lördag 23 november 2019

Mellan årstider



 Vintern har tillfälligt dragit sig tillbaka och hösten är sedan länge passerad. Årstiden och dagen ger ingen full visshet och riktning. Precis som jag som människa ibland famlar mellan mening och mål kräver dagen isbroddar  för att häva fall och brutna lemmar.

Utblicken gör det lätt att hålla mig upprätt. I den dunkla årstiden söker jag referenspunkterna och finner dem. Ur vattnet är allt skapat och till vattnet söker jag mig gärna tillbaka. Kanske inte havet kommunicerar med mig, men för mig blir havet meningsskapare. Havet stillar mitt brus i dess långsamhet och eviga skapelseakt.

Nattens oro och fantasi får sin förklaring då jag ser att ett lodjur har vandrat längs med stranden. I nattens lyssning trodde jag det var en orolig människas flyende steg.

Årstiden kommer till slut finna riktningen. För oss människor kan det vara svårare. En stunds vandring i novemberljuset är om för tillfälligt riktningen något klarare...




söndag 17 november 2019

En söndag i november



 Det är djupt inne i november. Jag bor i staden men vandringen nära staden längs mina vägar är lika stillsam som de lätta snöflingorna som träffar min kind.

Tänk att staden med dess larm och puls kan få detta fina vilotillstånd. Vandringen ger mig en möjlighet att nollställa mig från veckans alla brokiga intryck i min egen lilla värld. Vandringen ger mig även en chans att försöka hitta en balans i min brist på förståelse över all dramatik som sker i den stora världen. En dramatik som i någon mening berör eller kommer att beröra både mig och dig.

Sedan någon dag har vi fått veta att Sverigedemokraterna åtminstone för tillfället kanske är Sveriges största parti. Ett parti som framförallt  hejas på av män i min egen generation. Troligen är det till någon del samma män som finns på sociala medier och där hatar kvinnor. De kallar sig Incels. De tycker att kvinnorna är på väg att ta över världen och vill till varje pris sätta stopp det.

Det finns så många nya konfliktlinjer i vår tid, män-kvinnor, stad-land, nationalism-liberalism m m. Över allt detta finns den fritt hängande klimatfrågan som handlar om vår civilisations överlevnad och som närmast dränks i alla de där mindre frågorna som i sig är stora nog.

Det är lätt att hemsökas maktlöshet och tvivel i den tid som är. En söndagsvandring längs efter stadens stränder skingrar oron, åtminstone för en stund. Jag mår så bra av stillheten och naturens stilla rörelse i form av snöflingor och blicken av Bottenvikens vatten som mycket sakta sipprar fram genom sprickor i isen.


lördag 2 november 2019

I naturens svartvita tid



 Det är Allhelgonatid och det är november. En november med ett tilltagande mörker och en dovare färgskala.

November kan vara en fin tid, speciellt ute naturen. Det är tyst, stilla och allt världens brus kan rensas bort.

På stadig is gör jag mitt spår i nysnön. Det känns underbart ensamt här, men jag är inte ensam. Färska spår från hare, räv och skogsfågel ger mig visshet att jag är betraktad, om än på avstånd.

Jag stannar vid en av mina älskade platser. Så enkelt som en köpesbulla och en banan smakar utsökt tillsammans med kaffet ute i det fria. Jag lyssnar på en natur som för dagen tycks vara helt utan ljud. Efter en liten stund hörs något. Det är en lätt vind. Den är så lätt att den normalt inte hörs. Men vad är mer normalt än den fina natur där jag befinner mig. Här hörs den lättaste vind  och även en korp från bergets stup.

Naturen målar en tavla i finaste svartvitt och jag får vara där - fint!


fredag 1 november 2019

Livet fortsätter...



 Det är Allhelgonahelg. Som så många gånger förr tillbringar jag den i min stuga. Det har blivit en fin tradition som jag ogärna bryter. Ibland har jag sällskap och andra gånger är jag själv.

Denna Allhelgonahelg är jag själv. Det känns bra. Det finns mycket att bearbeta under det år som gått. Visserligen är inte året slut, men just en Allhelgonahelg i stugan i mörker och tystnad är en utmärkt möjlighet till reflektion och bearbetning.

För en tid sedan fyllde jag 60 år. I sig inte speciellt märkvärdigt, men lite stort ändå. Så här i Allhelgonatid tänker vi på de som har lämnat oss. Att fylla 60 påminner också än del om livets ändlighet. Det går allt mindre tänka på det jag vill göra sen. Det kanske inte kommer något sen och livet blir allt mindre givet.

Tack och lov har jag förmånen att vara en ganska frisk person. I allt mitt stora allvar finns där också såväl glädje som lekfullheten kvar. Jag försöker möta livet med ett öppet och nyfiket sinne. Det finns massor att oroa sig för både i det stora och i det lilla, men det får inte förta glädjen att leva.

För ett år sedan var jag på väg ur en relation. Det var mycket smärtsamt. Tiden därefter gick långsamt och tillbringades ofta ensam. Just då var det bäst och jag vill ha det så. Sedan en tid är jag åter i en relation. Det är varmt, kärleksfullt och innerligt. Konstrasten till det där ensamma livet jag befann mig i våras kan känns ofantligt stor, men är det egentligen inte. Vi är innerst inne alla ensamma. För att leva rikt måste vi också klara och utvecklas i ensamheten.

Jag gillar ofta att vara ensam. Såväl ensamhet som tvåsamhet kan vara vackert. Det är underbart att vara tvåsam igen och denna tvåsamhet kan jag utveckla i min ensamhet. Det låter kanske underligt, men för mig är det närmast en förutsättning.

Det är Allhelgonahelg. Efter dagens premiärskidtur i ensamhet så sänker sig mörkret - fint...