måndag 25 september 2017

Stilla storhet



 Att bara sitta och betrakta, eller om du hellre vill säga glo, är en underskattad sysselsättning i vår tid.

I en tid där vi förväntas vara aktiva, göra avtryck  och i värsta fall ägna en massa tid att förhärliga oss själva, blir det där enkla betraktandet gärna en bortglömd sak.

Jag erkänner, i min vardag är betraktandet, d v s det verkliga seendet något som ofta får en alltför undanskymd plats även i mitt liv. Det är synd för i bristen på betraktande missas något väsentligt. Ja, ett verkligt seende.

Denna dag, bortom det alldagliga larmet, har jag fått mitt betraktade lystmäte. På vandring till en av mina favoritplatser tillsammans med kaffe och godsaker blir det hela så enkelt.

Dagen som är bara inbjuder till sitt lugn. Diset, lugnet och tystnaden och inget som pockar på. Uddjaure framför min fötter och de urtida stenarna som bara är.

I detta sköna tillstånd blir jag större i min mänskliga litenhet. Mina sinnen vidgas och jag kan om än så litet känna kontakten med detta något som är så mycket större än mig själv.

Sinnesfrid kanske någon vill benämna det. Jag reser mig. Jag ser utan att ha sett något påtagligt. På hemväg följer jag djurens stigar. Spillning från älg och ren berättar att här finns fler vandrare än jag.

En grupp talltitor korsar min väg. Jag stannar upp, lyssnar. I någon mening ser vi varandra. Stor är tacksamheten...att få vandra i det yttre landskapet och få kontakt med mitt inre dito.

söndag 24 september 2017

Absolut höststillhet


 Så har jag då förmånen att få tillbringa några dagar i min stuga Grova. Här är jag långt borta från världens larm och allehanda kusligheter till den totala stillheten och lugnet.

Hösten är på väg in i en senare fas. Ännu är det en tid till vintern, men naturen håller på att förbereda sig. Färgprakten har nått sitt klimax och lövträden börjar lövas av. Dessutom är det redan så där tyst så du kan höra ljudet av ditt blodomlopp.

Dessa dagar tycks bli extra odramatiska och sparsmakade sedan ett stabilt hösthögtryck har etablerat sig. Högtryck så här års innebär ofta dis och dimma om inte vinden tar i. Så är det just nu. Det är som klimatet har tagit paus. Samma temperatur dag som natt och låga moln som delvis täcker bergen.

Den sköna stillheten ger vid sidan av kontemplationen och välmåendet en större möjlighet att uppfatta det lilla som faktiskt sker. Att se mindre korsnäbb dricka vatten gör man inte inte varje dag. Lavskrikornas besök är en mer vanliga, men alltid lika uppskattade. Naturen må börja gå på sparlåga, men lavskrikor och andra stannfåglar jobbar för fullt. De ska klara vintern som ska vara här om en månad enligt normal tidtabell.

Men nu njuter jag av min bästa årstid ytterligare någon dag. Det känns riktigt fint...


söndag 17 september 2017

17 september 2017, utdrag ur dagboken - ledsen avokado och annat grönt



 Känner du igen dig? En inte alltför ovanlig syn när jag skär upp min avokado, som känns så där lagomt mogen och fin.

Läste i helgen allt det där man ska tänka på när man köper sin avokado. Jag försöker göra det mesta rätt. Aldrig köpa en mjuk avokado i butik...utan hellre en sån där halvhård som jag låter ligga framme någon dag innan den konsumeras.

Lyckan är gjord när den den är lent mjuk med lite tuggmotstånd och kärnan lätt faller ur. Men motsatsen är tyvärr nästan lika vanlig...en mjukhård historia med stor kärna som inte gärna släpper greppet. I värsta fall är den dessutom missfärgad.

Egentligen är jag ju bra dum som fortsätter att köpa dessa skapelser, de är ju dyra och högsta grad klimatosmarta med de långa transporterna.

Det smarta valet är ju att köpa säsongens grönsaker och helst närodlade dito. Men...det är faktisk lättare sagt än gjort. När jag igår såg framemot att få köpa en närodlad zucchini till middagen gick jag helt bet. Den närmaste zucchinin kom från Belgien. Man häpnar -  mitt i skördesäsongen går det inte att köpa denna vanliga grönsak som med fördel kan odlas i friland även här i norr.

Vi uppmuntras att äta mer frukt och grönt och med rätta. Men när allt det där nyttiga både  är dyrt, importerat och värsta fall dåligt är det lätt att hålla sig för skratt.

Jag tillhör dem som har råd med det dyra och kan ta det där att jag blir blåst på innehållet ibland...men snälla producenter och grossister och handlare - hjälp mig att jag göra mer klimatsmarta val. Jag vill äta med gott samvete och dessutom blir det nära oftast mycket godare.

söndag 10 september 2017

10 september 2017, utdrag ur dagboken - väta, vardaglighet, obegriplighet och det goda livet



 Kraftiga regnskurar i kombination med lika kraftig blåst har gjort denna söndag till en riktig innesittardag. Hela helgen har varit regnig och min favoritårstid har liksom tjurat ihop. Som en extra påminnelse om det lite dystrare läser jag att ytterligare en av de riktigt stora underhållarna, Hans Alfredsson, har lämnat jordelivet. Så var då alla det där riktigt stora underhållarna av den äldre generationen borta...

Annars finns det även något fint med regnhelger. De ger goda möjligheter till goda samtal och reflektioner kring det lilla och stora.

Med det stora spaningsögat är det lätt att hålla sig för skratt. En våldsam orkan härjar i klimatförnekarnas land och en fredspristagare till lika ledare för sitt  land tycks fortsätta förneka folkmordet på en minoritetsgrupp - Rohinyas. Aung San Suu Kyis förhållningssätt till övervåldet är för mig en gåta. Ännu en gång funderar jag mycket över vad som händer med människor som får makt...alltför många tycks förvalta den väldigt dåligt.

 

 I min lilla överblickbara värld har det varit mer gemytligt. En trevlig vernissage igår med gofika efteråt. Jag som sällan är impulsiv köpte dessutom konst av en av utställarna. Tavlan ovan är av däremot av ett betydligt äldre datum. Den är inköpt av min far någon gång i slutet av 1950-talet.  Det ena ger ibland det andra. Gårdagens konstköp fick mig att tänka på de alster jag hade i källarförrådet. Med lite god vägledning av mina konstintresserade vänner blir det nog några hängningar på ännu ganska kala väggar framöver.

I en ganska mörk värld får vi aldrig sluta tro på det goda livet och de goda handlingarna. Så vill jag tänka när en ny vecka snart ser dagens ljus...

tisdag 29 augusti 2017

Joggaren



 Jag har aldrig varit någon atlet. Snarare klumpig, stel och med dålig koordination. Jag var därför hopplöst ute i skolgymnastikens bollsporter. Ja, för att en inte tala om redskapsgymnastiken med plintar och bockar...de aktade jag mig noga för...

Men det var en aktivitet där jag hävdade mig relativt bra - terränglöpningen. Här tillhörde jag de bättre i klassen och det stärkte mitt självförtroende som osäker tonåring en smula. Att jag var någorlunda bra på något inom skolgymnastiken har i vuxen ålder blivit lite av min räddning - jag har fortsatt med min terränglöpning eller jogging som jag hellre kallar det.

Joggingen tycks passa min personlighet bra...ett lunkande i måttlig fart i naturen mestadels ensam. Joggingen kräver väldigt lite, bara sätta det ena benet för det andra. Sedan går det inte fortare än att jag hinner lyssna in någon fågel eller kolla in svamptillgången.

Det som däremot har överraskat mig är att jag uppskattar motståndet allt mer när jag joggar. Som den njutningsmänniska borde jag bara gilla lätt planterräng i medvind. Men - på senare år tycker jag att är allt härligare med Ormbergets branta backar i 8,3 kilometersslingan.

Människan är ju inte ett, utan ofta en ganska paradoxal figur. Nu när jag sedan några år bor centralt behöver jag helt enkelt nya utmaningar. Tiden med min gamla cykel i motvind över Bergnäsbron är slut. Ormbergets backar är därför ett bra prövande alternativ.

Men, en ensamjoggare är jag och förblir. Kollektiva löparundor och tävlingar är kommer aldrig bli något för mig. Jag trivs inte i flock och vill slippa vara social när jag joggar. Inga målsättningar i världen kan trigga mig. Att vara i mitt eget "flow" i naturen är och förblir gott nog...

fredag 25 augusti 2017

25 augusti 2017, utdrag ur dagboken - blött och kallt



 Utblicken från min balkong en sen augustikväll i augusti. Två turister blickar ut över fjärden och med mobilerna i högsta hugg för fotograferingen. Måhända tycker de att kvällen är en smula exotisk. Kanske kommer de från Centraleuropas långvariga sommarhetta till svalkan här i norr. För svalt är det, 6 grader och en kall fuktig vind som närmast ger en längtan efter att dra på vinterns överdragsbyxor. Regnat i massor har det också gjort, ungefär 40 mm.

Den varma lägenheten blir närmast till ett skyddande pansar. Skön ny musik, tända ljus och god sushi gör att jag kan hälsa hösten välkommen med öppna armar.

På jobbet får jag den fråga som jag fått flera gånger förr...Johan, nu när det nu är så kallt - vad säger du om klimatförändringarna? Mitt lika obligatoriska svar är - det du just nu ser kan vara ett exempel på det vi har att se framför oss och redan börjar ana konturerna av - somrarna blir allt blötare och vintrarna mildare.

Det tillfälliga vädret kan naturligtvis vara slumpartat, men de stora penseldragen talar bara i en riktning - temperaturhöjning och kraftigare vädersvängningar. Jag ser trenderna redan tydligt...vintern kommer sent och det mesta av kylan uteblir. De senaste somrarna har varit av våtare slag...framförallt vid Norrrbottenskusten.

5 c och ett piskande regn i slutet av augusti är inte vanligt, men ska nog ses som ett utslag för den nya tidens normalitet...

onsdag 23 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat - dag 6



Inför vår sista vandringsdag mot Hemavan tog batteriet till mobilen slut. Jag hann ta en bild, en bild på min älskade Ewa. Det var gott nog!

De sista 12 kilometrarna var ingen transportsträcka, tvärtom,. Här framträdde ett nytt fjällpanorama med norska fjälltoppar i väster. Dagen var mild och efterhand allt soligare.

Vi tog vår lunch vid högsta punkten innan utförslöpan mot Hemavan tog vid. Ju närmare vi kom den vanliga civilisationen desto flera människor mötte vi - vandrare med lätt packning, flanörer med hund och terrängcykelåkare.

Efter ett kort besök i Naturrummet vid Kungsledens startpunkt tog vi ner oss till ICA-affären för lite proviantering inför hemresan.

Därefter samlades "vandrargänget" Ewa, Johan, Lena, Hanna, Åsa och jag på restaurangen Hannas. Vi hade fått tips att de gjorde bra pizzor. Jag äter vanligtvis mest LCHF-inspirerad kost, men ibland måste man göra undantag. 6 dagars vandring i fjällvärlden ger en utmärkt ursäkt för ett undantag. Pizzan smakande naturligtvis finfint tillsammans med en god öl från ett Umeåbryggeri.

Nu återstod en 6 timmars bussresa till utgångspunkten för vandringen - Ammarnäs. I Storuman skildes vi från våra vandrarvänner och i kvällsskymningen satt vi oss i Volvon med återfärd mot min stuga Grova.

Åter i stugan vid midnatt väntade bastun. Den var efterlängtad!

Nu är jag en fjällvandring rikare med många fina minnen. Så småningom blir det dags att spänna bågen mot nya vandringsäventyr...!