söndag 22 oktober 2017

Det tudelade landet



  "Men om man nu inte befinner sig på Maslows högsta steg, om upplevelsen snarare är denna; att allt går en förbi, motorvägen har dragits om runt småstaden, tillverkningsindustrin har flyttat till Kina, vården sköts av överbetalda stafettläkare och luften har gått ur klasskänslan och de lokala gemenskaperna. Då är landsbygdens medellöshet giltig också  i en metafysisk dimension"

Stycket är hämtat ur På Tidholms senaste bok "Läget i landet". Det är en angelägen liten bok med sylvassa texter om vårt allt mer tudelade Sverige.

Po skriver den till ytan absolut största delen av vårt land... om landsbygden, samhällena och de mindre städerna i storstadsområdenas periferi. Den stora delen av landet som en gång var jordbrukarlandet och som senare allt mer kom att bli det råvaruproducerande landet.

Idag går stora delen av detta land en befolkningsmässig kräftgång och med en allt mer urholkad infrastruktur. Den urbana staden har blivit vår tids norm. De som inte bor där förväntas flytta dit och de som bor kvar får liksom skylla sig själva.

Jag ska inte beskriva hela Po Tidholms bok och hans tankar om landsbygden och vad som krävs att vända den nedgående spiralen. Men, du bör läsa den. Vi behöver inte bara landsbygden för sin egen skull och för den vackra naturen. Vi behöver den för att hela landet ska leva. Vi behöver den för att inte fortsätta att göda populistiska främlingsfientliga krafter som växer i besvikelsen och tomrummet. Sist och kanske inte minst behöver den stora staden landsbygden för sin egen överlevnad. Vilket Stockholm skulle överleva utan en landsbygd som förser staden med jordbruksprodukter och all vattenkraftsproducerad el...?

onsdag 18 oktober 2017

Om sanning, lögn och kunskap



Vi lever i den "alternativa fakta tiden",  d v s i den stora lögnen sminkad till påstådd sanning. Gigantiska s.k "trollfabriker" som vi nog knappast förstår vidden av tillsammans med  missbruket av sociala medier bidrar starkt det som sker. Sedan har vi då populistiska ledare världen över som göder lögnen ytterligare.

Ytterst är det sådana som du och jag som avgör hur mycket de farliga lögnerna ska spridas. De är ju vi som har att förhålla oss till alla väl förpackade lögnaktiga budskap som försöker påverka oss.

Vi vet att detta med bildning och kunskap är det bästa vaccinet mot lögnen. Ytterst är det våra lärosäten och dess forskare som förser oss med ny kunskap som vi ska omsätta och göra något bra av.

När jag idag läser att universiteten i USA har blivit tysta och inte längre reagerar på deras uppenbart lögnaktige president, ja, då blir jag orolig. När det kunskapsbärande delen av samhället börjar bli tyst, då är läget riktigt allvarligt. I artikeln läser jag att kunskapsföraktet sprider sig och att universiteten är rädda att kritisera.

I mina värsta framtidstankar ser jag framför en allt större outbildad mobb, som varken tror på kunskap eller sanning. De blir ledda av en tillräckligt smart lögnare som väl förpackade budskap kan få dem dit denne ledare och lögnare vill.

Morgondagens värld kan bli en synnerligen otäck plats. Inget annat en kritiskt tänkande människor med ett starkt patos för kunskapsutveckling kan vara dess motvikt.

söndag 15 oktober 2017

15 oktober 2017, utdrag ur dagboken - rädslan för frihet



Jag blickar ut över min längtans marker. Jag känner frid och känner mig fri. Eller åtminstone nästan fri. Trots min mogna ålder vet jag att det fortfarande finns saker som bromsar min frihet, framförallt tankeblockeringar skapade av mig själv. Men, jag lever i demokrati, en rättsstat och institutioner som trots vissa tillkortakommanden jag i stort sett litar på.

Av någon märklig anledning tycks människan vara väldigt rädd för sin frihet när hon väl fått den. Om människans rädsla för frihet skrev redan redan Jean Paul Sartre och senare Erich Fromm i boken "Flykten från friheten".

Som reaktion på globalisering och en allt för långt gången marknadsliberalism växer nationalistiska rörelser inte sällan med  odemokratiska drag. När människor tappar kontrollen och inte förstår sin tid verkar längtan till det förflutna vara stor, ett förflutet med hög grad av intolerans av det som inte ryms i den egna självbilden. I vågen av denna rädsla växer sig antidemokratiska krafter sig allt starkare.

Det trots allt farligaste exemplet i vår tid är en viss amerikansk president som måhända må vara okunnig, men som vet vad han gör när han han attackerar media och rättssystemet.

Frihet kräver mognad, civilkurage och en reflekterande position. Den frie vågar se sanningen även om den är svår att bära.

I vår tid verkar många önska enkla svar på de svåra frågorna. Man ger bort sin frihet för lögnen

Jag jobbar på min frihet, men är rädd för den självvalda ofrihet som breder ut sig i vår tid. I värsta fall kan den förstöra så mycket av sådant vi alla tar för givet - dina och mina rättigheter.

Jag måste leva med min oro. Det är min lott som fri. I min enfald vill jag trots allt hoppas på reaktionen på reaktionen, d v s att den nyliberalism som blev till trångsynt nationalism ska bli en parentes. Vi lever i en öppen värld där vi alla behöver varandra. Stängda dörrar och slutenhet löser aldrig problem, de bara alstrar nya...

lördag 14 oktober 2017

Den stilla tjärnen



 Trakterna runt min stuga är de stora sjöarnas land, men det är också de flertalet tjärnar som ofta utgör gränslandet mellan skog och myr. Under en del av året är tjärnarna en viktig tummelplats för fågel, grodor och naturligtvis för myggen. Det är under den sena våren och under den korta sommaren.

En stor del av året råder den stora stillheten vid tjärnen. Så här en bra bit in hösten är inte bara tjärnen stilla utan den håller på att bokstavligen stillas. För någon natt sedan slog frosten till med full kraft och gav tjärnen ett tunt överdrag av is. Under natten som var har den blöta nederbörden delvis löst upp isen. Men, faktum kvarstår, tjärnens öppna vattenspegel är på väg mot vinterns långa vila. Successivt kommer tjärnens klara blick grumlas och gråna i väntan på vinterns mjuka vita.

Tjärnen är en fin plats att stanna vid alla årstider. Det tysta och stilla bjuder en särskild skönhet. Nu när höstens starka färger har dragit sig tillbaka kan vi vila ett mjukare collage av färger. Långt ifrån det där svulstiga och storslagna, men ytterst vilsamt...


söndag 8 oktober 2017

Den viktiga resan



 I vår gynnade del av världen reser vi mycket. Ja, egentligen alldeles för mycket för att det ska vara långsiktigt hållbart. Jag reser också en del, men framförallt reser jag till en och samma plats - min stuga Grova en bit från Arjeplog.

Nästan alla typer av resor skulle jag kunna vara utan, men resan till stugan skulle jag definitivt inte vara utan. Faktum är att resan och vistelsen där har blivit lite av min livspuls...eller snarare min vilopuls.

Tacksamheten är så stor att jag har tillgång till platsen och dess omgivningar - skogar, berg, myrar och milsvida vatten.

Du liksom jag vet att vi lever i en turbulent tid. Turbulent i många avseenden och även snabb. Ofta alltför snabb, stressig och ogenomtänkt. Stuglivet på Grova blir en skön kontrast mot allt det där snabba. Här finns den verkliga möjligheten att bromsa in, hitta ett lägre varvtal och vila.

Här är jag emellanåt helt ensam. Nej, jag är aldrig ensam på Grova som jag lätt skulle känna mig i en stor stad med människor som bara skyndar vidare. På Grova lever jag nära naturen. I den stora tystnaden som råder en stor del av året blir jag uppmärksam på de små skeendena i naturen. Den kravlösa vänskapen känner jag där.

Jag är inte troende på det sedvanliga viset, men i dessa omgivningar som jag känner så väl och ofta kan andas så fritt  upplever jag verkligen tillvarons storhet. Att det någonstans finns något som är mycket större än mig själv som jag känner både ödmjukhet och tacksamhet inför. Kanske kan vi kalla det för evigheten.

Nu när mörkertiden närmar sig blir det färre resor till Grova. Men resor ska det bli. Min livs och vilopuls behöver det.

söndag 1 oktober 2017

Jag, vandraren


 Så börjar då min vandringssäsong lida mot sitt slut. Hösten har definitivt tagit greppet och jag gör ordning min stuga inför vintern.

Kanske blir det någon fler tur hit. Med säkerhet blir det nog fler skogsturer, men den där mer intensiva tiden med vandring bland skog, myr och berg är nu över för denna gång.

Lite vemodigt är det när jag går upp på min favorittopp Välmbapouda för årets sista gång...men jag räknar å andra sidan att jag kommer tillbaka många gånger framöver.

Skulle någon fråga mig vad som är typiskt för mig så finns det många saker, men just vandringsmänniskan i mig är helt klart det första jag tänker på. När jag åker till min stuga så brukar människor fråga om jag jagar eller fiskar. Ingendera säger jag, däremot vandrar jag, ofta och mycket.

Varför det har blivit så vet jag inte riktigt. Kanske är det att tygla en rastlös själ...? Men, det är mer än så. Den ständigt förändrade naturen  upphör aldrig att intressera mig. Vi pratar sällan om stora banbrytande förändringar, utan om den lilla som kräver en skarp och nyfiken blick.

Framförallt vandringarna i stugans nära omgivningar har jag gjort många gånger...men ändå finns där nya saker att se. I år har jag intresserat mig mycket för djurens egna stigar. De leder mig delvis till ny terräng, men jag kan oftast förvissa mig om att de hittar en lämplig väg även över den blötaste myr.

Vandring är för mig sinnebild av kontemplation och stillhet. Jag tömmer mig på barlast och fyller mig av naturens visuella skafferi. Bilder och goda känslor som jag bär med mig när vardagens trivialiteter pockar på.

Nu kommer det att bli längre mellan mina vandringar. Vandringsåret har varit varierat och lyckat på många sätt. Jag möter vardagen  med högt buret huvud, tänker på allt det goda och när en längtan inför alla de vandringar som ska komma.


måndag 25 september 2017

Stilla storhet



 Att bara sitta och betrakta, eller om du hellre vill säga glo, är en underskattad sysselsättning i vår tid.

I en tid där vi förväntas vara aktiva, göra avtryck  och i värsta fall ägna en massa tid att förhärliga oss själva, blir det där enkla betraktandet gärna en bortglömd sak.

Jag erkänner, i min vardag är betraktandet, d v s det verkliga seendet något som ofta får en alltför undanskymd plats även i mitt liv. Det är synd för i bristen på betraktande missas något väsentligt. Ja, ett verkligt seende.

Denna dag, bortom det alldagliga larmet, har jag fått mitt betraktade lystmäte. På vandring till en av mina favoritplatser tillsammans med kaffe och godsaker blir det hela så enkelt.

Dagen som är bara inbjuder till sitt lugn. Diset, lugnet och tystnaden och inget som pockar på. Uddjaure framför min fötter och de urtida stenarna som bara är.

I detta sköna tillstånd blir jag större i min mänskliga litenhet. Mina sinnen vidgas och jag kan om än så litet känna kontakten med detta något som är så mycket större än mig själv.

Sinnesfrid kanske någon vill benämna det. Jag reser mig. Jag ser utan att ha sett något påtagligt. På hemväg följer jag djurens stigar. Spillning från älg och ren berättar att här finns fler vandrare än jag.

En grupp talltitor korsar min väg. Jag stannar upp, lyssnar. I någon mening ser vi varandra. Stor är tacksamheten...att få vandra i det yttre landskapet och få kontakt med mitt inre dito.