måndag 28 december 2015

Årets toppar och en flopp



 Så här i årets elfte timme är det dags att summera det som varit. Alltmedan vi lever i en allt oroligare värld med extraordinära utmaningar så pågår ju även det där privata livet. Det där livet som är mitt har bjudit på flera fina höjdpunkter.
















Walesvandringen med Ewa i våras var en riktig topp med många fina minnen för livet. Men vandringen började med en riktig flopp. Syndaren var den guidebok som skulle ledsaga oss under vandringen med restauranger, pubar och boenden. Redan ganska tidigt första vandringsdagen började vi ana att guiden inte höll måttet. När dagen närmade sig kväll  vara vi klara över att nästan inget stämde, speciellt vad gällde god öl och en skön sovplats. Som den kontroll och planeringsmänniska jag är  tappades för en stund fattningen totalt innan en betydligt lugnare Ewa hjälpte mig att hitta orienteringen igen.

Det blev en helt annan vandring än vi hade tänkt oss. Men var gjorde det...det går ju faktiskt att improvisera. Dessutom fick jag en nyttig insikt att en vandring aldrig kan rymmas i en guidebok annat än i teorin.




















Sommaren som var minns vi ju inte som någon höjdare vädermässigt. Som vanligt blev det ganska mycket stugliv i min stuga Grova utanför Arjeplog. Vi försökte ta vara på de fina dagarna och det blev en del både kända och helt nya toppbestigningar. Turen till Arjeplogs nordliga hörn och vandringen upp på lättillgängliga Gibno var en liten höjdare. Arjeplog är en av Sveriges största och mest glesbefolkade kommuner. I just denna nordliga del blir det extra tydligt. Bortsett från några stugor vid sjön Tjeggelvas är det folktomma och väglösa vidder så långt ögat kan uppfatta. Här pratar vi om den verkliga vildmarken.




















När sommaren borde ha övergått i höst kom till slut sommaren.  Under några av dessa sommarens soligaste och varmaste dagar gjorde jag och Anton en kortare fjällvandring längs med Padjelanta- och Nordkalottleden. Det var en mäktig, varm och myggrik upplevelse. Bland alla sköna naturscenerier prövades vi en del. Med min positiva och lösningsinriktade vandringskamrat tog vi det mesta med ett leende.

Nu står ett nytt år inför dörren. Många nya steg tänkte jag ta i både okända som välkända marker. Det ska bli spännande...

måndag 21 december 2015

Snart jul igen



 Årets mörkaste tid är här och med den julen. Julen är ju inte synonymt med mörker....utan kanske just ett ljus i mörkret. Det är en tid då vi människor samlas runt levande ljus och allehanda elektriska installationer som ska mota mörkret.

Jag har sedan länge en ganska kluven inställning till denna högtid. Jag undrar hur många framförallt i de yngre generationerna som tänker på julens egentliga budskap...Kristi födelse? Allt färre naturligtvis. Istället har julen istället blivit den tid då den onödiga masskonsumtionen skördar nya triumfer. De flesta i Sverige har det väldigt bra. Nya konsumtionsrekord slås nästan inför varje jul.

I tider då vi ständigt påminns om de som inte har och att denna konsumtion till stora delar är kontraproduktiv för klimat och livsmiljö.blir julens konsumtionstema inte så lite besvärande.

Trots denna välmenande moralpredikan vill jag önska er en riktigt god jul. Jag hoppas att det för åtminstone en del av er kan bli ett dämpat frosseri i såväl julklappar och mat. I den bästa av julvärldar står ju stillheten och gemenskapen i centrum.

Som tips på skön musik så här inför julen tipsar jag på Lows senaste platta "One and Sixes". Low spelar skön lågmäld avskalad popmusik som passar fint i en mörk tid och den kyla som kanske kommer.

tisdag 15 december 2015

Bildkonst med skärpa



Jag skriver då och då lite kort om konst här i bloggen. Det är inte utan anledning. Konst och då tänker jag närmast på bildkonsten är en utmärkt kulturyttring för en betraktare som jag. Här kan jag stanna upp och låta mig uppslukas av motivet. Jag kan ibland känna lite av samma vilsamhet på en bra konstutställning som när jag befinner mig på en älskad plats i naturen. Betraktaren i mig är då i sitt esse.

Karin Broos med i det närmaste fotolika målningar på Prins Eugens Waldemarsudde, var just en sådan utställning sam gav den där värmen och vilsamheten.

Karin Broos målar kvinnor och barn i olika miljöer. Inte sällan finns det lite av utsatthet och längtan bort i måleriet. Människor som liksom oss söker och är på väg någonstans.

Ibland är målningarna närmast klassiska som kvinnan i fönstret. Hon skulle finnas i vilken tidsepok som helst. Annat är det med barnet med sitt mjukisdjur bakom datorn. Här kan det kännas lite hotfullt. Ve oss den dag den digitala intelligensen är större än vår. Det sker ju visst 2029, enligt Googles utvecklingschef.

Bra konst väcker många tankar och känslor hos mig. Vad vore vi utan konsten och annan kultur....en ynka spillra.


lördag 12 december 2015

Det politiska landskapet



 Att det är en kraftig politisk turbulens på många platser i vår värld kan väl knappast ha undgått någon. Det finns en stora och ibland sunda missnöjesreaktioner med det klassiska politiska etablissemanget. Baksidan är de mörka och i förlängningen antidemokratiska krafter som lurar i vassen. Nationella fronten i Frankrike och en viss löjeväckande republikansk presidentkandidat är två talande och allt mer otäcka exempel var som kan vara på väg att ske.

Även i Sverige är vi inne i en tid med stor politisk oro. Sverigedemokraterna växer så det knakar och vid sidan av sin mörka väljarkärna lyckas man locka till sig de rädda, oroliga och en  grupp som hyser ett allmänt politikerförakt. Stora delar av detta partis väljarbas verkar vara fullständigt immuna inför alla tokigheter som sker på såväl nationell som lokal nivå inom partiet.

Vi har på en historiskt sett väldigt kort tid fått en ny politisk skala. Den klassiska höger/vänsterskalan är död och har under hösten i samband med flykting krisen ersatts följande politiska alternativ:

1. Idealisterna företrädda av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet.

2. Pragmatikerna företrädda av Socialdemokraterna, Liberalerna och vänsterflygeln av Moderaterna och Kristdemokraterna.

3. Nationalisterna företrädda av Sverigedemokraterna och högerflygeln av Moderaterna och Kristdemokraterna.

Ganska nya och delvis oheliga allianser som nog kommer att skapa ett nytt politiskt landskap framöver. Det är långt till nästa val och med tanke av allt som sker i en allt mer rasande fart kommer mycket att hända fram till dess. Men, glöm vänster och höger. Nu är det andra tider. Sedan återstår det att se vad nytt som kan skapas ur allt detta. Kanske blir det något bra till slut...trots allt.

måndag 7 december 2015

Anrop till Paris



 Norrbottens kustland i december någon vecka före vintersolståndet...inga stormar eller översvämningar, bara ett ovanligt högt vattenstånd. Blicken som möter en bedräglig skönhet. Något så fel om ej med katastrofens utropstecken.

Natur och klimat talar med sitt språk. Vi är många som förstår. Kan penningen, makten, girigheten och prestigen vända andra kinden till?

Här finns det inte tid för reprissändningar...


lördag 5 december 2015

Rytande decemberhav



 Decemberhavet talar med upprörd stämma. Ser det du inte ser..men kanske känner. Decemberljuset är lågt...lågt såsom lågtrycken som dansar in från Atlanten i en till synes outsinlig ström.

Det är på sitt sätt magiskt vackert. Första regndroppen studsar mot min kind...snart tid att uppsöka stugans veduppvärmda värme.

Havet - allt detta livets moder, en förutsättning för alltets levnad...för dig och mig.

Klimatmöte i Paris och Norrbottens kustlandskap i december. Så långt borta från varandra, men så nödvändigt sammanlänkande.

Regnet piskar mot stugans fönster...meddelanden som inte ska misstolkas. Havet ryter och kommer fortsätta att ryta. Frågan när lyssnandet blir större än många till intet förpliktande ord....?

tisdag 1 december 2015

Stillhet och goda samtal



I helgen var det första advent och tillika skyltsöndag. En klassisk söndag i första hand ägnad åt konsumismen som jag alltid brukar undvika. Jag och Sven valde istället att resa ut från staden för att möta Dan och Roger vid den lilla skogsvägen som leder till kojan Stallet.

Naturen så här års står för allt det som inte staden har - en i det närmaste total tystnad. Vinden fäster vår uppmärksamhet på skogen och en ensam korp ger en vink om allt liv som trots allt finns i det tysta.

En fin koja vid sidan av allfartsvägen ger en skön inbäddad känsla av trygghet. För en stund blir vi verkligen fullt ut en del av den naturliga värld som fortfarande finns. När Dan efter vissa besvär får upp elden i kaminen sprider sig snart en värme som jagar bort det sista av oro och kyla.

Fyra män inne i kojans tilltagande mörker. Några värmeljus, mullret från kaminen och ett värmande kaffe öppnar upp för många goda samtal.

När vi alla har beskrivit våra livs nuläge virvlar samtalen i olika riktningar. Konst och det kreativa får mycket plats...det är ju trots allt kreativiteten som är människans goda motor. Sven berättar att man i Italien försöker mota terror med kultur. Dan för sin del pratar om den hög han bygger hemma som en sorts markör för den tid som flytt. Vi pratar om kalhyggen och dess eventuella skönhet och naturligtvis om den allt mer urbaniserade människan i sina artificiella miljöer.

En god stund i goda vänners sällskap. Sådant som helar och värmer i en mörk tid...

torsdag 26 november 2015

Håret som utställningsobjekt



 Hår kan användas på annat sätt än att pryda våra huvuden. För mig med hår som bristvara blir det där med andra användningsområden lite extra intressant.

Sarah Oja hade för en tid vernissage på sin utställning i konsthallen. Just håret intar där en central plats. Här pryds väggarna med ett antal inramade tavlor av riktigt hår i lite olika färger.

Onekligen ett annorlunda och djärvt grepp. Betraktandet av dessa hårskapelser kan föra våra tankebanor på olika sätt. Konsthallschefen tänkte på judeutrotningen och alla avklippta hår. Jag för min del lät fantasin drar iväg i helt andra och mer positiva banor. I bilden ovan ser jag ett avskalat vinterlandskap med en bergskedja som sticker upp ur allt det vita. Bilden nedan tycker jag närmast för tankarna till erotiken.

En kul utställning. Besök den gärna. Låt hårtussarna öppna dina ögon för något annorlunda...


måndag 23 november 2015

Här hemma pågår allt som vanligt...


I min lilla värld pågår allt som vanligt. Här finns en trygg förvissning att jag har min plats... och ett liv som jag försöker göra mitt bästa av. Här finns de goda vännerna, den jag älskar och  utmaningar som gör den fortsatta färden intressant.

Tillvaron går vidare och jag försöker göra mina små avtryck...och ta ta fullt ansvar för det liv jag har...som den förgängliga gåvan livet faktiskt är.

Helgen som varit har givit plats för goda samtal, litteraturen, en bra konsert och god mat och dryck. Alltså mycket av det där som är fint och som skänker mig mycket tacksamhet.

Ute viner en kall vind över fjärden som väntar på isläggningen. Minusgraderna kom till slut tillsammans med lite snö. Bevarar också en känsla för någon sorts normalitet.

Utanför min inre horisont håller det på att hända något. Jag är påverkad...faktiskt mer än jag tror. Även om terrorn har regerat länge på många platser blir nog världen aldrig mer riktigt sig lik efter det som hände i Paris för dryga veckan sedan. Även om risken att själv drabbas är obefintlig så finns där någon sorts oro som har satt bo i mitt sinne.

Bill Fays toner ljuder i högtalarna. "We want to change this world" sjunger han. Så rätt och så talande. Utmaningarna är större än någonsin och nu när det börjar krypa in på skinnet att skulle kunna hända mig och dig. Den globala terrorismen finns i dags närvarande i de flestas liv...men vi vet också att denna terror är en yttring i en värld där resurserna är så ojämlikt fördelade. Börjar inte världens ledare titta in i grunderna till detta fundamentalt orättfärdiga blodomlopp kommer blodet fortsätta att rinna och rädslor och hat kan gröpa ur det fina hos oss människor.

Världen måste förändras. När hoten om större sammanbrott ökar kanske också klokskap får se mer av dagens ljus. Jag vill och försöker se något ljus i mörkret. Det är min skyldighet som människa. Under tiden försöker jag leva som vanligt...njuta och ta del av det fina som faktiskt finns.

onsdag 18 november 2015

Bra vernissage!


Helgen erbjöd nya vernissager i Luleå konsthall. Det var bl a avklippt hår och textil som ställdes ut. Material som kanske inte är så gängse, men som också kan spränga gränser för var som är konst.

Jag gillade speciellt Helene Hortlunds textil. Det märks att hon har rötter i måleri och skulptur. Textila utställningar brukar sällan beröra mig...det är ofta vackert, men lika ofta ganska tråkigt.

Hortlunds textila tavlor erbjuder något nytt. Här blir jag verkligen berörd och tankarna drar iväg. Utställningen inbjuder verkligen till tolkningar. Mest gillar jag tavlan ovan. Vid vernissagen har vi nåtts av allt det hemska som hade hänt i Paris. När jag låter tankarna öppna sig för konstverket ser jag i trådarna en struktur som skulle kunna vara samhället och våra institutioner...det sammanhållande kittet. Men...alla är inte med....försöker ta sig in eller kanske ut...och så har de som står helt utanför. Det skulle vara samhällets outsiders som vågar bryta normen och ny mark...men de skulle också kunna vara de radikaliserade unga muslimska männen.

Just denna dag var det framförallt dessa jag tänkte på och den stora utmaningen för det fria samhället att lyckas inkludera dem i samhällskroppen.

Bra konst kan också vara ett bra sätt att bearbeta det som händer...

söndag 15 november 2015

Musik i vår samtid

Sorgfloret över det gråfuktiga novembermörkret känns starkare än vanligt idag. På min söndagspromenad kraxar kajorna i oväntat stort antal i den stadsnära barrskogen. Både kajorna och gråfukten är ju delvis resultatet av människans framfart. Kajorna fanns inte här tidigare och ofta var marken så här års upplyst av det vita.

Dagar som dessa är det nog en annan brutalitet än klimatförändringarna som finns i våra tankar. Barbariet i Paris ger oss en obehaglig påminnelse om vilket odjur människan kan vara...och nu känns det lite otäckare då Europa alltmer kan bli ett slagfält för ondskans apostlar.

Jag är inte rädd men allt mer orolig vad som ska hända framöver, men väljer inte att recensera den utvecklade världens möjligheter att hantera kanske än av de värsta utmaningarna någonsin.

Musiken är en av de goda terapeuter som finns i en ond tid. Som av en tillfällighet kom Anna Von Hausswolf  med en ny skiva i veckan. Ingen som Anna kan hantera en orgel på ett så uttrycksfullt sätt.

I min musikaliska värld blir Annas skiva en kraftfull kommentar till händelserna i Paris. Musiken är närmast hotfull, larmig med små strofer av ljus. Musik som skänker närvaro och deltagande. Jag behöver den. Kanske även Du...

torsdag 12 november 2015

Kommunal nedsmutsning



 Mörkertiden är här och med den framträder stadens ljus över ännu öppna vattenytor. Många kvällar den här tiden på året kan ha något magiskt över sig...ibland dimmiga och eller grådisiga med en närmast trolskt känsla över sig, andra gånger ett klart himlavalv med möjligheter till norrsken. Stadens ljus bidrar med lite känsla av värme i det annars fuktigt gråkalla.

Men på senare tid har något hänt. Det annars mjuka stadsljuset från upplysta vägar, butiker, hotell och offentliga byggnader har fått konkurrens från närmast bländande reklamskyltar.Värst är reklamskylten på nyrenoverade Pontushallen som numera kallas Luleå energi arena. Den  bländar tidvis hela Norra hamn  med omliggande bostäder.

Vi lever i en tid där allt till varje pris ska synas eller höras. "Tonläget" blir mer uppskruvat och många gånga störande. Dessa reklamskyltar som börjar dyka upp i smått och sort tycker jag är ett typiskt exempel på detta.

För mig blir den stora reklamskylten på Luleå energi arena fullkomligt obegriplig. Förutom att den är ful och allmänt vulgär så begriper jag inte riktigt syftet med reklameländet. De flesta som passerar Luleå energi arena åker bil längs med vattnet. Är det dessa reklamen riktar sig till har vi en allvarlig trafikfara. Dessbättre tror jag inte de flesta bilister bryr sig.

Många kan ondgöra sig över klotter och nedskräpning. Jag tycker att dessa reklamskyltar är just nedskräpning. En förfulning av stadsmiljön till glädje för ingen. Vi ska vara rädda om vår stadsmiljö. Den är trots allt ett hem för allt fler...

söndag 8 november 2015

I novembers ljus



 Så är vi en bit in i november. Kanske av någon outgrundlig anledning årets mest föraktade månad. Jag tycker att november har ett oförtjänt dåligt rykte. Personligen tycker jag december och delar av januari är mer krävande. De är mörkare och har blivit ännu mörkare i takt med att klimatförändringarna inte längre garanterar den ljusspridande snön. Framförallt har december de senaste åren varit synonymt med halka, regn och snöblask.

November är en brytningstid med många ljusa stunder. Ljus och färger är nedtonade...men det finns många nyanser i det som vi menar är novembergrått. Jag tycker att nyansrika gråa kan var vackert. En nedtonad färgskala att vila blicken i....en betraktelsens och reflektionens färg som inte pockar på.

Att vila våra sinnen från allt brus som omger oss mår vi bra av. Det är här vi kan bara vara och utifrån detta varande fatta kloka beslut både i det lilla och i det stora.

Se novembers ljus som en oslipad diamant. Tro mig...det blir du klokare av...


torsdag 5 november 2015

Talande ansikten



Ibland är den fotografiska bilden mer naken och hudnära än annars. När jag under helgen som var besökte Fotografiska i Stockholm fick jag bl a ta del av utställningen "Up Close" av fotografen Martin Schoeller.

I utställningen får vi skåda massor av porträttfoton av av allehanda kända människor. Livet må vara orättvist och ojämlikt i det verkliga livet, men inför kameran är vi alla lika. Det jag bär med mig från utställningen är det förgängliga, utsatta och den krakelerade mask som många bär med olika framgång.

Som bilden ovan av en känd och stenrik kvinna vars namn har fallit i glömska....kanske just därför hon uttstrålar...ja, ingenting. Ett ansikte som närmast är livlöst. Att rikedom och kändisskap skulle vara genvägen till lycka och glädje är som vi vet en flyktig illusion.

Eller bilden nedan...en gammal känd skådis som närmast har nått en ikonstatus. Här har vi ett ansikte som utstrålar både förgänglighet, utstrålning och närvaro. Faktum är att denna man känns ljusår mer levande och närvarande än kvinnan ovan.

Besöker du Stockholm så ska du absolut inte missa utställningen. Den säger mycket om oss människor. Bilder som ersätter många tusen ord...


onsdag 28 oktober 2015

Höstljus och mörker i folkvandringarnas tid



 Jag kommer in efter kylig kvällspromenad i höstmörkret. Temperaturen kryper under nollan och vinden biter. I väster har den första snön lagt sig och bäddar in landskapet i ett annat ljus. En lång och vacker höst är på väg att övergå i vinter.

Att vara en lyckligt lottad svensk med en skön bostad, ett intressant arbete och med möjligheten att tala och tänka har givit och ger en kluven känsla. All denna höstliga skönhet står ju i bjärt kontrast till den mänskliga tragedi som vi dagligen påminns om.

Man brukar säga att det är som lugnast innan stormen kommer...och att den kommer är jag säker på om inte vi som samhälle handlar klokt. Jag tror att vi förr eller senare alla kommer att påverkas i vår ombonade tillvaro...mer eller mindre. Vårt samhälle har ingen större erfarenhet av att hantera påfrestningar av det större formatet och utan tvekan kan påfrestningarna framöver bli extraordinära.

Alla humant sinnade människor är positivt sinnade till ett generöst flyktingmottagande då vi vet att alla de som flyr inte gör det utan anledning....vilka av oss skulle lämna allt det vi har till något fullkomligt okänt om vi inte hade väldigt starka skäl därtill?

Någonstans finns ju där gränsen för hur mycket samhället kan klara...vi vill ju ha ett värdigt mottagande för alla. Det är ingen rolig diskussion att ta, men i förlängningen handlar det om det demokratiska samhällskontrakt på vilket samhällets fundament vilar. En kaotisk situation där migrationen börjar tära på allas vår välfärd är farlig.

Det finns många mörka krafter som gör allt för att rida på den nuvarande situationen. Ett klokt ledarskap med kanske tuffa beslut kommer att bli nödvändiga. Otydlighet och villrådighet är som mumma för mörkerkrafterna. Låt dem inte få initiativet!


söndag 18 oktober 2015

Välmbapouda



 Går det att vara vän med ett lågfjäll? Mitt svar är helt klart ja. Lågfjället Välmbapouda har allt sedan barndomen varit markören när vi kom till Kasker där jag idag har min stuga. Tror att det har blivit så därför att lågfjället sticker ut och är något högre än bergen i närheten, men framförallt därför det ramar in de fina omgivningarna på ett påtagligt sätt.

Det låga fjället finns på något sätt alltid i min närvaro när jag är i stugan. Vi middagsbordet dras blicken dit och naturligtvis vid alla grilltillfällen. Under den tidiga hösten brukar jag få en hälsning då toppstugans fönster reflekterar solens strålar under den tidiga kvällen.

Toppstugan är inte vilken som helst. Den är uppförd på 1930-talet och har fungerat som såväl brandvaktarstuga som en del av Sveriges beredskap under kriget. Under några somrar tjänade en fattig familj sitt levebröd genom att fungera som brandvakter på toppen.

Då Välmbapouda ligger relativt nära har vandringarna upp på toppen varit många genom åren. Ingen vandring  har varit den andra lik. Vissa gånger har det varit stillsamt, andra gånger har jag sett spår av Björn och haft kungsörnen cirkulerade över mitt huvud.




















Helgen som var gjorde jag min sista topptur för året. Jag anade solen ovan molnen, men den visade sig sparsamt under vandringen. På toppen var det nära nog lugnt. Örnen visade sig inte, men väl en tornfalk och säkert hundratalet björktrastar som verkade rasta i toppterrängen.

Trots det lite gråa vädret var blickfånget stort. Mycket vitt på topparna i nordväst visade på den årstid som kryper allt närmare.
















Toppen är populär, därom vittnar den fulltecknade gästboken i stugan.

Som med alla goda vänner säger man adjö när vi skiljs åt. Varje gång jag lämnar stugan riktar jag mig mot Välmapouda med en djup bugning. Det kallas vördnad och respekt till den natur som betyder allt...


tisdag 13 oktober 2015

Stuglivet



 Jag är på många sätt en privilegierad människa. Jag är frisk, får tänka fria tankar och har en stuga på en stilla och naturskön plats. Jag är inte annars så mycket för att äga. Ägande fjättrar, kostar och tar massa onödig energi. Men stugan, eller snarare platsen där stugan finns har blivit platsen för sinnesro och stilla njutning.

Stuglivet liksom livet i övrigt har sitt årshjul. Naturen klär sig i olika kostym och egendomen behöver visst pyssel och underhåll.




















Den fantastiska årstiden hösten bjuder oftast på mindre plikter än annars. Hösten tycker jag är den bästa tiden...färgerna, den höga luften och en skön tystnad som är oöverträffad. Årstiden är dessutom fri från förväntningar och får vara som den är.

Stugan ligger centralt i lappmarken...ljusets land, men också mörkrets. Så här en bra bit in på hösten omfamnas du snabbt av mörkret. Ett mörker som intet döljer, utan som försätter mig i ett förstärkt vilotillstånd.

Att vandra skänker mig mycket av sinnesfrid. Vandringarna hjälper till att tömma mig på tråkigt tankegods och öppna mina sinnen fullt ut. Vandrar gör jag mycket i stugans omgivningar. Med åren lär jag mig känna träden, stenarna och alla bergen. Ofta är jag ensam, men emellanåt, speciellt så här på hösten kan stannfåglarna göra mig sällskap.




















Känner tacksamhet för att ha tillgång till platsen som har blivit en nära nog omistlig del av mitt liv. Jag upphör aldrig att förundras...


lördag 10 oktober 2015

Orden för dagen





















Att beskriva tillståndet i vår värld är inte enkelt. Det är lätt att det blir många superlativ, inte sällan med en negativ valör. Jag har just läst klart Adam Zagejewskis "Tandoras skönhet". Boken har några år på nacken och beskriver det både öppna och slutna Europa utifrån författarens perspektiv. Zagajewski är ibland svårtolkad och jag hänger inte alltid med i resonemangen. Andra gånger är han klockren...det många orden skalas av helt och hållet. Följande små strofer äger såväl tidlösheten, men säger också mycket om vår tid:

"Hålla ett öga på världen - läsa litegrann, lyssna lite på musik"

"Söka honom i ensamheten, i höstens beska löv"

"Gud - dold. Nöd -synlig"

Vi lever på måna plan i en brytningstid. Den som inte känner en oro måtte vara naiv. På många sätt så känns det som om klokskapen har tagit semester. Vi kan vara säkra på att med varje brytningstid följer ett nytt tillstånd.

Jag är en privilegierad människa. Jag har friheten att gå, vistas och tänka fria tankar. När jag gör mina vandringar naturen kan tankarna dansa fritt. Ibland är jag uppfylld av något, andra gånger tömmer jag mig på tråkigt tankegods.

När jag blickar ut över tjärnen ser jag också att den är i brytningstid. Den vacklar mellan det öppna och det tillfrusna tillståndet. Till skillnad från människans eskapader är tjärnens tillstånd given. Den gör samma resa varje år.

Vilken resa människan gör framöver är däremot höjt i dunkel. Men en sak är nog säker...vi kommer alla att påverkas.

tisdag 6 oktober 2015

Om liv och död



 Att livet är lika naturligt som döden är något givet...även om vi kanske inte gärna pratar så mycket om det senare. När man som jag nu är närmare 60 än 50 blir målsnöret för livet, d v s döden allt mer konkret. Vår ändlighet blir med åren allt mer påtaglig.

Allteftersom vi blir äldre blir den tid vi kvar allt viktigare att vårda. Jag märker det bland mina vänner där vi inte pratar sjukdomar, utan kost och motion. Att vårda sig själv handlar inte om att förneka döden utan att göra något fint av den tid som finns framför oss. Att bli äldre har givit oss perspektiv på världen och våra liv som vi kan ha nytta av.

Det är inte döden vi ska frukta utan att inte ta ansvar för livet och faktiskt leva det. Den polske författaren Adam Zagajewski skriver följande:

"...att åldras är ingen tragedi, på villkor att förståndet inte stelnar, tröttnar på världens spektakel eller frånsäger sig nyfikenheten. Den sanna avgrunden öppnar sig mellan de levande och de döda. Och ett ännu större gap mellan dem som aldrig fötts och oss som smakat på existensen".

Jag tänker mycket på Zagajewskis ord när jag satt på en av mina favoritplatser för en tid sedan. Det är inte döden som är farlig utan ickelevandet.

Det finns ofta en syntes mellan de levande och de döda...kretsloppet. Framför mig tittar jag på den lilla nu döda tallplantan vid vattenbrynet. Denna tall har varit en markör på platsen större delen av mitt liv. Nu är denna levande historia slut. Men livet fortsätter...på den mycket äldre stubben frodas mossan och det livgivande vattnet sörjer för det fortsatta livet. Det känns förhoppningsfullt...

onsdag 30 september 2015

Bästa årstiden...



....är den tidiga hösten. Det är nog många som tycker annorlunda, men jag hävdar att tiden från slutet av augusti och september bjuder på en skönhet och vilsamhet i förening som är svåröverträffad.

Sommaren är däremot en upphausad årstid där många gånger besvikelsen breder ut sig när den förväntade värmen och solen uteblir....eller uteblir när just du är ledig.

Nej, tack vet jag den tidiga hösten. Den kan bara inte bli dålig då den inte har några fagra myter att leva upp till. Dessutom är detta årstiden då naturen erbjuder sitt färgrika klimax oftast kantad med soliga dagar med hög och klar luft.




















Helgen som var blev det ett höstbesök i min stuga Grova lappmarken. Det var ett typiskt varierat höstväder med regn, sol, vind och vindstillhet. I frånvaron av insektssurret är naturen tystare än vanligt....samtidigt blir du mer varse på det som pågår...ripors uppflog, lavskrikornas sällskap och skrakarna som börjar samlas på Välmba.

Fick jag välja så skulle jag alltid vara ledig under september och blicka ut över solglittret som aldrig blir så vackert som just i september då solen står lägre.




















Förhoppningsvis blir även jag en frisk pensionär en dag. Vill någon söka mig förstår ni säkert var det är lättast att finna mig under den bästa av årstider....

fredag 25 september 2015

Skammens Finland





















Jag vaknar till morgonekot, förskräckt...en grupp flyktingar i en buss blir attackerad av stenkastande människor i finska Lahtis. De så kallade demonstranterna möter dessutom upp med fyrverkerier och några uppträder i Klu-klux-klan-dräkter. Allt för att skrämma livet ur dessa flyktingar och påminna dem om det krig de flytt ifrån. Orden som far i mitt huvud är ondska, hat, dumhet och total historielöshet.

Känner mig upprörd. Gör min återkommande vandring i mina marker, men tankarna etsar sig fast. Dagen är kulen. Molnen ligger lågt över bergen...som en påminnelse.

Hur kan människor uppträda så totalt ociviliserat i ett civiliserat samhälle. Lever vi inte i en upplyst tid då vi borde veta bättre?

Jag kan inte låta bli att tänka på det mörka 1930-talet och nazismens framväxt. Motorn i denna framväxt var kanske framförallt det folkliga drev som kanske kan förklaras av okunskap. Att en okunnig befolkning utan demokratiska traditioner lättare kan duperas är inget konstigt. Vi ser nog många exempel på det i vår värld. Men att detta kan ske i vårt närmaste grannland är svårare att ta in.

Urspårningen började redan förra helgen då det ordnades demonstrationer vid gränsen i mot Haparanda. Det bildades kedjor av människor som ville visa att flyktingarna inte var välkomna.

Att det sker i Finland blir än mer märkligt om vi ser till landets historia. Det var 1000-tals och åter 1000-tals finländare som flydde till Sverige i slutet av kriget. Men det har väl dessa historielösa demonstranter glömt...

Människan är ett farligt rovdjur....är hon dessutom okunnig och inte förankrad i en historia blir hon ännu farligare.

Idag är det en mörk dag för Finland och för de goda krafterna. Låt se om politiken blåser under eller markerar. Jag hyser mina tvivel...

söndag 20 september 2015

Xenia Kriisin

I väntan på att jag klarar av att formulera något av allt som pågår i vår allt oroliga Värld vill jag ge ett fint musiktips.

För snart två år sedan lyssnade jag på Xenia Kriisin när vi firade av vännen Björn på Bistro Norrland på hans 50-årsdag. Xenia Krisiin var då för mig en helt okänd musiker med rötter i jazzen. Spelningen gav mersmak och jag anade att det skulle komma mer.

Mer har det också kommit. Nyligen kom Xenia ut med sin nya skiva "Bleed" som rättvist har fått flera fina recensioner. Hon blandar och ger med massor av olika influenser på skivan. Den är experimentell utan att vara svårtillgänglig.

Som jag sagt flera gånger tidigare, det är de kvinnliga musikerna i Sverige som är verkligt intressanta. Lyssna och ge Xenia Krisiin en chans...det är hon värd!

tisdag 15 september 2015

På fjälltur 4



 Efter en betydligt behagligare natt i tältet blev det ytterligare en tidig uppstigning. Vi ville ha goda marginaler till färjan i Vaisaloukta. Dessutom väntande ytterligare en varm och helt stilla dag.

Leden gick delvis genom blockrik terräng och var på så vis vandringens mest krävande dag. Att dessutom vandra över snöfält i slutet av augusti kändes lite märkligt. Vi var ju trots allt bara drygt 800 hundra meter över havet.

Några kilometer innan "målgång" såg vi Akkajaures spegelblanka vidder breda ut sig. Här stannade vi till och tog avsked till kalfjället.




















Efter en lite tråkig vandring i blockrik fjällbjörkskog nådde vi till slut STF-stugan i Vaisaloukta. Här vankades en god köttfårssås med pasta och ett par slöa timmar innan M/S Storlule tog oss tillbaka till Ritsem.

Överfarten med båten blev magnifik över det solbelysta och stilla vattnet. Båtturen blev en värdig avslutning för några dagar då Laponia visade oss sitt mest generösa ansikte.

Det finns alltid en vanlighet bortom det storslagna. Vi hade tänkt oss en storslagen middag på restaurangen vid Sjöfallet. Här sågs ingen personal var vi än sökte och de få gästerna i restaurangen tittade på oss med stora ögon som vi kom från en annan planet.
















Vi fortsatte istället vidare mot Porjus. Här hittade vi det lilla samhällets samlingpunkt...Oyas grillbar. Ett märkligt ställe med mat som badade i transfetter. En ortsbo satt sig vid bordet intill och svepte snabbt två öl. På parkeringen mullrade EPA-traktorerna. Vi var tillbaka till civilisationens inland...

Corollan tog oss i ett tilltagande kvällsmarker mot kusten. Trots transfetterna var magkänslan god efter några riktigt härliga och upplevelserika dagar och med en riktigt fin vandringskompis. Minnena kommer att förbli välbevarade i arkivet...


söndag 13 september 2015

På fjälltur 3



 En tidig kväll följdes av en lika tidig uppstigning. Vi visste att en ytterligare varm dag förestod, så vi ville nyttja den relativt svala morgonen. Då myggparadiset inte lämpade sig för frukost packade vi ihop tältet och tog oss några kilometer till den plats där Padjelantaleden och Nordkalottleden möts. Där åt vi en välkommen grötfrukost mellan hängbroarna innan vi skulle ta oss vidare utmed Nordkalottleden.

Jag blev snart varse att Nordkalottleden inte var helt välunderhållen. När vi skulle passera ett dyigt ställe sade jag med lätt skrytsam stämma..."nu får jag äntligen användning av mina höga stövlar". Skrytsamheten kostade...ögonblicket senare trampade jag snett och så väl stövel som vänsterben var nere i dyn. Anton fick sig ett gott skratt som jag snart kunde instämma i då fötterna förblev torra.

Vandringen fortsatte mot Kutjaurestugan i ett allt varmare väder. Här tog vi en lång lunchpaus med besök på bekvämlighetsinrättningarna, d v s dasset och och en liten fin lagun där vi kunde tvätta av oss.




















Invid Kutjaurestugans solvägg var det 48c när vi skulle påbörja vandringens större stigning upp på kalfjället för att komma till vår tilltänkta tältplats. Det blev svettigt värre med många vattenstopp på vägen. Vi väntade på en förväntad vind på högre höjd som aldrig kom...men vi kunde istället njuta av en förförisk vacker utsikt.




















Sen eftermiddag siktade vi den raststuga som också skulle bli vår tältplats. Här mötte vi en holländare, en av flera ensamvandrare som vi träffade under vandringen och som bodde i raststugan. Här i den högt liggande fjälldalen fick vi några fina timmar. Myggfritt var det inte, men klart uthärdligt och Anton gjorde sitt bästa att hålla de små liven på avstånd med en liten brasa.
















När lövbiffen var intagen och därtill kaffe och en liten whisky var det dags att krypa till kojs. Kvällen var tidig, men dagen hade varit lång och upplevelserik. Vi var nöjda och kunde glädjas åt ett tält helt utan stickande kryp...

onsdag 9 september 2015

På fjälltur 2


Sjnjuftjuitisjåkkå med Kisuris i bakgrunden

 Morgonen var arla när vi steg upp. Komforten med det enklare liggunderlaget tillsammans stela leder gjorde uppstigningen rask. Det märktes att kroppen hade uppnått ett mognare tillstånd...

 M/S Storlule tog oss 6.50 över Akkajaure (Sourvas vattenmagasin) tillsammans med några andra vandrare, mesta dels av utländsk härkomst. När solen flödade som ymnigast tycktes vandringssäsongen nästan vara över. Inget som vi sörjde över. Vi ville inte trängas på en annars ganska välbefolkad led.

Dagen var lugn och solig. Vi anande att vi skulle få en annan följeslagare på färden...värmen. Vi laddade med en grötfrukost vid Akkastugorna innan vandringen tog vid på allvar. Första dagens vandring visste vi skulle bli lång. Att vara välförsörjda med så väl mat som vatten var därför av yttersta vikt.




















Jag stod för en välbalanserad kost där mycket hade egenhändigt torkats för att ge lite kulinariska upplevelser. Om jag stod för mat och planering så stod Anton för allt tekniskt kunnande. Bl a hade han sin GPS som berättade om kilometrar, marschfart och vad nästa vattenhål fanns. Med andra ord...så lite som möjligt skulle överlämnas till slumpen.




















Efter 16 kilometer nådde vi Kisurisstugan som till skillnad från de flesta fjällstugorna längs med leden drivs i samisk regi. Den trevliga stugvärden saluförde glödkakor, vilket gav ett extra tillskott till tomatsoppan. I skuggan visade termometern 24 c, så vi visste att några varma timmar återstod.

Leden efter Kisuristugan var mestadels lättvandrad med vid utsikt åt alla håll. Utmaningen var att hitta tältplatsen. Vid sidan av värmen hade vi nämligen en sak till att ta hänsyn till...myggen och alla andra närgångna småkryp. Sommaren var mycket sen i fjällvärlden, så det insektsklimax som brukar nås under juli var nu en verklighet under den senare delen av augusti.




















När kvällen närmade sig fanns två val...tälta på åsryggarna och långt från vatten eller närmare vatten och videvegetationen. Vi valde det senare. Någon kontemplativ myskväll blev det inte. Snabbt upp med tältet, ordna med maten och kasta sedan sig in i tältet. Först trodde vi att vi hade överlistat alla insekterna, men när vi något senare skulle sova stack det lite överallt. Småknott, eller"svirro" tog sig in genom tältets ventilation. Det hade kunnat bli en stickig och bloddrypande natt. Myggmedel luktar inte gott...men här fanns inga alternativ. Det  blev myggmedel och i alla fall några timmars sömn efter en upplevelserik dag...


måndag 7 september 2015

På fjälltur 1


Korvstopp på Statoil i Jokkmokk

 När Anton strax in på det nya året ställde frågan om jag var intresserad av en fjällvandring till sommaren så var jag naturligtvis inte sen att haka på. Det var länge sedan jag har gjort en längre tur i fjällen så Antons initiativ kändes välkommet. Roligt att få vandra i vår orörda vildmark samtidigt som vi skulle få mycket tid tillsammans (Anton bor numera i Stockholm).

Vi skulle göra en tredagarstur i övre delarna av Laponia med vandring utefter Padjelanta- och Nordkalottleden. En vandring på dryga 54 km (allt enligt Antons GPS).

En sensommarvarm dag bar det iväg med gamla Corollan med första nattstopp i Ritsem. Värme och sol hade tagit befälet över Norrbotten  så här i sommarens elfte timme. Då Corollan inte är utrustad med AC blev korv- och vattenstoppet på Statoil i Jokkmokk efterlängtat.




















Norrbotten är som bekant stort. Det är 37 mil till Ritsem. Dagen var förförande vacker och alltefter den gick mot sen eftermiddag blev vår resa allt angenämare. På vägen västerut (som tar vid efter Porjus), då våra längtans fjäll kan anas, gjorde vi ytterligare ett fikastopp.




















Ett par timmar innan solnedgången nådde vi Ritsem. Vi åkte upp en bit för avskildheten och utsiktens skull. Det gamla kupoltältet hade sina skavanker, men fungerade. Dagen avslutades med grillad kyckling och potatissallad tillsammans med turens enda kalla öl. Det verkliga äventyret kunde ta sin början...