fredag 30 augusti 2013

Anteckningar, Ganjaureudden

















Tystnad och stillhet.
Jag måttar mina steg, över block, kvistar och markens håligheter.
Ordet koncentration, närvaro får en annan mening, alltmedan de inre bruset upphör.
Varat blir stegen, de måttade och uppmärksamheten omkring mig.
Talltitorna följer mig, en spillkråka hörs på avstånd.
Så var de var de där lika plötsligt som alltid, lavskrikorna. Jag möter dem ofta i mina marker och i år är de fler. De brukar var tre tillsammans, i år kommer de fyra och i bland fem tillsammans.
Mina skyddsänglar och vägvisare blir fler. Det känns gott med ett liv lite i oordning och i en värld som synes allt mer vansinnig.
Jag måttar mina steg mot rastplatsen, kaffet och smörgåsen. Allt är gott  just nu. Tacksamhet och liv, helt enkelt...
















tisdag 6 augusti 2013

Begravning

För en tid sedan hörde jag på radion att vi svenskar blir allt färre på begravningar. Tydligen har uppslutningen kring den döde halverats på några årtionden.

Vi lever i en tid som är stadd i snabb förändring. Vi reser mycket mer, jobbar utomlands och möts i allt större utsträckning på nätet. Det som inte förändras är att vi föds, lever våra liv för att till slut dö.

Trots att jag har passerat de femtio har jag ännu inte varit på så många begravningar, men de jag har varit på minns jag som väldigt starka och minnesvärda upplevelser. Begravningarna har naturligtvis kantats av sorg över den avlidne, men även skönhet, andaktsfullhet och ett mycket värdigt avslut. Dessutom blir begravningen ett sätt att träffas. Då vi bor så utspridda kan det gå många år mellan tillfällena.

Den utveckling som nu sker tycker jag är ganska sorgesam, men kanske typisk för vår tid. Våra liv ska vara så sprängfulla med innehåll och aktiviteter att det kanske inte finns plats för döden. Kanske är de också ett uttryck för att vi investerar mindre i våra relationer och våra liv fylls av många, men ytliga och lätt utbytbara kontakter.

Säkert kan det vara mer komplext än så. Men, döden är livsviktig. Att ta avsked och försonats med det som varit är lika viktigt som att gå vidare den tid vi har kvar. Jag skulle t o m säga att det är en viktig förutsättning...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 3 augusti 2013

Martins möbler

Det ska sägas direkt – jag är ingen shoppingmänniska. Jag handlar fokuserat när jag verkligen behöver något – annars låter jag bli. Jag undviker dessutom så långt det är möjligt alla dessa köpcentrum som under de senaste åren har växt som svampar runt de mindre och medelstora städerna. I dessa miljöer känner jag mig riktigt bortkommen bland alla människor och ofta okunniga försäljare som pratar om just deras varors förträfflighet.
Annat är det att besöka Martins möbler i Arjeplog. Det är en typ av butik som bara finns långt borta från städerna och de stora köpcentra. I lilla Arjeplog finns det fortfarande plats för Martins möbler, 25 mil från kusten och kommersen.  I den nära folktomma lokalen möts jag av den diskrete ägaren Martin. Till skillnad från de allra flesta försäljare jag möter pratar Martin inte i första hand och produktens förtjänster och förträfflighet, utan om dess brister – ”den där bäddsoffan ligger du inte så skönt i och den utegruppen håller nog bara några år innan den rostar”. Martin avväpnar mig från all misstänksamhet och jag uppfattar honom fullkomligt ärlig och trovärdig.

Martin och hans möbelaffär kanske inte är unik, men är säkert en ganska ovanlig rörelse som man nog bara hitta sådär lite vid sidan av allfartvägarna. Tur att jag hittat dit. Här behöver jag inte vara shoppingmänniska för att känna mig hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,