Tankar och livsfragment 20 mars 2023 - om den lilla människan i den stora världen

På vårdagjämningens dag tar jag en promenad på isen. Det går att få lite vårkänsla i den flödande solen och i inte allt för kalla vinden.

Så här ute på isvidderna får jag ett annat perspektiv på människorna och hennes stad. På avstånd upplevs ju allt så litet och futtigt. Egentligen så säger det ganska mycket om människans tillstånd. Hon är på många sätt enkel, futtig och framförallt kortsiktig.

En dag som denna med en eventuell eskalerande bankkris blir det extra tydligt. När det gäller ekonomi tycks människan aldrig lära sig. Hon gör samma misstag gång på gång. Hon spekulerar och lägger "alla ägg i samma korg". Trots att vi vet att riskerna spridas för att det inte ska gå så illa.

Denna spekulationsekonomi verkar vara synonymt med den kapitalistiska ekonomi som vi lever i, påverkas av och som styr våra ofta alldeles för kortsiktiga beslut.

Spekulationsekonomin gäller allt från giriga banker till bolånetagaren som levde i illusionen att räntorna skulle vara låga för evigt. Men varför klandra honom. Troligen har han fått dåliga råd av den bank som spekulerar med insättarnas och låntagarnas pengar.

Sett ur det perspektivet är det tyvärr inte svårt att förstå varför de flesta agerar så ljumt inför en allt mer påtaglig klimatkris. Den senare är ju i det korta perspektivet mycket mer osynlig än spekulationsbubblor och stigande räntor. Men - både ekonomisk spekulation  och klimatignorans är tecken på något större. Människan tycks ha så oändligt svårt att se bortom sig själv och sin lilla bubbla.

Det kanske är allas vår förbannelse. En liten tröst för den lilla människan är att ljuset växer varje dag och och till helgen väntar sommartiden.
 

Tankar och livsfragment 17 mars 2023 - nästan orört vitt

 

Idag är det en mulen dag med tilltagande vind som förebådar det snöfall som är på väg. Igår däremot, var det en vårvinterdag av bästa märke - soligt, vindsvagt och några få minusgrader på dagen.

Jag är nu inne på min tredje vecka som pensionär. En av de stora fördelarna med att vara arbetsfri är att jag kan styra uteaktiviteterna helt efter vädret. Är det en solig dag som igår är det naturligtvis så här års turåkning på skidor som gäller.

En annan fördel med arbetsfriheten, är det lugn och stillhet som råder även i den natur som finns i närheten av staden när du kan göra dina turer under en vardag. De flesta jobbar ju.

Det finns något gemensamt med fjällen och havet - vidderna och storslagenheten. Ödmjukheten växer hos mig och min förgängliga gestalt får sina rätta proportioner  i relationen till allt det stora jag omges av.

Igår skidade jag fram i ganska sakta mak på ett nästan orört vitt hav efter den snö som föll tidigare i veckan. Inga störande skotrar som långt mina ögon kunde se och öron höra utöver en äldre man på sin skoter som fiskade ute på isen.

Jag blev länge sittande i tystnaden med mitt fika och smörgåsen. Det enda som bröt tystnaden emellanåt var den talgoxe som sjöng lite vårystert. Det var ett fullt passande och ett tillräckligt sällskap där min blick länge blev kvar över det nästan orörda vita...

Tankar och livsfragment - minnen av ett Folkhem

 

Bilden ovan är tagen från Nationalmuseum i Stockholm som vi vi besökte för en tid sedan.

Bilden gör mig varm och nostalgisk. För att travestera Marcel Proust så skulle man kunna kalla bilden "På spaning efter det Folkhem som flytt".

På tavlan är två av det svenska Folkhemmets arkitekter, Alva och Gunnar Myrdal avbildade. Dessa personer är kanske själva sinnebilden för det svenska Folkhemmet där det offentliga reglerade mer, men även såg till att resurserna fördelades mera rättvist i samhället.

Nästan lika nostalgisk blir jag över den grå kobratelefonen. En sån som vi hade under min barndom på Norra Kopparslagargatan i Gävle. Jag vill minnas att vi först hade en neongrön och därefter en röd. Den fanns centralt placerad i lägenheten. Ingen plats för privata samtal där heller.

Med tanke på tidens och samhällets utveckling så känns både makarna Myrdal och kobratelefonen för något som är långt borta och närmast poliskt begravt.

Nu har vi alltsedan 1990-talet levt i avregleringarnas tid. Det offentliga har tagit många steg tillbaka och det privata har fått äta sig allt mättare på den offentliga välfärdens kärna skola och sjukvård.

I takt med att jag blir äldre så är det inte utan anledning det finns en undran om jag kommer att få den vård och omsorg jag behöver.

Såvitt jag förstår så fungerar den akuta vården ännu ganska bra, men allt det där som ska förbygga det akuta är det sämre med.

Tidigt i höstas blev jag orolig över vissa plötsliga synförändringar. Jag fick då snabbt komma till ögonmottagningen för bedömning. Det var inget akut allvarligt, men de vill göra en uppföljning efter ett par månader. 

Sedan dess har månaderna gått och ingen kallelse har kommit. När jag ringer mottagningen blir jag hänvisad till vårdgarantin. Här får jag veta att det saknas flera läkare inom ögonsjukvården och jag troligtvis inte skulle bli kallad inom 3 (!) år. Däremot kunde jag tas emot i Solna om någon månad mot en liten egenavgift. Då ingick även flyg och hotellresa. 

Inte lite galet kan tyckas. Allt medan privata aktörer skor sig på den vård som (för)blöder så får den offentliga vården allt svårare att klara sitt kärnuppdrag.

För mig är det uppenbart att när marknadskrafterna har givits så fria tyglar så har vi hamnat där vi är idag. En återreglering av såväl skol som vård vore på sin plats samtidigt som de som arbetar inom dessa sektorer skulle erbjudas betydligt bättre arbetsvillkor än idag. Tyvärr kommer det inte att ske trots att de skulle bli billigare för oss skattebetalare och göra det tryggare för de som behöver vård.

Mycket var klokare och bättre på Myrdals tid, faktiskt!

Tankar och livsfragment 6 mars 2023 - nykläckt pensionär

 Då har jag fått både ett digital bekräftelse och ett analogt dito via posten att jag är pensionär. Jag tappar ju en hel del inkomster när jag slutat jobba och pensionärskortet ger mig lite rabatter på evenemang  och 5 %  rabatt på ICA och COOP.

Att jag nu tillhör en ny kategori av medborgare blev jag snabbt varse just när jag skulle handla på ICA förra veckan. Jag hade då ännu inte fått mitt pensionärskort men alla andra i butiken hade det. Jag upplevde rena rama pensionärsrallyt. Parkeringen var full av bilar och butiken var full av pensionärer. Rally och rally förresten, det är ett helt annat tempo i butiken på tisdagar än när stressande barnfamiljer handlar på fredagar. Jag får ta lite omvägar i butiken där pratglada pensionärer blockerar vägen med sina kundvagnar och när den äldre mannen väljer sina mandelpotatisar med stor omsorg så det är bara att vänta på min tur.

Det är bara att inse att jag ännu inte har hittat det där lägre tempot som nog gäller för de flesta pensionärer. 

Min andra observation gjordes när jag gick på Royals dagbio dagen därpå. Här var jag med råge yngst i biopubliken.

Det kommer nog att ta ett tag att vänja sig med sin nya roll i livet. I stadens offentliga rum dagtid finns ju mest arbetsfria som jag. Jag försöker ta fasta på ordet arbetsfri. Jag är fri att nästan göra vad jag vill. Det känns fortfarande lite overkligt, men även denna verklighet kommer med tiden ikapp mig...