onsdag 30 september 2009

Svartöstadsbilder - ett sista dopp?



Nu börjar kylan lägga sin kalla hand över Norrbotten och Svartöstaden. Annat var det bara för en vecka sedan då stadsdelens ungdomar en ljummen septemberkväll funderade över om de skulle ta årets sista bad. Det blev inget med den saken....och nu lär det nog vara försent.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 27 september 2009

Vernissage!!




Då har min fru Lotta haft vernissage igen. Den här gången på Lilla Galleriet i Boden. En fantastiskt fin utställning med glas och keramik med den underfundiga titeln ”I begynnelsen var”. Har ni vägarna förbi Boden bjuds ni på en upplevelse. Både ögon och öron kommer att få sitt lystmäte.

Personligen har Nordlig utpost hittat sin personliga favorit (bilden ovan). Jag låter läsaren avgöra varför just denna keramik blev mitt val bland många. Gå gärna in på Lottas blogg så kan ni läsa mer om utställningen.

fredag 25 september 2009

Svartöstaden i ord och bild

Nordlig utpost har ju sedan en tid flyttat till Svartöstaden, en stadsdel i Luleå som är lite vid sidan om. Den liknar inget annat i Luleå där den ligger i SSAB:s skugga samtidigt så vackert beläget vid yttre stadsfjärden. Stadsdelen byggdes upp på 30-talet för det expanderade Järnverkets arbetare. Stadsdelen har fått behålla mycket av sin gamla profil och är numera K-märkt. Det vilar en speciell stillhet och retroatmosfär över denna stadsdel som Nordlig utpost kommer att försöka förmedla i ord och bild emellanåt.

Svartöstadsbilder - gilla lugnet



Detta skulle vara en bild från 60-talet eller 70-talet, men det är en alldeles vanlig septemberdag år 2009. Bilden är typisk för området - i stadens och industrins närhet finns tidlösheten och lite av dåtidens lugn kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 22 september 2009

En bild



Betrakta denna bild. Vad är det du ser? Ibland kan lite rörelseoskärpa med kameran skapa en ny bild av världen. I finare kretsar kanske det skulle kallas för fotokonst, trots att fotografens enda avsikt var att ta en bild över havet och dess nyuppstigna måne.

Finns det någon sann bild över världen? Vi ser med våra ögon, men de kan lura oss. Vi väljer också att se det vi vill se och bortser från mycket annat. I de bästa av världar försöker våra ögon och hjärna skapa ordning och mening, men vad är det som säger vår bild av världen är sann?

Ingenting.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

lördag 19 september 2009

Fylla 50 - minnet och drömmarna

Jag har bestämt hur jag ska fira min 50-årsdag. Firandet ska vara enkelt. Det är ju jag som ska firas bland mina nära vänner och släktingar och då ska jag inte trötta ut mig med en massa onödiga slitsamma kringarrangemang. Jag har också bestämt mig för att platsen för firandet ska vara i vår nya lägenhet på Kajgatan. Det känns mest personligt så.

När jag funderar lite över min livsresa hittills står det mig plötsligt klart att jag har mycket enklare att komma ihåg situationer som hände för 20 eller 30 år sedan än det som hände för 5 år sedan. Det som ligger relativt nära i tid är mycket svårare att referera till än det som ligger längre bort. Likadant är det med nattens drömmar. Fortfarande utspelar sig många drömsekvenser från min barndoms kvarter i Gävle.

Är det verkligen så att jag håller på att bli gammal? Gamla människor tappar ju ganska ofta sitt närminne, men kan med inlevelse berätta om hur det var förr. Visst, jag har blivit äldre, men ännu kan jag med vår tids mått inte betecknas som gammal. Jag vill hellre tro att det förhåller sig så att min hjärna har bearbetat eller fortfarande håller på att bearbeta mina barndomsminnen. Sedan lever barnet mer i nuet och direkt. Minnena blir starkare helt enkelt.

Konklusion – det är viktigt att hålla barnet levande inom sig för ett rikt liv även efter femtio.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 17 september 2009

Orden för dagen



Tankar blockerar och frustrerar
Handlingar ger livsutrymme.....

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 15 september 2009

Fylla 50 - annonsen

Jag fyller snart 50 år. Just femtioårsdagen är nog den viktigaste födelsedagen i våra liv, så tillvida vi inte tillhör det lilla fåtal som får uppleva 100-årsdagen.

När jag förnimmer barndomens bilder av femtioåringen träder en lätt fetlagd, rödnosig och flintskallig man fram som bjuder upp till fest. Det är alltså en man som redan har passerat livets ”middagshöjd”, men som fortfarande vill ha roligt.

Nu har jag själv snart nått denna aktningsvärda ålder. Även jag är nästan fintskallig, men knappast rödnosig och fetlagd. Jag plågas av huvudvärk emellanåt, närsyntheten tilltar i snabb takt och mina gamla amalgamfyllningar sjunger på sista versen. Men, bortsett från detta är jag frisk, välmående man med en fortsatt nyfiken blick inför livets fortsatta resa.

För en tid sedan uppmärksammade även våra lokaltidningar att min dag närmade sig. De såg gärna att jag berättade om mig själv för publicering inför 50-årsdagen. Det jag skulle berätta om var min utbildning, yrkesliv och karriär, föreningsengagemang och eventuella politiska uppdrag. Så fullkomligt ointressant! Om vem denna 50-åring egentligen är efterfrågades intet.

När man fyller 50 år har man i bästa fall uppnått den ålder att man börjar få lite klarare bilder över vem man är och står för. Om detta skulle dessa annonser berätta. Då kunde de bli riktigt intressanta.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 13 september 2009

Naturlig bearbetning



Jag vandrar i skogen. Här får jag vara svag utan att någon ifrågasätter min svaghet. Här kan jag leva med mina rädslor trots dess relativa obetydlighet.

Under vandringar får tankar och känslor leva ut precis som de är. Kanske får de till slut ett fäste och jag kan bli hel om så bara för en stund.

Kanske fångas mitt intresse av en svamp, ett löv, en fågel eller ett omkullvält träd som jag inte har sett förut. Liksom trädet har jag mina svaga punkter.

Utan svaga punkter vore jag inte människa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 11 september 2009

Kirunabilder 4 - ett stycke evighet



Från Louussavaaras topp med blicken mot norr. Rymd, tystnad och vind. Här får den som söker ensamheten sin slutliga fristad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 9 september 2009

Kirunabilder 3 - hotell på Loussavaara



Kiruna bygger för sin framtid. Det är lågkonjunktur och här spekulerar bygdens entreprenörer med min arbetskollega när det avstannade hotellbygget på Loussavaaras topp ska komma igång.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 7 september 2009

Kirunabilder 2 - en förlorad stad



Nästan allt du ser på denna bild ska inom en snar framtid försvinna. Priset för stadens överlevnad är att förloras för att återfödas på en annan plats.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 5 september 2009

Kirunabilder 1 - Gropen



Malmberget har sedan tidigare sin välkända grop. Kiruna håller på att få sin. En grop som inom sin tid ska sluka nästan en hel stad.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 3 september 2009

Besök i gruvstaden



Jag får möjlighet att återkomma till den nordliga utposten Kiruna – staden som inte skulle finnas utan alla sina naturtillgångar. När jag ser ut över den hänförande utsikten från Loussavaaras topp blir denna stads placering än mer något ut över det vanliga utkastad som den är i en vildmark av fjäll, skogar, sjöar och myr.

Jag gillar Kiruna och dess karga skönhet, men staden står och faller med malmen. Ska staden överleva så måste den maka på sig. Inom en nära framtid ska stora delar av staden flyttas, eller som jag tror, rivas, innan ett stort gruvhål så småningom kommer att breda ut sig. Detta är ett projekt av gigantiska mått, som det nog är svårt att förstå den totala vidden av.

När jag vandrar runt i staden ser jag inget av det arbete som snart ska ta sin början. Jag ser den sjö som snart ska torrläggas glimma som guld denna ganska milda septemberkväll. Jag ser Epa-traktorerna samlas på cityparkeringen och människor samlas vid ett par nyöppnade restauranger.

De människor vi talar med ser optimistiskt på Kirunas framtid och det som kommer att ske. Det är klart att de gör det. Detta är priset och fristen för en längre tids överlevnad för gruvstaden i norr. Tiger som nådehjon gör nog också alla husägare inom det kommande flyttområdet som vet att deras villor är osäljbara. De får väl hoppas att storebror LKAB sträcker ut en hjälpande hand.

Kiruna står och faller med LKAB, för såväl liten som stor. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,