torsdag 29 mars 2018

Globalpolitiskt självmål



 Den tilltagande skurkstaten Ryssland med Valdimir Putin i spetsen har skördat ytterligare en triumf...utvisningskarusellen efter det högst troliga giftdådet i England för en tid sedan. Det är min högst personliga slutsats.

Västvärlden har unisont fastnat en den smutsiga fälla som Putin och hans kumpaner har gillrat. I samfälld solidaritet har västländerna inklusive Sverige utvisat ryska diplomater och nu gör naturligtvis Ryssland detsamma. Lika självklart har de ryska ledarna räknat med att just detta skulle ske.

Kan man inte vinna befolkningens förtroende med frihet och välstånd så kan alltid stärka det nationella patoset. Det just det som torde vara Putins syfte och han lär lyckas väl. Hur märkligt det än är har Putin en stark ställning i sitt land. All välorganiserad opposition är sedan länge kväst och de spillror som finns kvar grälar inbördes.

Att väst så lätt kunde gå i fällan är lite obegripligt...ännu obegripligare är att jag inte ser någon kritik  mot hur man hanterar konflikten - tvärtom, stora delar av pressen hyllar den gemensamma hållningen.

Det här lär inte lösa något - bara elda på redan farliga spänningar ytterligare.

I lösningsinriktad terapi brukar man säga att man ska göra mer av det som redan fungerar. Om det inte fungerar så måste man göra något nytt.

Putin kommer säkert fortsätta gillra fällor åt sina belackare...jag önskar att någon vågar tänka nytt i ett annars allt mer oroligt politiskt och militärt läge med för dagen väldigt farliga ledare.

söndag 11 mars 2018

När cyberkriget kommer



 Tittar vi på människans läge på Jordklotet är det lätt att ta sig för pannan - klimathot, miljöhot, allt större nationalism med demokratier i gungning och ett upptrappat handelskrig som vissa menar är förlagan till ett riktigt krig.

Hotbilderna som finns blir allt fler...samtidigt som detta för de flesta är så svårt att ta till sig - speciellt för alla oss som på många sätt lever ett gott och odramatiskt liv.

Hela människans historia har varit kantad av krig och allehanda konflikter. Idag lever ju  i en snabbt föränderlig värld. I denna föränderliga värld förändras också krigets fula tryne.

Vi har länge oroat oss för ett kärnvapenkrig med dess fasansfulla konsekvenser. Med all rätt, då även ett begränsat sådant krig skulle bli fasansfulla. Men, jag tror inte den största risken är det är en söderstrålad värld där atomvinter råder. Kaos och massdöd kan nås med mindre dramatiska medel. Vi vet att snart all vår infrastruktur är digitaliserad och med denna digitalisering också mycket sårbar.

Jag tror att det moderna kriget blir ett cyberkrig. Tänk dig att livviktiga elförsörjningen skulle slås ut i Sverige under några kalla vinterveckor. Då ligger åtminstone den urbana stadsmänniskan mycket risigt till. Att inte ha tillgång till ljus och värme i vintermörkret är för nästan alla en fullkomligt obegriplig sak, just därför att den har tagits så för given.

Läser lite då och då att vi alla borde rusta oss för det nog ingen av oss kan föreställa oss. Ha alternativa värmekällor, spritkök och och matvaror som håller länge.

Jag inser att jag som just är den där stadsbon som ligger ganska risigt till. Jag saknar alternativa värmekällor, trangiaköket är i stugan och den där viktiga maten råkar för tillfället vara en liten burk majs, lite röda linser, olivolja och bulgur.

Det kommer vara de människor som finns kvar på den utdöende landsbygden som blir de framtida överlevarna vid cyberkriget. De har veden, tillgång till friskt vatten och viltet de kan fälla i skogen. Frågan om jag har bränsle nog i bilen så att jag hinner åka dit...?

Kanske det skulle vara läge att stänga av strömmen någon dag emellanåt...åtminstone för att väcka lite krismedvetenhet...

söndag 4 mars 2018

4 mars 2018, utdrag ur dagboken - med föraning om vårvinter och snöfall i söder



 Vi har gått in i mars. Det märks - husfasadernas skuggor blir kortare och ljuset börjar ta plats och tränga undan vintermörkret. Vi är på väg mot det vi här uppe kallar för den femte årstiden - vinterns final när vi på allvar kan njuta av allt det där vita.

För min del innebär det att jag äntligen ska skaffa mig riktiga turskidor med stighudar med mål att bestiga ett och annat berg framöver.

Jag som är en vän av naturens och klimatets någorlunda ordning kan glädjande konstatera att årets två första månader, januari och februari, sammantaget har varit helt normala sett till temperaturen. Det finns de som säger att det är den kallaste vintern på länge. Det är naturligtvis inte sant. Det är snarare att vi har vant oss vid det alltför milda, halkiga och blöta. Samtidigt vet jag att det är en tillfällig respit mot ett allt mildare klimat...

Vintern här i norr har varit fin och den senaste veckan har de också fått snö och lite kyla i söder. Det är naturligtvis lätt och kanske förmätet att roa sig på sörlänningarnas bekostad när de fastnar på vägarna, men jag kan ändå inte låta bli att dra på smilbanden när det i etablerade riksmedia har låtit som värsta naturkatastrofen.

Jag vet att det kan driva snö från sidan från den blåsiga Östersjön, men 19 cm snödjup i huvudstaden kan väl inte vara så allvarligt. Det är ju ungefär det vi brukar få vid ett rejälare snöfall och det brukar aldrig ges ens den minsta tidningsnotis. Det verkar snarare vara så att många människor, åtminstone söder om Gävle, redan har räknat bort det ännu helt naturliga tillståndet vinter och bygger infrastrukturen och det mänskliga beteendet som om vintern inte längre existerar.

Jag däremot gillar vinter. Finns det dessutom som i Luleå en fin isbana att jogga på är det riktigt fint. Kommer för en stund sedan in från en runda i det fria. En nedgående sol och sköna 8 minusgrader - härligt!