För några dagar sedan såg Tarkovskijs stora filmepos ”Stalker”. Filmen är mycket långsam med långa tagningar. Här finns en kommunikation mellan de människor som rör sig i filmens centrum, men framförallt får tystnaden tala mellan långa bildsvep. Detta är ingen film för en person utan sinnesro. Filmen kräver ett vaket sinne och trots detta kan tålamodet tryta alltmedan de symboliska bilderna avlöser varandra. När jag sitter att tittar anar jag att jag är med om något stort, men kan inte riktigt ta fasta på det. Natten därefter är sömnen fylld av filmens alla bilder. Jag förstår att filmen berör något långt inne hos mig, något som det fullt ut inte går att förstå den fulla vidden av.
Kanske filmens huvudtema handlar om en längtan efter ett paradis och att gå över en gräns där alla våra önskningar ska gå i uppfyllelse. Filmens huvudpersoner strävar att gå över denna gräns, men ingen vågar ta det sista steget. Kliver du över gränsen så finns ingen väg tillbaka. Denna smärtsamma insikt gör att huvudpersonerna väljer det vanliga livet framför det okända paradisets möjligheter.
Om denna gräns finns är upp till var och en att ha en mening om. Jag kan känna av gränsen och suget att bara försvinna när jag blickar ut över Muddus till synes eviga myrar och tallmoar eller ett vinterlandskap i Norrbottens skärgård. Även jag väljer att stanna kvar i det välkända, försöker att tänja mina gränser, men vet att det finns en gräns jag aldrig kan gå över om jag ska förbli i ett välkänt landskap.
Läs även andra bloggares åsikter om Andrej Tarkovskij, film, bilder, gränser, paradis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar