Jag sitter i en vårskog som håller på att kläs om i sommarens fördjupade grönska. Dagen är och har just nu ingen annan mening än just sitt varande. Humlan som surrar runt mina fötter, röken från den falnande brasan som virvlar runt i vinden och skogens alla fåglar som spelar för dem som lyssnar.
Det yttre samtalet har för tillfället tystnat. Sinnet är utan bekymmer och liknas närmast vid en vilsam tomhet. Fäster för ett ögonblick min blick på en liten ödla. Här möts det till synes tomma i mig med fullkomligheten runt mig. Naturen talar, den talar till mig, utan att jag behöver svara, bekräfta.
Vilan och en tilltagande grad av stillhet är svaret nog. Kanske människans förbannelse är att hon har så svårt att hitta sin inre stillhet, eller som Echart Tolle säger: När du förlorar kontakten med din inre stillhet förlorar du kontakten med dig själv. När du förlorar kontakten med dig själv förlorar du dig själv i världen.
Tolle har så rätt. Tänk om vi alla kunde förstå det. Då skulle vår värld var en mycket trevligare plats för oss människor...
Läs även andra bloggares åsikter om Echart Tolle, stillhet, natur, skogen, människan
1 kommentar:
Ja, så sant och så vackert. Vi är ju naturen, och när vi skiljs från den, då måste det kompenseras med konstgjort liv, och vi krymper till okänsliga och konstiga varelser. Världen har blivit materiell, och naturen förbilligas. Men som tur inte av alla människor.
Skicka en kommentar