fredag 27 december 2013

Konsumtion - också ett val











Bilden ovan är tagen från Sveriges största dagstidning med rubriken "flygande start på mellandagsrean". Bilden blir en nog så tydlig markör för den tid vi lever i - en överkonsumtionens tid som går i ett allt hetsigare tempo.

Nutidens människa är i många stycken formad av sitt konsumerade liv. Ett kort besök i en av uppväxtstaden Gävles gallerior ger en god illustration av det pågående mänskliga livet. Anar att det bara är en västanfläkt jämfört med den konsumtion som sker i satellitstadens stora köpcentrum. I staden finns även restaurangerna och caféerna. Här kan den konsumerande människan ta igen sig. Vi satt där och intog vår lunch. Det var en vilsam oas mitt i all pulsen. Tillvarons nu förstärktes av den gamle mannen vid bordet invid. Han satt där och betraktade skeendet runt omkring honom med ett vinglas. Han var som urklippt från en annan tid.

Den lätt moraliska konklusionen är att tidens flöde och hastighet blir mycket vad vi gör av den. Har vi pengar kan vi bli konsumerande varelser som är snabba att haka på de senaste trenderna. Men - vi kan också bryta annan mark och låta bli. Många av oss har faktiskt den underbara möjligheten att göra egna och helt annorlunda livsval. Jag tror att fler skulle må riktigt bra över att bara slå sig ner på ett café och låta den egna tillvaron komma ifatt. Jag dristar mig till och med att säga att jag tror att det både skulle göra många lyckligare och förstärka en god hälsa.




söndag 22 december 2013

Daft Punk

Det lackar mot jul efter ett ganska omtumlande år fylld av förändringar. Denna högtid som jag är så kluven till.  En glädjens högtid för somliga, en sorgens och ensamhetens för andra. Till detta kommer den överdrivna konsumtion som flertalet bara verkar ta för given, trots dess i många fall brist på rimlighet i proportioner och ett hållbart liv.

I denna mörka och kluvna tid som kallas jul är det tur att vi  musiken. Så här års får musiken mer plats i mitt hem då väder och klimat lämnar mycket övrigt att önska. Året som har gått har jag hittat många nya musikaliska favoriter. Spotify är en guldgruva för en som jag. Min absoluta decemberfavorit är gruppen Draft Punk. Det är kanske är så långt från julmusik vi kan komma, men lämpar sig väl för att skaka ner den feta julmaten. Draft Punk stöper om min uppväxts diskomusik i en helt ny kreativ förpackning. Vid lyssningen pendlar jag i tanke och känsla mellan den medelålders mannen och den osäkre tonåringen som på lite darrande ben stuffade loss på diskoteken Fenix och Victoria i Gävle.

Snart vandrar på min barndoms gator i Gävle. Säkert kommer Drafts Punks musikaliska landskap tona fram mellan  mina öron. Klicka på bilden till höger och lyssna om du inte redan har upptäckt kanske årets bästa skiva.


onsdag 18 december 2013

Födelsestaden Boden

















Helgen som var besökte jag min födelsestad Boden. Det var ett tag sedan sist. Sedan dess har även Boden har fått den tidstypiska gallerian och nya bostäder har byggts på gamla parkeringen i centrum.

Alla städer är stadd i förvandling, men jag undrar om inte förändringens vind i Boden har gått fram snabbare än på andra ställen. Av den gamla garnisonsstaden Boden som närmast var belägrad av flera regementen finns det inte mycket kvar. Dessutom är länssjukhuset sedan länge borta och jämnat med marken. Av den Bodenfödde nobelpristagarens Eyvind Jonssons miljöer i romanen "Stad i mörker" har nog de mesta förflyktigats. Inte heller min mor som gick sjuksköterskeskolan här på 50-talet skulle känna igen sig.

Faktum är om inte staden har blivit lite ljusare än på Jonssons tid. Av det gamla Havremagasinet som höll kavalleriets hästar med mat har det blivit en konsthall, kanske till och med den mest spännande i länet.
Om Boden tidigare skulle utgöra ett skydd mot en förmodad fientlig omvärld har staden i stället öppnat sig för samma omvärld. Boden har haft ett omfattande flyktingmottagande sedan ett antal år. Vid ett besök på ett av stadens caféer möts jag av många språk och känner mig närmast som kosmopolit i min egen hembyggd.

Bäst av allt är lugnet - julruschen pågår  för fullt, men här märkts det knappt på den nästan folktomma gågatan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 14 december 2013

Mörkertid i annat ljus





















Det är roligt med bilder. Ibland blir det inte som man har tänkt sig och just därför roligare. Bilden ovan är tagen från kojan Stallet invid Kvavaträskberget för en tid sedan. Tanken var att att få en bild av kojans interiör och samtidigt en vy från landskapet utanför. Nu är vi inne i den mörka årstiden med ett sparsmakat ljus. Med andra ord - antingen blir bilden med mobilkamerans begränsade optik alldeles mörk eller alldeles för ljus. I det här fallet valde kameran ljuset.

Själv tycker jag att den lite overkliga bilden blev spännande. För mig går tankarna till de fasta utställningar länsmuseet i Gävle hade när jag var barn. Jag minns många besök i den del som försökte återskapa de hem som var typiska för 1700- och 1800-talen. Det artificiella ljus som fanns skapades av ljusrör från små fönster. Den öppna dörren i kojan ger samma ljuskänsla.

Verkligheten kan bli sedd i olika ljus. Då Kojan är lite av en museal plats blir mina uppflammande minnen ganska naturliga. I den mörka tid som är nu går det att söka ljuset på olika sätt...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 8 december 2013

Anu Tuominen

Igår var det vernissage i Luleå konsthall igen. Efterlängtat då det har varit lite sparsmakat under hösten. Utställningarna gjorde blandade avtryck. Samlingsutställningen med olika verk var riktigt trist. Kanske mest för att jag har svårt för samlingsutställningar utan något riktigt tema. Nej, det var Anu Tuominens utställning som berörde mig.  Sedan kan man alltid fråga sig om det är konst att samla ihop ett antal föremål som har ett antal år på nacken som vi alla som är något äldre kan relatera till. Hur det nu än är med den saken var det riktigt roligt att få vältra sig i olika nostalgiska känslor som föremålen representerar för mig

 

Lovikkavantarna väcker minnet från barndomens innergård med blöt snö och snart alldeles för kalla fingrar. Lovikkavantar må vara varma, men passar sällan på aktiva barn som leker i snön. Och sen alla dessa virkade grytlappar. Då ser jag min mormor framför mig. Som barn tyckte jag att hon virkade dagarna lång. Ett par mycket snarlika grytlappar som finns på bilden har följt mig genom livet. Mormor må vara död sedan  många år, men grytlapparna och utställningen väcker minnen och liv.

 

Så har vi dessa termometrar. De är som att öppna hela min själs djup som den ständigt väderintresserade person jag är. Självklart var jag tvungen att kolla vad termometrarna visade. Det var allt mellan 21c och 24 c. Vädret är ingen exakt vetenskap och därför nästen lika spännande som människan själv. Så slutligen dessa härligt orangefärgade termosar som om 70-talet  har fått nytt liv om än bara i denna lilla installation. Visst kan det vara roligt med lite rejäl färg ibland som kontrast mot alla nutidens alla "stylade" och vita hem....

Anu gav en liten retroresa och gjorde mig varm till sinnes. Det är en konstupplevelse god som någon...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,



torsdag 5 december 2013

Kärlekens språk

Jag har just läst årets Augustpristagare i skönlitteratur, Lena Andersson och hennes roman "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek".

Kärlekstemat är ett outsinligt tema i litteraturen och kanske ännu mer i musiken. Kanske det  inte är så underligt. I den bästa av världar är kärleken bilden av närheten, bekräftelsen och känsla av tillhörighet och sammanhang. Då kärleken är ljuset så är den också mörkret. I kärlekens kölvatten finns förlusten och avvisandet. Kärleken rymmer således en dramaturgi och en kraft utöver det vanliga.

Men - är kärleken överhuvudtaget möjlig? Lena Andersson ger inget tydligt hopp, utan många tvivel. Ur Lenas text kan vi läsa: "Styrka och duglighet väcker beundran men inte kärlek. Det brustna hos människan är det som inger kärlek. Men det brustna räcker inte. Det måste kompletteras med autonomi och självdistans. Sprickor skapar ömhet men förr eller senare alstras aggressioner av det som väcker ömhet. Den rena bristen är genom sin hjälplöshet lika omöjlig att älska som den stålskodda styrkan".

Jag tror att de flesta av oss kan känna igen oss i Lenas roman och i huvudpersonen Ester. Kärleken, eller snarare sökandet efter den kan bli ett kammarspel utan givna vinnare eller förlorare. Det är ofta också ett spel om makt, över- och underläge, inte sällan på en omedveten nivå.

Kanske kärleken är en omöjlig illusion som är dömd av styrkan, av svagheten. Men - i illusionen ligger även hoppet och en liten möjlighet att dela, om blott i små korta ögonblick...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 1 december 2013

Fotokonst från en förlorad samtid





















Jag är för första gången i mitt vuxna liv på Fotografiska museet. Den främsta anledningen för mitt besök är lettiska Inta Rukas utställning "You and Me".

Jag har svårt att säga när fotografin blir till konst, men jag vet väl när jag berörs över det jag ser. Vid mitt besök på Fotografiska får jag ta del av tre utställare. Alla tre är skickliga på sinsemellan olika sätt. Varför då Rukas fotografier av människor berör mig särskilt finns det nog flera svar på. Ett svar att är att Ruka är från ett relativt närområde (Lettland) som det är lättare att relatera till, men den främsta anledningen är att Ruka på ett helt osminkat sätt beskriver en samtid som snart inte finns.




















I bilderna ser jag människor som i all sin enkelhet och skröplighet bär på något äkta. Människorna förhäver sig inte, gör sig inte till, är stolta, men bär också på en längtan på något okänt utanför deras horisont.

Bilderna är tagna i en nära samtid som är så kontrastfylld än den faktiska samtid de flesta av oss lever i. Här finns ett lugn, en stillhet och en eftertänksamhet som börjar bli allt mer otypiskt för samtidens snabba rörelse och förändring.

I bilderna bevarar Ruka någonting som är på väg att försvinna. Du som inte kan se utställningen kan istället se den svenska dokumentärfilmaren Maud Nycanders film om Inta Ruka som visas under julhelgen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 25 november 2013

Återbesök vid kojan Stallet
















Det är ganska sent i november. Den ljusa tiden på dygnet blir allt kortare. Årets november har bjudit på flera fina dagar. I lördags var det en sådan dag. Lugnt, några få minusgrader och en låg sol som bidrog med ett vackert färgspel på himlen.

Till kojan Stallet har jag varit många gånger genom åren. Nu var det ett bra tag sedan och dagen fortfarande väl lämpad för vandring i det relativt tunna snötäcket.

Stallet har funnits på sin nuvarande plats sedan 1991 sedan den detta år flyttades från Gammelstad. Dryga 20 års nutidshistoria är ett bra stycke liv. Jag vet inte hur många gånger jag har besökt platsen, men många gånger är det och vissa år har det blivit flera besök.
















Att kliva in i den ombonade kojan är som att kliva in ett pågående liv som tillfälligt har avstannat. Här finns så många bomärken från olika besökare med den gamla dagboken som tydligaste markör. Man brukar säga att "väggarna talar". I kojan som känns det mycket påtagligt. Det goda och lågmälda samtalet har för mig varit lite av kojans signum. När jag sitter och bläddrar i dagboken påminns om allt som var. Jag fylls ömsom med glädje, som sorg och saknad. Nostalgins blöta vante vill gärna ta mig i sin famn. Kojan Stallet bär på den nära dåtiden. Men, med tanke på alla de besökare som regelbundet liksom jag kommer hit så bär kojan också på framtiden. Bara detta att kojan inte har utsatts för vandalisering är faktiskt ganska stort, då den med sitt läge är lättillgänglig.

Denna fina miljö lovar ingen morgondag, men bär på förhoppning om den. Med denna känsla trär jag av mig den nostalgiska vanten lättare till sinnes och fortsätter vandringen mot vandringen mål, utkiken uppe på berget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


tisdag 19 november 2013

Civilkurage - en bristvara i vår tid

För några dagar sedan såg jag Anna Odells film återträffen som med hennes speciella och engagerade filmspråk återgestaltar den mobbing hon var utsatt för under skoltiden och vad som händer när hon som vuxen försöker konfrontera mobbarna kring deras gärningar och hennes utsatthet. Jag tror att många kunde känna igen sig i filmen, både som mobbade, mobbare och som övriga som bara såg på. Sedan Odells skoltid har det runt om i landet nog skrivits hyllmeter av handlingsplaner mot mobbing, men det finns ingenting som tyder på att mobbing har minskat.

Vad handlar det då om? Vi kan skriva hur många handlingsplaner som helst så länge en stor del av vuxenvärlden saknar en en av de fundamentala grunderna i ett sunt samhälle - civilkurage. I mitt arbete ser jag tyvärr prov på denna civilkuragebrist när vårdgivare regelbundet struntar att ta det ansvar lagen faktiskt föreskriver och på så sätt lämnar de beroende och utsatta i sticket.

För att återgå till skolans värld. Förra veckan kunde vi läsa att flera elever på en högstadieskola i Kiruna ropade "Heil Hitler" när det sattes upp en teatermonolog av en judinna vars släktingar förintades i Hitlers koncentrationsläger. De närvarande kan beskriva den otäcka stämning som uppstod. Men, kanske var det mest skrämmande var att ingen av lärarna ingrep - de satt på behörigt avstånd längst bak i salongen som passiva åhörare. Nu hände detta i Kiruna, men jag tror att samma sak skulle kunna hända på många platser i Sverige.

Vuxna, oavsett i vilken roll vi har och som inte ryter till mot oförrätter ger legitimitet åt utsatthet, förtryck och ondska. Ett land som vill vara demokratiskt och hylla mänskliga rättigheter kräver mod och civilkurage. Utan  dessa fundament kan demokratin snart komma att sättas på undantag...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 14 november 2013

Att lämna och gå vidare

















November och stugliv är vemodets rätta plats. Tankar som växer, sorg som får ta plats och insikten om möjligheten, som är livet, är ljuset.

Det som är lämnat är lämnat, om det så handlar om människor, relationer, platser, intressen eller upplevelser. Det som var, kan vi aldrig återskapa, även om vi så ofta önskar det. Denna önskan binder energi och gör det svårt att gå vidare. Vi måste sörja och vi måste sörja klart. Utan sorg, ingen insikt och helande.

Det som var kommer att finnas kvar i våra tankar som erfarenheter och mognad. Så länge vi har möjligheten till livet har vi också möjligheten att förändras, att gå vidare. Livet är fullt av förluster. Varje dag har sin början och sitt slut. Så är det även med de sammanhang vi är sammanvävda med. Det är inte enkelt att lämna, men det lämnar även dörren  för förhoppningen, möjligheten.

Även i november bryter solens strålar igenom. Det är så vi kan se på dagen, på livet. Då går det lättare...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 8 november 2013

kamratskap med mersmak





















Tre män som träffas i en stuga två gånger per år.  De yttre förutsättningarna som alltid är de samma, tiden till förfogande, maten drycken och helgens olika hållpunkter. Dessa yttre förutsättningar som blir helgens kompass  och som gör all vår tid möjlig för samtalen, tankarna, läsningen, musiken och vandringarna i det novemberbeklädda landskapet.

Ritualer och upprepningar kan vara ett namn för det som sker. Låt så vara, det är ritualer med mer smak och en kamratskap av bästa sort. Gemenskapen är nära nog förbehållslös. Vi känner varandra allt för väl för att ha några förbehåll. Vår vandring på livets resa har hunnit med ett bra stycke. Vår väg har kantats av uppbrott, sjukdomar, separationer  och stänk av glädje och lycka. Kort sagt, våra liv är som de flesta av liv.
En helg som denna kan livet låta sig formuleras i samklang med novembermörkret och med en doft av älgstek och vildplockad svamp.

Livet som bara pågår mår bra av ankringsplatser, bli fästat, bli formulerat....

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 7 november 2013

Musik för november

Ute har det tidiga mörkret lagt sig, en fuktig dimma sveper in och den första snön har blivit till slask på stadens gator. November är brytningstiden. Det är inte höst, inte vinter, utan något intetsägande mitt i mellan.
Skönheten finns där mellan rummen, men den kan vara svårfångad.

Mitt musikval för november får därför gå i svårmodets tecken. Svenske Ossler sågs på Kulturens hus för en tid sedan för en skara entusiaster. Ossler kanske är lite av en doldis även om han var med i gamla Wilmer X och senare varit gitarrist i Tåströms band. Osslers stora musikalitet kombinerat med härligt depressiva texter som många kan känna igen sig i gör att han blir ett utmärkt för den månad som går i mörker och slask.

Klicka på länken till höger, ge dig tid att lyssna och ge Ossler den chans han är värd...

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 3 november 2013

Mot vägs ände





















Jag lyssnade före en tid sedan på ett reportage i radion och oljan och dess intima samband med tillväxten. Tillgången till lättåtkomlig olja har hittills varit en förutsättning för den globala ekonomiska tillväxten. Ytterligare en tillväxtens förbannelse då den så hänger ihop med förstörd miljö, vår hälsa och den globala uppvärmningen.

Även om många länder med USA i spetsen fortsätter att låna för att hålla liv i tillväxtekorrhjulet så lär om inte annat oljan allt större svårtillgänglighet till slut sätta P för tillväxten. Oljereserver finns det fortfarande gott om, men den blir allt svårare att utvinna och med dessutom än större miljöpåverkan än idag.

Även om vi numera inte värmer upp våra hus med olja, så oljeberoendet idag större än någonsin. Nästan alla transporter i stort och smått sker med fossila bränslen. Denna transportsektor bara växer och understöds av den infrastruktur kring transporter som byggs upp. Jag har ännu inte i den fossila röken sett någon beslutsfattare som på allvar tar bladet ut munnen och säger att här krävs en omställning.

En omställning kommer att ske, oavsett den fossila marknadens aktörer säger. Men, då kanske det är för sent, alldeles för sent...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 28 oktober 2013

Politiskt mörkerland

Moderaterna avslutade för en tid sedan sin partistämma. Media gav närmast bilden av ett amerikanskt partikonvent inför ett stundande presidentval. Men nu var det inte några nya som ska väljas, utan man går val på en redan gammal retorik. En talande politisk kommentar från en ledande dagtidning var att nu tävlar det största partierna om vem som är bäst socialdemokrater (eller kanske bäst moderater...). Det har gått så långt att en borgerlig dagstidning snart inte längre kan se någon skillnad mellan partierna. "Alla ska med" stod det på de socialdemokratiska valaffischerna för för ett antal år sedan. På talarstolen vid moderaternas partistämma kan vi läsa att "alla behövs". Vilken lysande nyskapande välling, men nog så talande för den politiska utslätningen.

Vi lever i en tid då de valda går i en allt större otakt med väljarna. Alltmedan de valda tror att man bara kan vinna val och makten med att flirta med medelklassväljarna så tycker jag att det står allt mer klart att vi är färre som låter oss attraheras av allt lägre skatter, en offentlig sektor som säljs ut och en välfärd som urholkas och omfattar allt färre. Även vi som har ett arbete och är välbesuttna börjar få allt mer klart för oss att en oväntad livförändring kan få oss att falla djupt i det numera grovmaskiga välfärdsnätet.  Det är många som står utanför tryggheten och för oss som fortfarande behövs är steget att trilla över på andra sidan numera allt kortare.

Inte nog med att vårt samhälle är på väg att bli allt mer orättfärdigt och snart ingen annan än Sjöstedt törs stå upp för den en stark offentlig sektor och välfärdsåtagande så är jag övertygad om att vi bygger in allt större spänningar i samhället. Sverige riskerar bli en plats som blir allt mindre trevlig att leva på. I det allt större utanförskapet gynnas mörkerkrafterna. Istället för att slå uppåt slår man på de som redan ligger. I Grekland har vi Gyllende gryning. I Sverige har vi Sverigedemokraterna med kopplingar till svart och brunrockarna i Europa. De växer och fortsätter utvecklingen på nuvarande riktning blir de allt större. Otäckt, men tyvärr fullt begripligt.

Vi människor måste ut ur den privata bubblan, vara kritiska och börja prata politik. Vi lever i skymningslandet, men ännu är det i nattsvart...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 22 oktober 2013

Malmö
















När den unge manen som var jag senast besökte Malmö var året 1982, då jag skulle på Roskildefestivalen. Året innan stannande jag också till i Malmö med en kompis då vi skulle cykla tandem längs sydkusten och sova under bar himmel på Falsterbos långa sandstränder i skydd av bokskogen. Av Malmö som stad har jag inte så mycket minnen utöver det trivsamma Rosenlundsbadet med sin kontinentala prägel.

 Så 31 år senare fick jag för en tid sedan åter tillfälle att knyta bekantskap med staden. Denna stad som i media har präglats så mycket av Rosengårdskravaller och dödsskjutningar. Innan kravallernas och skjutningarnas tid har Malmö genomlevt andra kriser. Malmö är en av dessa gamla industristäder där det gungade rejält under 70-talet. Minns väl det stora Kockumsvarvet som byggde de stora fartygen, men som fick lägga ner verksamheten på den allt hårdnande världsmarknaden. När jag vandrar i det gamla hamnområdet finns delar av industriskelettet kvar och påminner om den tid som var.
















 Det Malmö jag möter är en brokig blandning av gammalt och nytt. Det känns lite som staden har rest sig ur askan och söker sin revansch. Det är framförallt i detta gamla hamn- och industriområde närmast havet växtkraften är tydlig. De gamla industrilokalerna blir moderna kontor och bostäder. På andra ställen rivs det för fullt för att ge plats för allt det nya. Det är svårt att återskapa den eländiga stämning som Kristian Lundberg skriver om i sin bok Yarden som har sin utgångspunkt i arbetsförhållandena i hamnområdet.




















 Det Tourning Tourso jag blickar ut över från hotellfönstret blir det tydligaste symbolen för växtkraften och den nyvunna potensen. Här är allt stort och öppet. Här finns plats för många. Men, jag undrar samtidigt vilka alla de människor är som ska befolka det gamla industriella navet. Även om jag går med lätta stag över öppna vidder, så flåsar nyrikedomen i nacken. Just det är nog problemet allt fler städer brottas med. Det byggs vackert och dyrt och klassklyftorna blir allt svårare att värja sig emot. Därför kravaller, därför dödsskjutningar, tyvärr...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 17 oktober 2013

Sköna oktoberljus
















Här i norr har hösten varit den bästa av årstider detta år. Massor av sol och många gånger för årstiden behagliga temperaturer. Möjligheterna till vandring i det fria har varit ovanligt gynnsamma. Hösten erbjuder ju ett färgspel, en frisk och klarhet som är så viktigt att ta del av inför den mörkertid och kyla som trots allt börjar göra sig allt mer påmind.

Höstens färger brukar vara synonymt med färgspelet i lövträden. När jag för en kort tid vandrade i markerna runt min stuga fanns knappast några löv kvar.  Med den allt lägre stående solen som fortfarande ger naturen ett starkt ljus blir upplevelsen så här års speciellt intensiv. Solens mer horisontella strålar bländar skogen och ger starka kontrastrika färger. Skönheten bär många namn. Nu får jag snart försöka fånga den mera sparsmakade skönheten i november. Den finns, den är mer svårfångad, men utmaningen ligger i att finna den...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


måndag 14 oktober 2013

Om avsked, separationer och livslöftet.
















Det är troligtvis sista helgen jag besöker min stuga i lappmarken detta år. Dagen bjuder på ett generöst milt väder  och en sol som under dagen letar sig fram ur molnen. Att avsluta stuglivet är en sorts separation och ett avsked. En ganska lätt sådan, då vissheten att jag kommer tillbaka är ganska stor och förväntningarna åter kan byggas upp under vintermörkret. Andra separationer kräver mer. Livet är fullt av dessa separationer, såväl självvalda som påtvingade. Detta år har för mig inneburit såväl nya möten som separationer av olika valör. Det senare har övervägt och inte utan sorg och smärta. Stugan  erbjuder såväl sinnesro som distans till allt det som har varit. Det förlorade och saknade får ta den plats det behöver och kanske kan platsens poesi bidra till en läkningen inför framtiden.

Separationer innebär ett avslut, men inget slut. Även om det jag förlorat även i fysiskt bemärkelse förblir borta så förblir det kvar inom mig och del av livserfarenheten. I någon mån så känns det försonande att så länge jag själv är i liv så finns allt det där jag har upplevt och skapat med andra kvar. Det kan ingen ta ifrån mig. Med erfarenheten och det som finns bevarat inom mig går jag vidare, upptäcker och gör nya erfarenheter, lustfyllda och krävande. Det är själva livet och det löftet det bär med sig...



onsdag 9 oktober 2013

Återbesök i barndomsstaden





















För en tid sedan gjorde jag ett återbesök i min barndomsstad - Gävle. Jag har både min mor och syster med familj boende där, så det ger anledning till återkommande besök.

Utifrån mitt norrbottniska fönster kan jag  konstatera att jag är och lär förbli norrlänning. Också Gävle är ju en del av detta Norrland som är en större del av Sverige. Just att Norrland i relativ bemärkelse är så stort gör att det är svårt att se Gävle som Norrland. Jag tror inte heller merparten av Gävleborna skulle se sig som norrlänningar om man frågade dem.





















Idag när jag tillryggalagt en bra bit av min livsresa är det nästan med en förvånade reflektion jag undrar över det förakt jag kände inför hemstaden den gång jag lämnade den. Den vackra septemberdagen med högsommarlika temperaturer förstärker naturligtvis denna undran. En dag som denna då staden badar i ljus och färger.

Kanske är det så att språnget ut i vuxenlivet måste kryddas med negativa känslor inför allt det man lämnar. Just det man lämnar kommer ju aldrig tillbaka. Det blir en separation på makronivå. Men till slut kommer försoningen. Ja, den kommer gradvis. Allteftersom jag har blivit äldre ser jag Gävle i allt ljusare färger. Det är nog inget konstigt med det. Det är för de flesta av oss en del av livet. För somliga innebär det en återflytt till det man en gång lämnade. För mig blir det troligen aldrig så. Jag nöjer mig att vandra i mina barndoms kvarter. Så lika, men samtidigt så olika och spanar in all den tid som flytt och minns allt som var...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 5 oktober 2013

Hamlet i ny skepnad...





















Det verkliga livet med min balkong som utkik

En föreläsare jag hörde för en tid sedan kommenterade detta med nutidens mänskliga kommunikation på detta vis - Smartphonen har blivit vår tids Hamlet. Ni vet den där Hamlet i Shakespeares klassiska pjäs som för en dialog med döden symboliserad av den dödskalle han håller i sin hand.

Jag tror att merparten av de människor som ständigt uppkopplade med mobilen i handen och i sina ögons kikarsikte inte tänker på döden, snarare kanske de med sitt till synes ständiga behov av att vara uppkopplade och nåbara tycks fly den. Men,  kanske därför även likheten finns. Liksom det inte går att fly livet så länge vi lever så går det inte att fly döden, oavsett om den kommer som överraskning eller som befriare.

Det som genererar näring åt själva livet är att upptäcka det liv som ständigt pågår - höstens färger, vattenspegeln i skymningen och och människor som du möter på din väg. Jag tror att vår tids Hamlet kan bli ganska vilse i skymningen och kanske rent av gå vilse i livet. Det uppkopplade livet kan aldrig ersätta livet självt, dess glädje och smärta som vi växer av.

Jag undrar just vad Shakespeare skulle säga i sin grav?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 2 oktober 2013

På konferens

All rörelse i mitt liv på senare tid har även inkluderat en del resor i jobbet. För en tid sedan var jag i den stora staden i söder på konferens. Även om jag något så när försöker vara med min tid utifrån mitt nordliga perspektiv på tillvaron och världen är det alltid roligt att hämta intryck från annat håll. Vår huvudstad brukar ju vara lite av trendsättare.

Att vara på konferens i Stockholm är helt klart något annat än hemmavid. Hemma Luleå sitter man ofta tryggt i en stor konferenssal en stor del av dagen och om föreläsarna är intressanta kanske man till och med håller sig vaken (något som tycks bli allt svårare med åldern). På konferens i Stockholm  är det är det ofta långa pauser då man förväntas besöka alla utställarna som försöker sälja sina koncept, i  det här fallet sina behandlingshem. Hemma i Luleå får man än väl tilltagen tallrikslunch eller en dignande buffé som närmast garanterar en tupplur när föreläsaren tar vid. På konferens i Stockholm ska det naturligtvis vimlas även under lunchen. Med en plasttallrik i ena handen och ett plastglas i andra förväntas man stående äta och samtidigt vara social. Även nu är risken för sömn stor när föreläsningarna drar igång igen, inte för att man är mätt, utan av ren utmattning att inte få äta sin sin måltid bekvämt och i lugn och ro.

Andra nya influenser är att man istället för att föra anteckningar fotar av power-pointpresentationerna med mobilen. Det kanske kan ses som god utveckling, då det sparar några träd som annars skulle bli pappersmassa. En annan trend är att ordet "hen" verkar börjar få genomslag. Två av föreläsarna använde hen vid presentationerna. Om det senare kan  kan ses som utveckling är jag mer kluven inför.  Med risk att uppfattas som motvals så gillar jag faktiskt han respektive hon bättre och tycker inte att det är ett dugg stigmatiserande oavsett vilket.

Det här var en konferens som handlade om vård och behandling av beroendetillstånd. En reflektion jag gjorde under dagen var att ingen av föreläsarna pratade om den goda relationens betydelse. I min värld brukar goda relationer vara till gagn såväl privat som i professionellt arbete. Däremot var det gott om godis hos utställarna, vilket var en paradox i sig på en konferens om beroendeproblematik.

Slutligen en likhet i konferensvärlden mellan Luleå och Stockholm - den teknik som ofta tycks strula såväl vad gäller mikrofoner som datorer.....

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


lördag 28 september 2013

Några tankar från lappmarken





















Sitter i min stugan i lappmarken, det är mörkt och en kall vind sveper över älven. Ute i den mörka tystnaden spelar en ensam storlom. Kanske kamraterna redan har dragit mot söder eller kanske den gillar sitt solitära tillstånd därute i tystnaden  och mörkret. Lommen och jag har en del gemensamt - ensamhet, stillhet och frid.

Finns det något bättre en det enkla livet i en stuga på hösten? Kanske, men för mig tillhör varat här en av det absolut bästa. Inga måsten, inget som pockar på uppmärksamhet utöver det jag själv väljer att uppmärksamma och en ocean av tid att tänka fritt, högt som lågt.

Mörkret runt omkring mig är vilsamt och den friska och kyliga vinden som emellanåt väcker furorna därute visar att klimat fortfarande är någorlunda på rätt köl.

Tidigare idag lyssnade jag på FN:s klimatpanels senaste rapport. Den fortsätter att bekräfta att det där jag redan har fullständigt klart för mig, vår Jord blir allt varmare och det är vi människor är skyldiga. Det är lätt att tänka mycket mörka tankar om den fortsatta utvecklingen, även om mina tankar mest flödar i ljus i min stuga.

Världens makthavare saknar förmåga att göra något reellt i frågan om de överhuvudtaget bryr sig. Den vanliga människan kanske bryr sig, men få gör något konkret i sin vardag. Jag har passerat mittpunkten i livet, men har ännu ett tag kvar innan jag kan kallas gubbe. Den dag jag har nått detta tillstånd tänkte jag ta mig lite friheter. Gubben Johan kommer att slå hårt med sin käpp på alla tomgångskörare (som det tycks bli allt fler av) som sitter i sina ombonade bilar och leker med mobilen som om klimatfrågan inte fanns och alla var ansvarsbefriade.

Hukar er aningslösa miljömarodörer, gubben Johan väntar på sin tid och han blir inte nådig att tas med...


onsdag 25 september 2013

Också en aspekt av uppkopplingens tidvarv

Att allt fler människor lever sina mer eller mindre ständigt uppkopplade liv via datorer i varierande storlekar och mobiltelefoner är knappast någon nyhet. Fler och fler ägnar mer tid med att fästa blicken i mobilen än att upptäcka det verkliga livet runt mobilen som trots allt pågår kan varje betraktande människa se .
Så här har det blivit på bara några år och det är inte utan undran jag undrar var det kommer att bära hän och framförallt hur det kommer att påverkar relationer och kontakter människor emellan.

För några dagar sedan satt jag på flyget. Numera är naturligtvis allt fler uppkopplade även under flygresan. Vid start och landning ska dock mobiler och datorer vara stängda för att de kan störa flygplanets  instrumentering.

Nu är det bara så att vi inte bara lever i en allt mer uppkopplad tid. Vi lever också i en tid då allt fler tycks skita i auktoriteter oavsett om det är lärare på skolan eller flygpersonalen ombord på planet. Vid mina flygningar fick personalen både vid ner och återresa säga till ett par personer  upprepade tillfällen att stänga sina datorer inför landningen

Börjar det bli så illa i uppkopplingens tidevarv att vi är så beroende av att vara i den digitala rymden att vi struntar i andra och dessutom är beredda att att sätta säkerheten på spel? Bara en undran, alltså...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 17 september 2013

En skiva för hösten och mörkret

Nordlig utpost har aldrig utgjort sig för att vara glad och positiv blogg, men förhoppningsvis inte heller för negativ och trist. Jag måste trots allt bekänna att jag hyser en viss kärlek till den lågmälda, lite lätt depressiva musiken. Sådant som är stilla lågmält, men samtidigt storslaget i någon mening.

Rickard Buckner, som jag även tidigare har låtit framträda är en synnerligen värdig representant för det jag talar om. Han har med sin senaste skiva med enkla medel gjort allt det där storslagna lågmälda jag talar om.

En skiva för hösten och det tilltagande mörkret. Klicka på länken till höger,luta dig tillbaka i soffan och låt dig omfamnas av musiken. Det är en skiva som snabbt växer efter några spelningar.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


söndag 15 september 2013

Sommarens bild

















Nordlig utpost har gått på lågvarv ett tag. Mycket rörelse i livet med flytt och omställning i allt det nya tar sin tid. Sakta men säkert försöker jag anpassa mig och med en stadig och nyfiken blick resa vidare i det som kallas livet. Även bloggen lever vidare med nya avtryck i det lilla och stora framöver.

Vädermässigt ska det vara höst så här i mitten av september, åtminstone här i norr, men det är det inte. Sommaren har säkert varit närmare en månad längre än vad den borde vara, då den även debuterade ovanligt tidigt. Kanske kan det vara en tillfällighet, en jag anar ett allvarligare scenario. Klimatförändringar sker gradvis, så det som egentligen är onormalt uppfattar vi som fullkomligt normalt.

Klimatet är i farlig rörelse, vår välfärd håller på att skjutas i sank och konflikterna i vår värld tycks allt mer svårlösta. Då är det skönt att fästa blicken på något tryggt och stabilt som tycks överleva allehanda faror. Sommaren bilder blir därför två tålmodiga tallar från Välmbapoudas respektive Lill-Gaikas topp. Dessa träd är mycket gamla och skulle de kunna tala skulle berättelsen bli lång. Vilket av träden som är äldst tål det nog att spekuleras över. I det här fallet kan storleken sakna betydelse...




















Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 30 augusti 2013

Anteckningar, Ganjaureudden

















Tystnad och stillhet.
Jag måttar mina steg, över block, kvistar och markens håligheter.
Ordet koncentration, närvaro får en annan mening, alltmedan de inre bruset upphör.
Varat blir stegen, de måttade och uppmärksamheten omkring mig.
Talltitorna följer mig, en spillkråka hörs på avstånd.
Så var de var de där lika plötsligt som alltid, lavskrikorna. Jag möter dem ofta i mina marker och i år är de fler. De brukar var tre tillsammans, i år kommer de fyra och i bland fem tillsammans.
Mina skyddsänglar och vägvisare blir fler. Det känns gott med ett liv lite i oordning och i en värld som synes allt mer vansinnig.
Jag måttar mina steg mot rastplatsen, kaffet och smörgåsen. Allt är gott  just nu. Tacksamhet och liv, helt enkelt...
















tisdag 6 augusti 2013

Begravning

För en tid sedan hörde jag på radion att vi svenskar blir allt färre på begravningar. Tydligen har uppslutningen kring den döde halverats på några årtionden.

Vi lever i en tid som är stadd i snabb förändring. Vi reser mycket mer, jobbar utomlands och möts i allt större utsträckning på nätet. Det som inte förändras är att vi föds, lever våra liv för att till slut dö.

Trots att jag har passerat de femtio har jag ännu inte varit på så många begravningar, men de jag har varit på minns jag som väldigt starka och minnesvärda upplevelser. Begravningarna har naturligtvis kantats av sorg över den avlidne, men även skönhet, andaktsfullhet och ett mycket värdigt avslut. Dessutom blir begravningen ett sätt att träffas. Då vi bor så utspridda kan det gå många år mellan tillfällena.

Den utveckling som nu sker tycker jag är ganska sorgesam, men kanske typisk för vår tid. Våra liv ska vara så sprängfulla med innehåll och aktiviteter att det kanske inte finns plats för döden. Kanske är de också ett uttryck för att vi investerar mindre i våra relationer och våra liv fylls av många, men ytliga och lätt utbytbara kontakter.

Säkert kan det vara mer komplext än så. Men, döden är livsviktig. Att ta avsked och försonats med det som varit är lika viktigt som att gå vidare den tid vi har kvar. Jag skulle t o m säga att det är en viktig förutsättning...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 3 augusti 2013

Martins möbler

Det ska sägas direkt – jag är ingen shoppingmänniska. Jag handlar fokuserat när jag verkligen behöver något – annars låter jag bli. Jag undviker dessutom så långt det är möjligt alla dessa köpcentrum som under de senaste åren har växt som svampar runt de mindre och medelstora städerna. I dessa miljöer känner jag mig riktigt bortkommen bland alla människor och ofta okunniga försäljare som pratar om just deras varors förträfflighet.
Annat är det att besöka Martins möbler i Arjeplog. Det är en typ av butik som bara finns långt borta från städerna och de stora köpcentra. I lilla Arjeplog finns det fortfarande plats för Martins möbler, 25 mil från kusten och kommersen.  I den nära folktomma lokalen möts jag av den diskrete ägaren Martin. Till skillnad från de allra flesta försäljare jag möter pratar Martin inte i första hand och produktens förtjänster och förträfflighet, utan om dess brister – ”den där bäddsoffan ligger du inte så skönt i och den utegruppen håller nog bara några år innan den rostar”. Martin avväpnar mig från all misstänksamhet och jag uppfattar honom fullkomligt ärlig och trovärdig.

Martin och hans möbelaffär kanske inte är unik, men är säkert en ganska ovanlig rörelse som man nog bara hitta sådär lite vid sidan av allfartvägarna. Tur att jag hittat dit. Här behöver jag inte vara shoppingmänniska för att känna mig hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 29 juli 2013

På toppen
















Vandringen upp på Välmbapouda gör jag år efter år, oavsett väder och vind. Vandringen är relativt kort, men ett litet styrkeprov i den branta terrängen upp mot lågfjällets topp.

Vid årets sommarvandring var väder och vind på sin absolut generösaste sida för en vandrare - soligt, svaga vindar, ganska svalt och en kristallklar sikt som öppnade fjällpanoramat från Vindelfjällen i väster till Sarektopparna i norr.

Livet prövar, glädje, sorg, separationer och nya fruktsamma möten blandas. Ibland är huvudet fullt med oroliga och kluvna känslor. Dagar som dessa bär vandringen på Välmbapoudas topp ett försonande drag över sig. I ljuset av de öppna vidderna blandas sinnet av stillhet och lågmäld eufori. Oron  klingar av och jag känner glädje.

Den lilla, men förmodligen mycket gamla tallen står där som en välkomnande vän när jag vandrar i toppterrängen. Trots alla stormar över fjället står den kvar. Även livet bär med sig stormar av olika slag. När jag möter tallen med min blick blir jag klar över att stormar är till för att övervinnas.

Livet bär med sig plikten att levas, med eller utan starka vindar. I den förvissningen tackar jag för mig, lämnar fjällheden, något mera helad och med hopp om många fler återseenden.



lördag 20 juli 2013

Invid toppen
















Ni som följer min blogg vet att jag uppskattar upprepningar och har en stor förkärlek till att göra vandringar och då gärna till platser jag besökt förut.
För en tid sedan jag en dagsvandring upp mot fjället Pieljekaise ovan Jäckvik. Det är en ganska lättvandrad tur genom fjällbjörkskogen och en vidsträckt fjällhed som erbjuder ett fint tvärsnitt av fjällvärldens olika naturtyper innan man slut når toppen.
 De som känner mig bäst vet även att jag är lite av en trygghetsnarkoman som inte gärna tar några onödiga risker. Därför har jag hittills i livet inte dragit på mig några självförvållade allvarliga skador eller gått i personlig konkurs.
Därför hade jag vandringsdagen redan innan bestämt mig för att det blir nog ingen toppbestigning, därtill var det alltför blåsigt. Då det friskade i redan i fjällbjörkskogen stärktes förvissningen. Då vandringen är målet i sig och inte toppbestigningen lät jag mig inte nedslås, regnskurarna höll sig på behörigt avstånd och vinden garanterade en myggfrihet.
Jag förvånade mig själv att göra stopp och helt om ca 200 meter från toppen. Förvånad inte av att jag vände när jag var så nära utan att jag gått så långt. När den starka blåsten inte längre kunde hålla mig upprätt och fuktiga moln började belägra toppartiet sa trygghetsnarkomanen i mig ifrån. Blott de fåfänga går vidare sa trygghetsnarkomanen och jag höll med.
Varje vandring är unik och är i sig en toppbestigning. Denna dag prövades jag av en sällan upplevd vind. I ett litet vindskydd invid en liten jokk tillsammans med min medhavda matsäck ger jaktfalken sin hälsning med ett skri. Allt detta gjorde varje steg av vandringen mödan värd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


tisdag 16 juli 2013

Ett Träd














Ett träd kan stå för mycket. Jag tänker närmast på livets träd som med okuvlig livskraft sträcker sig mot skyn och prövas av alla påfrestningar – vind, kyla, snö och regn och torka.
När jag gör mina återkommande vandringar till Lill-Gagikas topp möts jag av den gamla och i det närmaste opåverkade skogen dit skogsbolagens skördare aldrig når. Här finns många riktigt gamla träd. Jag stannar ofta till vid det jag tror kan vara det äldsta trädet. Jag minns att jag redan som barn blev imponerad av detta vitt förgrenade träd som någon gång under sin ungdom brandhärjades av ett blixtnedslag . Trädet har inte förändrats under alla dessa år jag har betraktat det så det går bara fantisera om dess verkliga ålder.
Träd som dessa ger livet perspektiv. Trädet står tryggt förankrat i en spillra av ännu ej exploaterad natur. Samma dag lyssnar jag på ett reportage i radio om att våra hav genom koldioxidutsläpp och högre temperaturer bli allt surare. I en framtid kan haven att komma återgå till sitt urtillstånd dominerade av alger och maneter, alltmedan havets normala liv slås ut.
Jag tänker på trädet med dess djupa rötter. Jag tänker på människan och den gren hon sitter på. Människan blev till den människa hon är idag genom havet och fisket. Fisken gav de nyttiga fetter varom hennes hjärna utvecklades. I en framtid riskerar hon ta död på det hav som födde henne. Grenen går av och hennes fall kan bli djup, kanske slutgiltigt.

Tänk om människan kunde fungera mer som trädet, sträva uppåt, men inte på bekostad på det liv som omger det. Bruka, utan att förbruka. Till dess får jag fortsatta att högakta trädet, omfamna det och låta mig imponeras. Trädet ger tröst och förtröstan, trots allt…














Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

lördag 13 juli 2013

Invid radion

När jag är stugan så finns det gott om mycket, bl a tid i överflöd. Det jag gör allt för lite av annars får mer av livets utrymme i stugan. Att lyssna på radions P 1 är ofta riktig kvalitetstid. Vi ska vara tacksamma över att vi har denna kvalitetsradio som kan agera oberoende av såväl kommersiella som politiska intressen. Ordet och tanken är fri och jag får chans att lära mig mer.
Ett av dessa kvalitetsprogram är ”Allvarligt talat”.  För några dagar sedan kunde jag här vid eftermiddagskaffet lyssna på författaren PO Enqvists svar på olika lyssnarfrågor om att vara udda, om själen, om otrohet och om försonats med den som redan har gått bort. Med PO:s tänkvärda reflektioner ger han oss lyssnare möjlighet att pröva de stora existentiella frågorna.
Här i stugan har jag tiden och ro att lyssna och ta mig an dessa stora frågor. Det är inte bara nutidens gaspedal där allt snabbt flimrar förbi.

En fri och oberoende radio är och kommer att förbli viktigt i en tid i sken och där mycket av livets fundament riskerar att behandlas som en färskvara, utan långsiktighet och hållbarhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,  

tisdag 9 juli 2013

I stugan











Stugan finns lappmarken, 3 mil från centralorten och några kilometer från byn. Stugan befinner sig invid älven som knyter ihop de stora sjöarna. Stugan är byggd av skogen, skogen som omger den. Stugan var tidigare en flottartimring som har flyttats hit i senare tid. Stugans stockar är gamla, troligtvis så gamla att de kan har sitt ursprung innan det fanns en bofast befolkning i området.
Det är tryggt att vistas i en stuga med rötter i en annan tid. Stugan och dess omgivningar är en stilla plats som inte skryter och förhäver sig. Platsen andas ro och andakt, precis det jag söker då jag beger mig hit.
Det sägs att människor vistas allt mindre i sina stugor. Stuglivet var den guldkant som folkhemmet byggde för dem som hade råd. I takt med det ökade välståndet blev stugorna fler och stugområdena i attraktiva områden bredde ut sig. Idag när man går i dessa områden ser de flesta stugorna ganska övergivna ut med kanske bara tillfälliga besök. Nutidsmänniskan kanske inte längre är någon stugmänniska – hon vill ha mer och helst upptäcka hela världen. Jag ser en oro och rastlöshet i detta, men jag har inte rätt att döma. Var och en gör sin egen resa.

Jag är trygg med att göra de flesta av mina resor till stugan, platsen lite vid sidan om med skog, vatten, berg som närmaste grannar. Här kan jag samla ihop mig och fullt ut vara i mina känslor, tankar och handlingar. Det är gott och stort nog och ger den där välbehövliga kraften att gå vidare i livet och den samtid som jag trots allt är en del av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 28 juni 2013

Sommarbiennial
















Som den konstintresserade och allmänt kulturintresserade personal jag är brukar jag i möjligaste mån ta del av det kulturliv staden Luleå erbjuder. Naturligtvis blandas höjdpunkter med dippar, men ofta brukar jag med upplyft sinne bege mig hemåt när jag tagit del av stadens kulturliv.

Kulturen berikar människan, den kan ge det där sköna mervärdet åt livet och i de bästa stunderna öppna sinnet och vidga min kanske annars alltför slutna värld.

Tyvärr kan även kulturella evenemang vara riktigt träaktiga och allmänt pretentiösa och närmast skrämma iväg de besökare som inte är riktigt invigda och pålästa. Den sommarbiennial som invigdes i Luleå konsthall för en tid sedan var tyvärr av det senare slaget. Biennialen har bjudit in konstnärer från hela världen och skulle kunna bli något något stort. Den är helt enkelt värd ett bättre öde, då de många verken har så många viktiga historier att berätta.

Men, ska det bli något av den saken måste jag som mindre invigd och påläst känna mig inbjuden. Det gjorde jag inte på detta evenemang. Om den många verken fick jag inget veta, utan här hölls ett par stela anföranden på engelska där alla närvarande konstnärer skulle avtackas. Det var helt enkelt jättetråkigt. Så tråkigt att jag fick ont i ryggen där jag stod och väntade på det som aldrig kom.

Nä, gärna fler biennialer, men här måste tas nya grepp om man vill väcka och möta sin publik. För det är väl ändå det som är meningen, eller...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 24 juni 2013

Ett talande konstverk...
















Om Anders Sunnas konstverk kunde tala så hade det nog mycket att berätta. Bra konst är det som lätt väcker tankar och olika känslor. Dessutom får den gärna provocera. Sunnas blandteknik visar prov på allt det där och kan ses under den pågående konstbiennialen I Luleå konsthall.

Sunna tillhör en liten samisk minoritet som fortfarande i modern tid har behandlats  mycket styvmoderligt av myndigheterna. Konstverket ska visa upp Länsstyrelsen ur det perspektiv Sunna ser myndigheten. En arbetsplats där jag har arbetat  under en period. Inte alla dessa tjänstemän som är statens förlängda arm är välsedda. Sunna har skäl att vara arg. Ilska och kreativitet kan bli ett bra möte...

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


fredag 14 juni 2013

Stigar, oknytt och fridfulla platser











Jag sitter i min stuga i lappmarken. Det är en fridfull plats. Inte bara för att det är en plats att längta till i en vacker natur, utan att stugan faktiskt inte vilar på några hemligheter. Jag upplever det i alla fall så, då jag har vistas här alla årstider. Denna glesbygd har annars många historier att berätta om var folk har sett och hört och som inte alltid har haft en naturlig förklaring. Min stuga är en gammal flottartimring från 1800-talet. Om de gamla stockarna kunde tala skulle de nog ha mycket att berätta. Men just det att timringen är flyttad förklarar kanske dess vilsamhet. Dess historia gick ur tiden i samband med nedmonteringen och flytt till den nuvarande platsen.
En arbetskollega berättade nyligen om sitt tidigare boende i Malmberget. Hyreshusen var uppförda där samerna gammalt tillbaka hade en flyttled för sina renar. Av förklariga skäl var inte många som vill bo kvar i hyreshusen.  Här hördes allehanda oförklarliga ljud. Det slogs i dörrar, steg av människor som inte fanns och röster utan en synlig avsändare.
Själv hade jag för ett antal år sedan en oförklarlig upplevelse i ett annex i Gimo herrgård. Jag vaknade av ljudet från en gråtande kvinna. Då det bara var jag och en snarkande kollega som övernattade i annexet så jag var lite undrande. Dagen därpå då en ansvarig person berättade om herrgårdens historia berättade han även om den gråtande kvinnan i annexet och det var ingen rolig historia.

Kanske finns där en värld väl dold bortom vårt förstånd? Varför skulle det inte kunna vara så. Blotta tanken tycks fortfarande sätta vår fantasi i rörelse. Men visst föredrar jag att min stuga är en lugn, stilla och platsen för alla naturliga ljud, såväl de av människan skapade som de av naturen runt omkring. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 10 juni 2013

Elavbrott











Jag har min stuga i lappmarken. Då får man leva med en lägre servicenivå. Som den tillfällige gäst jag faktiskt är så kanske det t o m kan ses som en del av charmen. I fredags var det strömavbrott. Någonstans gick säkert åskan även om det var långt från mina trakter. Strömmen blev borta under fem timmar. Tur att jag har en fin vedkamin och har gammal (o)hederlig tändvätska och inte är beroende av den elberoende grilltändaren när jag ska grilla min köttbit.
Efter någon timme ringer jag Vattenfall. Någon sörlänning svarar och säger att ni har ett större elavbrott däruppe i Norrland. När jag frågar hur långvarigt det kommer att bli får jag svaret att det brukar gå fort när servicepersonalen är på plats, men att det tar några timmar att åka dit. När jag har lagt på finns en stilla undran om servicepersonalen bor och arbetar i Stockholm.
Det är ingen större dramatik att vara strömlös en ljus och ganska mild försommarkväll, men mindre roligt om samma sak skulle ske i januari. Även om jag som stugägare söker stillheten och lugnet så kan inte denna landsända utvecklas med en nedmonterad infrastruktur och dessutom en obefintlig internetuppkoppling.

Hela Sverige ska leva nöd en numera uttjänt slogan. Det kommer att kräva en annan politik och en stark stadsmakt som visar vilja. Jag undrar om och när detta kommer att ske. Det finns inget alternativ, annars finns det till slut inte ens plats för oss stugägare och andra tillfälliga besökare. Även vi behöver en grundläggande servicenivå för att trivas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 5 juni 2013

Världsbilder

För en tid sedan tog jag min dagliga promenad runt udden. Det var en av dessa fina kvällar som vi begåvats med på senare tid. Den stadsnära naturen bjöd in på försommarens allra ystraste vis med grönska, blommor, dofter och fågelsång. Jag och en del andra i min generation delade denna kvälls fina upplevelse, nuet och en aspekt på det vi uppfattar som skönt och vackert.

Också den yngre generationen delade kvällen, de tog ett kallt bad, spelade strandvolley och några drack öl vid en grillplats. Sedan fanns de unga som promenerade liksom oss, men till skillnad från oss som passerat de femtio hade de naturligtvis mobilen med, inte bara med, utan för vissa tog deras smartphones all uppmärksamhet i anspråk. En tjej kom gående mot mig. Hon var så uppslukad av vad som hände på den lilla bildskärmen så jag fick ta ett steg åt sidan får att hon inte skulle gå på mig.

Världen förändras. Jag vet inte om det är mot det bättre eller sämre. Jag vill förstås hoppas mot det bättre. Jag kan i alla fall konstatera att vi är olika och ser världen på olika sätt. En ung tjej som ser världen genom en liten bildskärm och en medelålders man som tittar på vattnet och den nedåtgående solen. Sedan vad allt detta i förlängningen gör med oss människor kan vi alltid spekulera om, men det får bli en annan gång.

söndag 2 juni 2013

Skogstankar
















Jag sitter i en vårskog som håller på att kläs om i sommarens fördjupade grönska. Dagen är och har just nu ingen annan mening än just sitt varande. Humlan som surrar runt mina fötter, röken från den falnande brasan som virvlar runt i vinden och skogens alla fåglar som spelar för dem som lyssnar.

Det yttre samtalet har för tillfället tystnat. Sinnet är utan bekymmer och liknas närmast vid en vilsam tomhet. Fäster för ett ögonblick min blick på en liten ödla. Här möts det till synes tomma i mig med fullkomligheten runt mig. Naturen talar, den talar till mig, utan att jag behöver svara, bekräfta.

Vilan och en tilltagande grad av stillhet är svaret nog. Kanske människans förbannelse är att hon har så svårt att hitta sin inre stillhet, eller som Echart Tolle säger: När du förlorar kontakten med din inre stillhet förlorar du kontakten med dig själv. När du förlorar kontakten med dig själv förlorar du dig själv i världen.

Tolle har så rätt. Tänk om vi alla kunde förstå det. Då skulle vår värld var en mycket trevligare plats för oss människor...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 29 maj 2013

Björns koja





















För några dagar sedan besökte jag Björns koja. Egentligen är det hans fars, då det var fadern som byggde kojan i slutet av 60-talet. Jag kopplar samman den med Björn just därför att vi brukar göra våra återkommande vandringar dit. Jag förknippar den även med Björns jaktintresse, då kojan står på hemmamarkerna i Södra Bredåker och i den skog där han brukar jaga.

Vi konstaterar att tiden går. Allt färre tycks bruka stigarna i skogen som därför håller på att växa igen. Även kojan behöver lite uppfräschning, då Björn inte längre kan lita på sin gamla far vars ork börjar svikta.

Besöket i kojan är en årstidsmarkör. Vi brukar träffas när våren är på väg mot klimax och sommaren står inför dörren. I år har redan denna gräns passerats och skogen står prunkande grön. Våra liv pågår och är som är som livet är många gånger, stadd i förändring. Två goda vänners samtal över elden, en bit falukorv, god öl och en vällagrad whisky i samklang med vår vackra natur är livet när det är som bäst. Solen hinner gå ned, det skymmer lätt och det börjar åter dagas innan vi sover några timmar för att möta ännu ännu en morgon.

Storslagenheten ligger inte i det storslagna, utan i glädjen att på ett enkelt sätt mötas tillsammans i den natur som omger oss, blir en del av oss.



söndag 26 maj 2013

Igenkännandet
















Att göra våra vandringar, yttre som inre, gör vi alla. De yttre förflyttningarna blir ofta också en del av våra inre resor. När jag kommer till stugan i lappmarken gör jag mina vandringar. Jag gör dem inte i första hand för att upptäcka, utan för att se och höra min inre röst. Jag ledsagas alltid av något. Speciellt så här på våren då markerna fylls av alla ljud. Bergfink, rödstjärt och trädpiplärka bland många andra följer mig på vägen. När jag stannar till och tar mitt kaffe kan jag sitta och iaktta grodornas spel i vattengölen.

Här på dessa igenkännandets platser fördjupas seendet och jag kan till fullo ta emot. Jag behöver inte söka, utan finner med mycket måttlig ansträngning. Med ett för stunden öppet sinne blir jag ett med världen, eller åtminstone den del av skapelsen som omger och ger. Det är gott nog.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,