tisdag 15 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat - dag 4



 Dagens vandring påbörjades längs efter Tärnasjön. Himlen såg lite hotfull ut så regnskyddet till ryggsäcken åkte på. Regnet uteblev, men vandringen längs med sjön var lite tråkig. Vi vandrade mest i skogen och hade bara vid ett par tillfällen kontakt med vattnet.

Ewa kom i samspråk med två yngre kvinnor som följde samma vandringsrutt som oss. Det visade sig att en av kvinnorna, som var socionom, hade haft kontakt med en av mina nära vänner och läst hans senaste bok. Ibland erbjuder världen underbara tillfälligheter. Hanna och hennes kompis Åsa kom jämte Johan och Lena att bli ett fint vandringsteam resten av turen.

Vi tog vår lunch i Tärnasjöns södra ände där man passerar flera hängbroar. Mitt under lunchen dyker "pensionärerna" upp - utan ryggsäckar. De gamla "tonåringarna" hade fått skjuts av en same för att slippa den långa transportsträckan. Vi tänkte att gårdagens vinkonsumtion "satt i benen"




 Efter lunchen vidtog en brant klättring upp till kalfjället med sikte att nå nästa etappmål -Syterstugan. På vägen mot stugan passerade vi kommungränsen. Sorsele hälsade oss välkomna, men nu framöver var vi i Storumans kommun.

Syterstugan låg vackert nedan Västerbottens högsta fjäll -  norra Sytertoppen. Här kom vi till en mycket välhållen och varmt välkomnande stuga. Stugvärdinnan hade haft ansvaret för stugan under 20 år och kunde sin sak. Här fick alla den vägledning som behövdes. Ett hjärtligt och professionellt bemötande av bästa sort.

En skön tvagning i den kalla jokken gjorde gott. Till middag blev det vitlöksmarinerad lövbiff och ett glas rött därtill. Kvällen var frisk och vacker. Här fick vi sova i frisk luft. Naturligtvis fanns det myggfönster i Syterstugan och "pensionärerna" fick en egen stuga. En lugn natt med andra ord...


söndag 13 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat - dag 3



 Efter en inte helt optimal natt var det skönt att vandra vidare i morgonens solsken. Färd upp till kalfjället igen i en inte allt för brant stigning. Snart åkte vandringsskjortan av. Tredje dagens vandring kom att bli ganska varm.




I bilden ovan ser du med ett tränat öga en liten kabbeleka strax nedan en snöfläck. Fjällvärlden är synnerligen kontrastrik. På ett relativt litet område kan det vara tidig vår och sensommar samtidigt. Allt beroende av skugga, vind och hur vinterns snö har packat sig. Bara en liten bit från den trotsiga kabbelekan är floran mycket ymnig i de närande vattendragen. Fjällflora är av en särskild sort och jag kan förvånas över dess rikedom högt uppe på kalfjället.

Efter en fin kalfjällsvandring nådde vi åter björkskogen och såg dagens mål - Tärnasjön. En vänlig och vacker vandring genom den glesa skogen tog oss till Tärnasjöstugan. Här blev jag till en början på bästa humör då vi anvisas ett eget krypin i "hundkojan". Hundkojan var inte av sedvanlig sort utan vindsvåningen i ett hus vid sidan av huvudbyggnaden. Att få rå oss själva kändes toppen efter föregående natts trängsel.




Nere vid sjön fanns bastun och bryggan. Bastuvärmen var av hetare slag så badet i det iskalla vattnet kändes härligt välgörande. Kvällen vid bryggan var av bästa slag och när det hela fullbordades av en riktigt god kycklinggryta var det nästan optimalt om det inte hade varit för pensionärsgruppen som anlänt och fått rummet under oss.

Det sägs av vissa att dagens 70-åringar blir som tonåringar på nytt. Allt ska göras och upplevas. Inget fel i det...men baksidan av att vara "tonåring" kan vara brist på hänsyn. Kvällen blev inte det lugn vi sökte. Vinet och madolinen kom fram och under ett par timmars tid fick vi lyssna på olika slagdängor med spruckna sångröster i det lyhörda huset.

Klockan 22 ska det vara tyst i fjällstationerna. Strax efter denna tidpunkt gick Ewa ner för att dämpa de gladlynta. Det gav god effekt. Natten blev tyst och snarkfri på vårt sovloft.

lördag 12 augusti 2017

På vandring i Vindelsfjällens naturreservat - dag 2



 Vi vaknade till en vacker morgon. Denna dag skulle bli den längsta vandringsdagen. 19 kilometer från Agert till Servestugan. Vandringen gick i huvudsak på kalfjället med en nedstigning i björkskogen mot slutet.

Innan vandringen var jag orolig över mina fötter. Jag misstänkte att jag fått en hälsporre. Hälsporrar är inte att leka med - i synnerhet inte om man ska vandra 8 mil i fjällen. Jag hade förbyggt det onda med en rejäl sula i mina nyinköpta Vikingstövlar. Ett par mindre dagsturer innan vår vandring lovade gott och dessutom trodde inte Ewa på hälsporreteorin. Hon menade att snart 58 år av plattfothet började ta ut sin rätt. Jag behöver helt enkelt individuellt anpassade fotsulor till plattfötterna.

Med facit i hand ger jag Ewa helt rätt, men under denna första delen av dag 2 hade jag rejält ont i höger fot och såg för en stund en en fjällräddningsinsats på högfjället. När vi efter någon timme nådde mjukare terräng klingade det mesta av det onda av. Jag kände mig på topp i högterrängen igen.




 Efter knappt halva sträckan nådde vi ledens och vandringen högsta punkt - 1099 m öh. Nu en och under en längre stund hade vi ett magnifikt fjällpanorama framför oss. Vi passerade flera små bäckar efter vägen och tog vår varma koppenlunch  i skydd från en lite kylig vind på fjället.

Oavsett hur lång i dagsvandring är så brukar alltid de sista kilometrarna kännas särskilt långa. Det är naturligtvis helt en helt mental historia. Även om själva vandringen är det huvudsakliga målet så uppstår en längtan efter ett annat mål i slutet av dagen - att komma fram till fjällstugan.

Särskilt dag två kändes den sista timmen lång. Vi gick ganska länge i fjällbjörkskogen. Sista biten vara dessutom stenig och blöt, eller så bara upplevdes den så.

Fram kom vi till slut. Vistelsen vid Servestugan kom att kräva mer av positivt tänkande. Det är inte min främsta egenskap, men jag gjorde mitt bästa. Stugan blev tidigt överbelagd och inte blev det bättre av att 6 glada pensionärer anslöt efter att de gjort en kort vandring från Tjulträsket dit de kommit via båt.

Det blev trångt och varmt i det gemensamma köket, men köttfärsåsen med makaroner satt fint trots att jag glömt parmesanosten.

En av kvällens glädjeämnen var att jag inte ensam stövelvandrare. Vem som var kompisen blev dock fördolt.

Jag delar gärna säng med Ewa, men att dela en enkelsäng i ett alldeles för varmt flerbäddsrum med några snarkande pensionärer var ingen hit. Efter en klen nattsömn var det dags att vandra vidare...


torsdag 10 augusti 2017

På vandring i Vindelfjällens naturreservat, dag 1



 Det var ganska länge sedan jag gjorde en längre vandring i fjällen. När det begav sig var det några vandringar i vår ultimata vildmark Sarek med vännen Björn. På den tiden var det tält, varm sovsäck och mycket packning för oförutsedda händelser som gällde. Numera har jag blivit lite bekvämare...alltså blev det en stugvandring utan trangiakök och sovsäcken var utbytt mot sidenlakan.

Förra veckan gjorde jag och Ewa en fjällvandring mellan Ammarnäs och Hemavan i Vindelfjällens naturreservat. Själv hade jag köpt en ny Lundhags ryggsäck. Även jag måste ju någon gång vara med min tid...och då fick den gamla ramsäcken stanna hemma. Ryggsäcken kändes lätt över mina axlar och vi var välrustade med god egentorkad mat. Vårt äventyr kunde börja!

Ett antal dagar i fjällen erbjuder både sina toppar och dalar. Det gäller såväl terräng som olika omständigheter under resan. En vandring är ju som livet självt. Du kan inte vara lycklig hela tiden för att uppleva lycka! Vår vandring erbjöd fler toppar än dalar. Mer om detta får jag återkomma till senare. En sak kan sägas direkt - vi hade i alla fall tur med vädret! Inte för varmt och inte för kallt. Därtill nästan regnfritt sånär på ett par korta skurar. Vi hade inte helt myggfritt, men det små bestarna var sällan till besvär.





Vi påbörjade vår vandring mot Aigertstugan vid lunchtid. Det var en ganska kort sträcka på 9 km. Som alla fjällvandringar så börjar de oftast på lägre höjd. En större del av turen innebar därför en stigning genom fjällbjörkskogen. Efter förgående natts ymniga regn fungerade stigen delvis som en bäck. Som den envise stövelsvandrare jag är så erbjöd det inga problem. Däremot fick Ewa emellanåt balansera mellan stenar för att inte bli blöt.

När vi hade ett par kilometer kvar till fjällstugan nådde vi kalfjället och kunde börja ana de vidder som väntar. Snart kom vi fram till Aigertstugan och en något kärv äldre manlig fjällvärd anvisade oss plats i ett av 4-bäddsrummen. Stämningen i stugan var gemytlig. Jag var orolig att möta skrytare och flashig utrustning. De lös helt med sin frånvaro. Däremot möttes vi såväl gamla som unga med ett visst kontinentalt inslag.

Dagens middag blev tjälknöl med potatismos. Rätten tillhörde resans mindre dalar. En ganska seg historia trots en närproducerad adress. Rätten utesluts vid kommande vandringar!

Dagen avslutades på bästa vis I Aigertstugans bastu. Här blev jag bekant med en annan Johan. En trevlig man från min barndomsstad Gävle. Med honom och hans fru Lena fick vi flera fina möten kommande dagar.

Efter bastun med en härligt verkvickande bad avlutades dagen med te och samkväm i stugan. Äventyret kunde börja på allvar....


















söndag 23 juli 2017

23 juli 2017, utdrag ur dagboken - om kantareller och ny kunskap



Det brukar sägas att vi lär oss minst en ny sak om dagen. Det kan säkert vara sant, men jag tror att vi glömmer mycket av det får oss till livs.

Kunskap som sätter bomärken i minnesarkiv är kunskap som verkligen intresserar oss. Jag har under hela mitt vuxna liv gillat att plocka svamp. Jag är långt ifrån någon nestor i svampkunskap, men jag klarar mig ganska långt på grundläggande kunskaper kring svampfamiljerna sopp, kremla och vissa lätt igenkännbara skivlingar.

För en svampälskare som jag är det inte utan sorg att jag aldrig har hittat något kantarellställe. Kantarellen brukar ju rankas som en av våra toppsvampar och där kan jag bara hålla med. Det brukar ju inte vara utan skryt människor visar upp sina kantareller, men hemlighetsmakeriet kring platserna är alltid stort.

Nu kan jag äntligen sälla mig till de hemligas skara. Jag har efter alla dessa år hittat kantareller. Inte jättetalrikt, men på en plats som kan ge mycket mer. Naturligtvis håller jag det för mig själv, allt enligt traditionen.

Men, som sagt, när jag hittade de högt eftertraktade godingarna så lärde jag mig också något nytt - kantareller växer även under stenar. Hittar du en kantarell invid en sten kan det ränta ordentligt om du lyfter på stenen. Det har är verkligen en kunskap som för alltid kommer att bevaras hos mig. Kanske blir det rena rama gympasset när jag kommer till kantarellstället nästa gång. Här finns det många stenar som kan gömma på fina gula skatter...

tisdag 18 juli 2017

17 juli 2017, utdrag ur dagboken - alla pratar om vädret



 Det regnar i Norrbotten. Ja, framförallt tycks det regna vid Norrbottenskusten. Denna annars så solsäkra plats blir nog jumbo i solligan detta år.

Riktigt dåligt väder är inte bara dåligt. Det har sina goda sidor. Det dåliga vädret verkar alstra ett sammanhållande kitt bland oss. Alla beklagar sig i mer eller mindre stor utsträckning...i verkliga livet och på sociala medier. Det som är lite trevligt är att vi verkar mer än någonsin ger varandra lite uppmuntrande tillrop och tips på hur du ska få den regniga semestern att inte bara regna bort.

Sommaren är kort och det mesta regnar bort. Det är en av Tomas Ledins slagdängor som äger allra största giltighet just nu. Kanske blir vi extra känsliga här i norr där sommaren av naturliga skäl är kortare än i söder.

Juli har i Luleå varit ovanligt regnig, mer än 3 gånger normalnederbörden så här långt. Dessutom har den varit kyligare än normalt. Tyvärr är det här ett scenario som kommer bli allt vanligare i framtiden. I takt med klimatförändringarna väntar både mildare vintrar och blötare somrar. Riktigt pissigt med andra ord.

En facebookvän skriver om sin klimatångest då hon är less på skitvädret och vill boka en resa till en varmare plats. Hon liksom jag vet ju att våra resvanor, och flyget i synnerhet, är ohållbart om vi ska har en chans att klara uppställda klimatmål. Den obehagliga sanningen är, ju mer vi flyger till värmen desto mer påskyndar vi klimatförändringarna och bidrar till allt fler regniga Luleåsomrar.

Med andra ord, håll i hatten, ta på regnkläderna och upptäck allt det fina som finns, alla nimbusmoln till trots...

söndag 9 juli 2017

En underbar dagsvandring



 Vi har till stora delar en i det närmaste orörd fjällnatur som bara väntar på att upplevas. Jag har gjort många vandringar i fjällen genom åren, kortare och längre. Jag längtar alltid tillbaka.

Vissa vandringar höjer sig över mängden. När det gäller kortare dagturer i Lapplandsfjällen är nog den till Trollsjön en av det pampigaste som finns och som kräver liten ansträngning.

En dagsvandring jag gör år efter år och gärna rekommenderar, är turen till fjället Pieljekaise 6 mil från Arjeplog. En stor del av fjället och de lägre markerna väster ut är sedan år 1912 avsatt som nationalpark. Det är inte utan anledning. På denna vandring 14 kilometer tur och retur får man ett mycket fint tvärsnitt över fjällnaturen från skogslandet upp till den alpina terrängen.

 

 Första sträckan möts jag av en synnerligen florarika marker. Jag förundras över naturens oerhörda växtkraft. Trots att försommaren har varit ganska sval står redan mycket i full blom. Längre upp vandrar jag över ett vidsträckt lågfjäll. Även här är floran rik. Dessutom häckar många fågelarter här som pockar varnande när jag intet ont anande närmar mig deras boplatser. Bara sista sträcken nära toppen är brant och stenig - typiskt för Lapplandsfjällen över 1000 m öh.

Vyn från toppen är magnifik, men annars tycker jag att den absolut största behållningen är den behagliga nerfärden över kalfjället. Här blickar jag ut över vidderna nära och långt borta och som inbjuder till många stopp.

Väl tillbaka till bilen är jag uppfylld av allt det fina. Denna ganska lätta dagsvandring lever jag på länge.