lördag 13 april 2019

Skapelsen i rörelse



 På skidtur vid det Norrbottniska havsbandet. Landskapet tinar, kanske även det Norrbottniska vemodet och tungsintheten. Skidorna bär mig lätt över is och skare. Landskapet är fortfarande en del av tystnaden. Av vårens eufori hörs fortfarandet intet. Det är kanske så vemodet ska kläs av, sakta i maklig takt så att tanke och känsla hinner med.

Blicken fäster både på det långsamma och det snabba som sker i det sakta uppvaknandet. Som isbrottet invid stenen som vittnar om havets och vattnets rörelse och längtan efter frihet. Eller som den plötsliga solgenombrottet som är  just plötsligt och som lika plötsligt är passerat.

Här utspelas det sanna för mina ögon, eller åtminstone som jag uppfattar det. Jag behöver inte känna tvivel utöver de tvivel som jag redan känner. Landskapet bär mig lika lätt som dagen som för en stund är självklar. Jag mår bra av både den långsamma som snabba rörelsen som är också är olika aspekter av mig själv.

Naturen kommunicerar med mig och ibland lyssnar jag...


söndag 7 april 2019

Unga i konsumtionshetsens spår



 Vad tycks om hipfaktorn på den unga killen ovan? Den unga killen är jag, 15 år gammal. Det var bättre förr sägs det ganska ofta. Det stämmer ganska sällan, men när det gäller att vara tonåring tror jag att det i flera avseenden var lättare att befinna sig på 1970-talet än idag. Det fanns mer av framtidstro, tillvaron var mer förutsägbar och konsumtionshetsen var fortfarande mer i sin linda.

Det har aldrig varit lätt att vara tonåring. Det händer massor med din kropp och med ditt inre liv. Självkänslan åker berg- och dalbana och du är nog sällan så skoningslöst ifrågasättande gentemot dig själv som då. Men - pryl och statusmarkörerna var inte alls så uttalade som de är bland dagens unga. Tittar jag på skolfoton från min högstadietid slås jag av hur ostylade min klasskompisar var. Det gäller även de mest utmanande tjejerna. Visst var de med den tidens mått mycket mer måna om sitt yttre än många av oss killar, men det var på en helt annan nivå än idag.. Kläderna var aldrig något som exkluderade någon.

När jag läser en artikel i gårdagens DN blir jag nära nog mörkrädd. Den är skriven med anledning att fler unga rånas på sina märkeskläder. Att en tonåring går omkring med en jacka för 8000 kronor är inget  ovanligt. De elever som intervjuas säger att det finns skolor där du måste ha vissa typer av märkeskläder för att bli accepterad. Det här är visserligen Stockholm, men det skulle lika gärna vara Luleå. Det finns elever som rånats på sina dyra kläder även här.

Vi lever i ett fullkomligt ohållbart konsumtionssamhälle. Allt fler har insett det och en del försöker även ändra sina vanor...men det går alldeles för långsamt. Hoppet står till den unga generationen som än mer riskerar få ta konsekvenserna av vår ohållbara livsstil. Allt fler unga reagerar också...med Greta Thunberg i spetsen. Men - jag är rädd att den stora majoriteten tonåringar lever fortsätter att leva som inget har hänt. Artikeln i DN tyder på det. Sorgligt. Vår tid behöver mer av fler ungas klokskap och djup än ytlig fernissa som till slut får alla fasader att rämna...


söndag 31 mars 2019

Svensk dubbelmoral kring skogen



 Bilden ovan är från vår gemensamma skog, numera Sveaskog, några kilometer från min stuga i inre Lappland. Den gamla skogen som stod där förut höggs för ungefär 40 år sedan. Sedan dess har bolaget försökt stödplantera och hyggesplöja vid ett par tillfällen, men vind, kyla, snösvamp och framförallt älgen tar det mesta som försöker få fäste. Detta är tyvärr en ganska vanlig syn i det norrländska skogslandet, speciellt på högre höjd där återväxten går sakta och där kallhyggesbruk därför sällan fungerar.

Om nu någon tror att det här är gamla synder får, eller snarare skogen helt oförskyllt får pikta, så kan jag berätta att denna korttänkta rovdrift bara fortsätter. Förra året byggdes skogsbilsvägnätet ut i närheten av de gamla hyggena. Nu kommer resten av den gamla skogen går samma öde till mötes. Jag kan inte tänka mig att man kommer att lämna något, men tanke på hur mycket man har investerat i vägen .

Jag både sörjer, blir förbannad över det svenska samhällets ignorans mot de naturskogar vi fortfarande har kvar. Förutom dess skönhet vet vi att de har en avgörande betydelse för artrikedom och den biologiska mångfalden. Numera vet vi också att skogen binder massor av koldioxid och blir därför så viktig i den samhällsomställning vi måste göra för att vår planet som vi känner den ska räddas.

Ofta får vi höra att Sverige har alla möjligheter att ligga före när det gäller ambitiösa miljömål och klimatomställning. Vissa naiva människor kanske redan tror att vi är bäst i klassen. Det enda vi är riktigt duktiga på att förfasa oss över är när andra länder inte tar sitt ansvar. Speciellt när det det gäller omsorgen om våra skogar är dubbelmoralen i det närmaste gränslös. Vi förfasar oss över skövlingen av Amazonas regnskog. Det som sker där är oroväckande, men om vi jämför Sverige med Brasilien har det senare utskällda landet så mycket mer orörd skog än vad vi har i Sverige. Ska vi som land agera med någon trovärdighet måste vi börja med att tvätta vår egen byk. Vi kan inte begära att andra ska göra det vi inte gör själva.

Jag gråter med den skog vi ärvde, som snart är historia. Jag blir heligt arg att människor och framförallt beslutsfattare inte ser denna besvärande dumhet, vakna...!

lördag 9 mars 2019

De livgivande träden



 Idag hade Luleå konsthall vernissage på temat träd. Det är ett antal kvinnliga konstnärer som har bjudits in som som gestaltar begreppet träd från olika perspektiv. Det är verkliga träd, det är träd i symbolisk mening, det är politiska träd och naturligtvis träd kring den brännande miljö och klimatfrågan.

Vad vore livet utan träden? Inte så mycket till liv. Träden skyddar oss från den plötsliga regnskuren, träden binder massor av koldioxid så att vi kan andas och träden bidrar inte minst till avkoppling i den natur som många av oss älskar.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan träd. Vi pratar ibland om det öppna landskapet. Det kan var kalfjället, jordbruksmarken, men tyvärr också det kilometerstora kalhygget. Utan träden skulle vi leva än ännu mera skyddslös värld än vad vi gör idag.

Tyvärr har människan i modern tid behandlat träden som en stor paria...en produkt bland alla andra vars mening var att generera så stor vinst som möjligt.



Idag börjar åtminstone delar av mänskligheten vakna upp - träd är inte bara träd, utan utöver sin naturliga skönhet, är de en nyckelspelare för den biologiska mångfalden och för att begränsa den globala uppvärmningen.

Träden fanns för oss och och kommer att finnas kvar den dag vår mänsklighet som vi känner den inte längre finns kvar. Vi är mer beroende av träden än de av oss. De är en av de tankar jag bar med mig efter besöket på utställningen.


lördag 2 mars 2019

Vintern tar tillbaka



 De pågående klimatförändringarna gör att vi får vänja oss med allt större kast i vädret. Ett bra exempel på det som pågår är hur den osedvanligt långa köldperioden för ett par veckor sedan ersattes av ovanligt ihärdiga Atlantvindar.

Från att ha lunkat på i dagliga 20-25 minusgrader så blev det åtskilliga plusgrader dag efter dag. Den vackra vintern var ett minne blott, snötäcket sjönk ihop ordentligt och sjukvården gick på högvarv efter alla olyckor i den hopplösa halkan i blidans spår.

Jag som gillar vinter och tycker om när årstiderna kan följa sitt normala lopp jublar denna lördag. Vintern är rejält tillbaka. Jag vaknade till en rykande snöstorm och promenaden i mina välkända stråk  var minst sagt härligt vederkvickande i blåsten. Lite av den tidigare vinterskönheten är tillbaka. Allt detta med det tilltagande ljuset så lever hoppet om många fina skidturer framöver...


torsdag 21 februari 2019

21 februari 2019, utdrag ur dagboken - ljuset tillbaka



Jag tar en skön tur längs efter strandpromenaden innan dagens eftermiddags och kvällspass på arbetet kräver sitt. Dagen är lugn och vacker. Solljuset håller definitivt på att åter inta scenen och då känns knappt morgonens minus 20 grader.

Natur och klimat inbjuder till klarhet och fokus, men jag är inte riktigt där. Denna fina morgon hjälper mig att samla lite splittrade känslor och tankar om livet och var jag är på väg i det lilla och i det stora. När blicken är grumlig blir det gärna mer av navelskådandet. Det är ett ganska introvert tillstånd som inte har så mycket av förändring över sig. Men, ibland tror jag vi alla behöver vara där för att hitta tillbaka till riktningen och kanske ett annorlunda och nytt fokus.

Medan jag navelskådar känner jag glädjen och tacksamheten över alla de fokuserade barn och ungdomar som säger ifrån. Jag tänker då på Greta Thunberg och det engagemang som har spritt sig bland unga i vår tids överlevnadsfråga - klimatet och den globala uppvärmningen. Deras röster och engagemang sprider sig och blir till en skön motkraft mot alla mörkermän i öst och väst som lever i förnekelse, hotar och splittrar människor.

Ett starkt fokus har även alla holländska långfärdsskridskoåkare som har anlänt till Luleå inför de kommande dagarnas tävlingar på våra fina isbanor. Ser dem värma upp på isen småpratande. Undrar just vad de tycker om det norrbottniska vädret? Trots kylan torde det vara trevligare än strilregn och piskande fuktiga atlantiska vindar som de är vana vid...


söndag 10 februari 2019

Inte ensam på promenaden



 Det är en vanlig söndag i februari. Långt från jul och långt till påsk. Tillvaron är så där lagom pockande på uppmärksamhet, ja, nästan ingen uppmärksamhet alls.

Den långa perioden av kyla har släppt sitt grepp. Den har istället ersatts av regelbundet återkommande stillsamma snöfall. Snöfall som inte heller gör så mycket väsen av sig förutom att snödjupet ökar på med några centimeter åt gången.

Snöröjarna håller stadens fina isväg öppen till glädje för oss vandrare. Denna sena eftermiddag är vi ganska få. Det har börjat snö lätt och närmast omärkligt. Jag kan helt gå in i mitt vara. Sikten börjar bli allt mer begränsad förutom när jag närmar mig stadens olika klassiska markörer.

I annan vandrare närmar sig och passerar. Vi utbyter en blick och ett litet leende. Det absolut bästa sättet att kommunicera på dagen som inte kräver mer av oss än de krav vi ställer på den.

Jag fortsätter min vandring. Det skymmer allt mer och snöflingorna faller lite tätare. En helt vanlig dag i februari. Inga krav, inga måsten, bara en lågmäld tacksamhet inför livet...