söndag 30 januari 2011

Om att bli delaktig i ett konstnärligt äventyr



Ungefär en gång per månad är det vernissage i konsthallen i Luleå. Från att ha varit den solitäre figur som gillat att se konstutställningar i ensamhet börjar jag trivas allt mer en vernissagens myller, inte minst när utställarna delar med sig generöst av sina erfarenheter. Då vidgas konstbegreppet och jag blir vare nya landskap. Jag blir delaktig i skapandet och får träda in i konstnärernas värld. Det ibland till synes obegripliga ges en mening, ett landskap som vi kan utforska tillsammans. Konsten när den är som bäst ställer begreppen på ända och sätter mina tankar och känslor i rörelse. Världen växer.



Dessa vernissager blir något att samlas kring och lite av helgens nav. När vi senare avrundar med ett långt fika och kulturhusets fik bland goda vänner känns det hela fulländat. Januaris mörker och kyla blir fylld av ljus. Längtar redan till nästa gång….

måndag 24 januari 2011

Vid den yttersta gränsen



För några dagar sedan såg Tarkovskijs stora filmepos ”Stalker”. Filmen är mycket långsam med långa tagningar. Här finns en kommunikation mellan de människor som rör sig i filmens centrum, men framförallt får tystnaden tala mellan långa bildsvep. Detta är ingen film för en person utan sinnesro. Filmen kräver ett vaket sinne och trots detta kan tålamodet tryta alltmedan de symboliska bilderna avlöser varandra. När jag sitter att tittar anar jag att jag är med om något stort, men kan inte riktigt ta fasta på det. Natten därefter är sömnen fylld av filmens alla bilder. Jag förstår att filmen berör något långt inne hos mig, något som det fullt ut inte går att förstå den fulla vidden av.

Kanske filmens huvudtema handlar om en längtan efter ett paradis och att gå över en gräns där alla våra önskningar ska gå i uppfyllelse. Filmens huvudpersoner strävar att gå över denna gräns, men ingen vågar ta det sista steget. Kliver du över gränsen så finns ingen väg tillbaka. Denna smärtsamma insikt gör att huvudpersonerna väljer det vanliga livet framför det okända paradisets möjligheter.

Om denna gräns finns är upp till var och en att ha en mening om. Jag kan känna av gränsen och suget att bara försvinna när jag blickar ut över Muddus till synes eviga myrar och tallmoar eller ett vinterlandskap i Norrbottens skärgård. Även jag väljer att stanna kvar i det välkända, försöker att tänja mina gränser, men vet att det finns en gräns jag aldrig kan gå över om jag ska förbli i ett välkänt landskap.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 19 januari 2011

Lokalbussen

Från att vi varit en veckopendlare har jag nu blivit lokalbussresenär dagar som är allt för kalla eller snöiga för cykeln. Jag har inte åkt lokalbuss på många år och efter ett antal turer inser jag att det mänskliga beteendet vid dessa bussfärder är som det alltid har varit, d v s total avsaknad av verbal kommunikation bussresenärerna emellan.

Jag kliver på i början av busslinjen. Så sakteliga fylls bussen på av i stort sett samma människor varje morgon. Kanske någon kastar ett snabbt ögonkast på någon annan, annars tittar jag liksom de övriga ut på snödrivorna och de välbekanta fastigheterna.

Det jag inte tidigare har reflekterat över att vårt mänskliga vanebeteende även gäller vid bussåkandet. Så länge det är möjligt tar de flesta samma platser varje morgon. Detta blev jag speciellt varse då jag ovetande tog en annans kvinnas givna plats. När hon klev på bussen blev hon nästan förvirrad och det var nästan att jag ville be om ursäkt.

Det som skiljer sig är däremot bussförarna och deras manövrering av bussen. Vissa kör så aggressivt så man nästan måste hålla fast sig, andra formligen smyger fram längs gatorna och beger sig aldrig iväg från hållplatsen innan alla har funnit sin plats.

Jag tycker att det är tur att dessa bussförare visar upp sitt temperament. I denna lilla värld av upprepningar och avsaknad av samspel resenärerna emellan står bussföraren för rörelsen, såväl den inre som yttre. Det behövs kalla mörka vintermornar då man är mer sovande än vaken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 15 januari 2011

I avregleringens tid

I vattenbristens spår skenar elpriserna står det att läsa i dagens DN. Att vi alla är lurade av dessa avregleringar har för mig sedan länge varit uppenbart, men jag än mer beklämd över medias oftast mycket okritiska artiklar i ämnet. Just den avreglerade elmarknaden är nog det värsta exemplet på att något verkligen har gått snett. Men, varför bli överraskad. Varje någorlunda funtad hjärna förstår ju att på en avreglerad marknad är det kortsiktig vinstmaximering som gäller.

För vilken gång i ordningen elbolagen nu skyller på de kritiskt låga nivåerna i våra vattenmagasin vet jag inte, men de är otaliga. Jag säger bara – tro dem inte. Vi har vår stuga i Lappmarken intill en av Sveriges största vattenmagasin – sjöarna Storavan, Uddjaure och Hornavan. Vattenståndet i dessa sjöar tillåts variera upp till 2 meter. Förra gången det var högvatten i sjöarna var året 1994. Sedan avreglerades elmarknaden och det höga vattenståndet har uteblivit, trots en del nederbördsrika somrar och höstar. För att maximera vinsterna säljs numera el från vattensystemet även sommartid. Vattenmagasinen får därmed aldrig en chans att bli välfyllda och då är det knappast konstigt att vattennivåerna är låga då det har varit kallt ett tag.

För naturen har det varit positivt, då svårt eroderade stränder har fått en chans att återhämta sig, men det är knappast miljötänkande som har styrt elbolagens agerande.

Konsument, inse att du är lurad och du seriöst arbetande journalist, ta din roll att vara den tredje stadsmakten på allvar och utnyttja dina möjligheter att påverka!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 13 januari 2011

Ett ännu orört hav



Det är tidigt i januari längst upp i Bottenviken. Ljuset är på väg tillbaka, ännu försumbart, men snart mer och mer påtagligt. Kust och skärgård är ofta en tummelplats för allehanda aktiviteter. Sol och bad på sommaren och skoterturer senare under vinter och vår. Nu, när året just har påbörjats är detta det vita orördas rike. Mitt i stugområdet känns det som att jag är någonstans ute i evigheten och det finns en längtan att färdas allt längre bort. Jag flyr inte ifrån, men berörs av en stark närvarokänsla och tillhörighet.



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 7 januari 2011

Tiden och jag

Jag befinner mig mellan två arbeten och är nu ledig drygt tre veckor under den mörkaste delen av året. Detta är veckor då inga stora händelser ska ske och några längre resor företas. Innan jag påbörjade denna oplanerade ledighet tänkte jag en hel del på hur dagarna skulle gå och funderade över om jag skulle drabbas av den stora ledan i vintermörkret och kylan.

Nu när min lediga tid snart är över kan jag konstatera att inget jag oroade mig för har inträffat. Dagarna har bara rasat iväg och jag har flera gånger istället funderat över vad jag gjort av min lediga tid som jag nu har haft ett tillfälligt övermått av. Visst har jag läst, skrivit och motionerat. Aktiviteter jag prioriterar högt, men jag har inte gjort det så mycket mer än annars. För mig har det snarare förhållit sig så att allt går saktare och det finns mer av tomrum och vila mellan det jag företar mig med. Med denna saktfärdighet tenderar dagarna att gå minst lika fort som det de skulle ha gjort i mitt normala tillstånd av arbete och vardagsliv.

Att uppfattningen om tiden är personlig blir uppenbar. Jag inser att en upptagen Johan troligen kommer att få minst lika mycket gjort än samma Johan med en övermåtta av tid. Jag har också fått en föraning om ett framtida liv som pensionär. Det kommer att vara en tillvaro där dagarna rasar fort fram med upplevelsen att något angeläget alltid kommer att vara på gång mellan tomrummen och vilan.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 3 januari 2011

Voyager 2, nuet och framtiden



Vi vänder bladet och har just börja prova att formulera år 2011 i ord och skrift. Det förra brukar gå bra, det senare sämre under några veckor in på det nya året. Kanske vi vill hålla oss kvar och fånga in den tid som flyr alldeles för fort.

Den som inte längre låter sig fångas är den lilla rymdkapseln Voyager 2 som snart har sänt sina sista radiosignaler till vår lilla planet Jorden. Voyager 2 är nämligen efter många års utforskande på väg att lämna vårt solsystem. Med sig i kapseln finns det information om oss människor som vår tillvaro gestaltade sig på 1980-talet. Tanken är att någon främmande livsform någonstans ute i evigheten ska kunna få kunskap om oss. Det lär ta tid då rymdkapseln når närmaste solsystem först om ett antal tusen år.

Tankarna kring rymden och det till synas eviga alltet svindlar alltid, både vad gäller tid och rum. Samtidigt ska vi människor försöka göra vårt bästa av vår korta utmätta tid på Jorden.

Livet på vår Jord har tagit flera miljarder att bygga upp. Ett fantastiskt ”byggnadsverk” som människan, av vissa religiösa förställningar ses som skapelsens krona, snabbt kan rasera. Människan må på många sätt vara det klokaste som har skapats, men hon är samtidigt skapelsens värsta rovdjur. Ett rovdjur som genom sina handlingar själv kan gå under just genom sina handlingar. Att bryta denna mänskliga rovdrift av vår planet tycks vara lika svårt som att förstå komplexiteten av världsalltet.

Ett nytt år har just sett dagens ljus. Någonstans vill jag så här i början av året tro att klokskapen till sist ska besegra dumhet, girighet och kortsiktig egoism.

Jag blickar ut över vita vidder och är glad så länge jag får göra det. Det kommer trots allt än så länge ännu en vår.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,