminstone i den fria världen, en högtidsdag för demokratin och ropen för öppenhet och social rättvisa. Men i tider som dessa utsätts demokratin för en allt mer besvärande snålblåst. De fina värden som människor ett par generationer bakåt kämpande så innerligt för är inte för evigt givna och för en del inte ens önskvärda.

Jag läste för en tid sedan en undersökning där 71 % av det amerikanska folket födda på 1930-talet tycker att det är viktigt att leva i en demokrati. Motsvarande siffra för de som är födda på 1980-talet är 29%. Än värre är att nästan en fjärdedel amerikaner födda efter år 2000 tycker att demokrati är ett olämpligt sätt att leda ett land på. Förfärande och samtidigt gör det det lättare att förstå varför detta folk har valt sin nuvarande president. Liknande tendenser finns i vårt eget land även om det kanske inte har gått lika långt.

På arbetarrörelsens dag demonstrerar nazisterna på våra gator i Ludvika och i min födelsestad Boden.
Det som hade varit omöjligt bara för några år sedan är fullt möjligt idag lika lite som vi för ett antal år sedan kunde tro att Sverigedemokraterna sprungna ur nazistiska rötter håller på bli ett tjugoprocentsparti.

Det demokratiska sönderfallet sker stegvis. Vi måste vara vaksamma och stå upp för demokratins fundament. Den kände förintelseöverlevaren Heidi Fried formulerade det så välartikulerat när hon medverkade i dagens motdemonstration i Ludvika...

De vill skrämmas, men vi är inte rädda. Vi vet att de som skriker har inget att säga. Vi talar lågmält och det hörs långväga.
– Det är i dag vi måste agera om vi vill ha en demokrati i morgon. Jag måste orka.

torsdag 26 april 2018

Skärmen och ensamheten



 De flesta av oss tillbringar allt mer tid bakom våra skärmar, alltifrån mobilens lilla skärm till mobila eller den stationära datorskärmen. Vi förfasar oss gärna över de ungas frekventa skärmtid, men många vuxna beter sig på likvärdigt sätt...så snart det finns ett ledigt utrymme åker mobilen fram för att kolla den senaste uppdateringen.

Är det här något att bekymra sig om? Uppenbarligen tycker bl.a. de tekniska innovatörerna i Silicon valley som är "medskyldiga" till dessa uppkopplade prylar att det är ett problem. Ser ett reportage i nyhetsprogrammet Aktuellt att dessa inte låter sina barn använda varken datorer eller mobiltelefoner. Jag antar att de har sina skäl till detta.

Forskningen ger inget entydigt svar på hur skärmtid och sociala medier påverkar oss, men många forskare är oroade. Det vore ju bara enfaldigt att tro att att allt mer tid framför skärmen framför verkliga mänskliga möten inte påverkar våra relationer och att skärmtidens stillasittande liv kan påverka vår fysiska hälsa.

Den amerikanska författaren David Brooks tillhör de som oroar sig för vår tilltagande användning av sociala medier och vad de gör med oss som sociala varelser. Andelen amerikaner som upplevelser sig ensamma har ökat från 20 % till 40 % sedan 1980-talet. Andelen av befolkningen som drabbas av depression har tiofaldigats sedan 1960 och andelen ungdomar med allvarliga psykiska problem har ökat från 5,9 % 2012 till 8,2 % 2015. Även om dessa alarmerade siffror även beror på andra saker än uppkoppling och sociala medier så tycker jag att det vore naivt att tro att de inte har betydelse.

Det är bekymmersamt att allt fler upplevelser ensamma och att med det den psykiska hälsan försämras. Det kan bli till en tragedi för den enskilde, men även påverka det sociala kittet som håller ihop vårt samhälle. Med allt fler ensamma människor och människor som inte utvecklar goda relationer till varandra blir allt mer främmande för varandra. Ur det främmande utvecklas osäkerhet, rädsla och kanske i värsta fall hat.

När skärmar och sociala medier tar över våra liv kan det bli väldigt fattigt. En flicka i reportaget från Silicon valley uttrycket det hela talade - jag vill leva mitt eget liv, inte andras liv genom skärmen.

söndag 22 april 2018

22 april 2018, utdrag ur dagboken - fara och färde för de naturliga musikanterna



Det är en solig söndag. Dagen till ära har inneburit balkongpremiär när mina sparsmakade utemöbler har kommit på plats. Våren vid Norrbottenskusten är inte generös med värmen men i eftermiddagssolen känns det riktigt gott tillsammans med kaffet och romanen.

Den långa vintern börjar släppa sitt grepp och på sitt klassiska sätt gråna ner. Mycket snö ligger kvar och blott grusiga gång- och cykelvägar börjar bli riktigt torra. Isen ligger fortfarande tjock även om ytskiktet gör att isvandringarnas tid är förbi.

Hör ett par trumpetande sångsvanar och ser lite mås. Våren i den nordliga delen kan vara en påfrestande tid för den som gillar blommor och skirande grönska. Flyttfåglarnas återkomst bidrar dock till och tina upp tillfrusna själar.

Denna vårfåglarnas ljuva musik är inget som vi kan ta för givit. Faktum är att många av våra mest älskade fåglar som exempelvis storspov, tofsvipa och sånglärka har åderlåtits under lång tid.

Boven är som vanligt människan. Jordbrukslandskapets tillbakagång och monokulturella odlingar tränger under många arter. När det naturliga livsmiljöerna blir färre försvinner många av våra flygande vänner. En starkt bidragande orsak är även att de mindre fåglarnas kost har minskat. Jag läser att 75% av insekterna har försvunnit från Tyskland under de senaste 30 åren. Sedan år 1800 lär fågelbeståndet i samma land minskat med 80 %.

Jag vet inte inte hur illa det är hos oss, men våra flyttande vänner behöver ju sin kost på väg till sina boplatser hos oss.

Boken "Tyst vår" skrevs i början av 1960-talet. Då handlade om hur farliga bekämpningsmedel skulle slå ut insekter och fåglar. DDT och andra bekämpningsmedel används inte idag, men våren kan fortfarande bli tyst eller åtminstone allt tystare.

Det är inte bara för fåglarna skull människan behöver lägga om sin livsstil...men just till försvaret för våra flygburna vänner har du ytterligare ett skäl varför en omläggning måste ske!

lördag 14 april 2018

Stillhet och försonande ljus



 Jag är tillbaka till stugan och de omgivningar som jag älskar. Jag lämnar världens larm bakom mig. Missilangreppet på Syrien är avlägset trots att det är så allvarligt. Alla pinsamheter i den svenska akademin kan jag också skaka av mig trots att jag ideligen påminns i radions P1 som ofta står på i stugan.

Den sena eftermiddagen har ett mer försonande ljus. Inte alls det där skarpa som snö och sol skapar mitt på dagen. Skogen och myrarna är som oftast tysta så när på några domherrar sjunger på sitt typiskt diskreta sätt.

Inte ett skoterspår kantar min väg, men väl spåren från skogens naturliga invånare. Jag ser ett par nattkvarter från älgen under tallarna och dagsfärska spår. Skogens konung kanske står att spanar in mig på avstånd.

Detta är paradiset för den som söker ensamheten. Jag söker den ofta. Det är en närings källa där allt blir till. Jag tackar för dagen och hoppas se morgondagen gry...