Björns koja

För några dagar sedan besökte jag Björns koja. Egentligen är det hans fars, då det var fadern som byggde kojan i slutet av 60-talet. Jag kopplar samman den med Björn just därför att vi brukar göra våra återkommande vandringar dit. Jag förknippar den även med Björns jaktintresse, då kojan står på hemmamarkerna i Södra Bredåker och i den skog där han brukar jaga.

Vi konstaterar att tiden går. Allt färre tycks bruka stigarna i skogen som därför håller på att växa igen. Även kojan behöver lite uppfräschning, då Björn inte längre kan lita på sin gamla far vars ork börjar svikta.

Besöket i kojan är en årstidsmarkör. Vi brukar träffas när våren är på väg mot klimax och sommaren står inför dörren. I år har redan denna gräns passerats och skogen står prunkande grön. Våra liv pågår och är som är som livet är många gånger, stadd i förändring. Två goda vänners samtal över elden, en bit falukorv, god öl och en vällagrad whisky i samklang med vår vackra natur är livet när det är som bäst. Solen hinner gå ned, det skymmer lätt och det börjar åter dagas innan vi sover några timmar för att möta ännu ännu en morgon.

Storslagenheten ligger inte i det storslagna, utan i glädjen att på ett enkelt sätt mötas tillsammans i den natur som omger oss, blir en del av oss.