torsdag 28 juni 2018

Tyvärr - nästa regering blir blå med stänk av brunt



 Valrörelsen kommer snart ta fart. Startskottet blir blir Almedalen i Visby. Frågan är om de kommande veckorna inför valet kommer tillföra någon ny vital energi eller om det blir mer av samma välkända positioneringar.

Tyvärr misstänker jag att det mesta redan är sagt och som kommer att bädda för en rejäl politisk röra efter valet. Jag har svårt att se fram emot valrörelsen och framförallt inte resultatet av den. Jag är nämligen ganska säker på hur utgången kommer att bli efter långa och segslitna förhandlingar om vem som ska leda landet. Det är den troliga utgången jag ogillar - en ren moderat regering.

Premisserna är följande: Socialdemokraterna har anpassat sig allt mer till Åkessons retorik. Det kommer bara gynna Åkesson och hans parti och Socialdemokratin kommer göra det sämsta valet i modern tid. Vänstern går starkt framåt. Tar en del missnöjda väljare från såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet. Att Sjöstedt gör ett bra val kommer sakna betydelse då de övriga inte vill dansa med honom. Miljöpartiet klarar 4 % - spärren med viss marginal, men partiet är åderlåtet och kommer inte sätta sig i en ny regering på länge. Centern gör det bästa valet på länge, men då många väljare kommer från borgerliga bröder stärker det inte alliansen. Moderaterna tappar lite till Centern och Sverigedemokraterna. Liberalerna fortsätter som ett 5 % -parti. Ebba Bush-Tor får bli heltidsmamma igen. Partiet rycker upp sig med når inte 4 %. Åkesson sitter lugnt i båten blir ungefär jämnstora med Moderaterna.

De rödgröna är åderlåtna och har varken kraft eller kan få stöd för en fortsatt minoritetsregering. Alliansen är också totalt sett försvagade. De kan inte av egen kraft bilda regering utan stöd av Sverigedemokraterna. Liberaler och centerpartister vill inte ha Åkessons stöd och Åkesson ger det inte utan att få inflytande. Det troligaste är därför en ren moderat regering. Övriga Allianspartier kommer att ge den sitt stöd och Åkesson kommer göra en lyckosam kohandel så att hans parti kan släppa fram den.

Efter långa utdragna förhandlingar har vi en ren högerregering där Sveriges bruna parti inte är regeringsparti, men ett parti som har säkrat ett rejält inflytande.

Jag vill för allt i världen inte bli sannspådd, men risken är överhängande att jag blir det....

lördag 23 juni 2018

På väg västerut 4



 Klimatet och naturens krafter fortsätter att följa mig på denna resa. Jag vaknar av dån och skakningar i sjöboden, tillika mitt hotellrum och förstår att det djupa lågtrycket har passerat och nu kommer det efterföljande vindbandet.

Intar en god frukost. Då det mest bor pensionärer på hotellet är de naturligtvis tidiga. Jag är nästan själv i frukostmatsalen. Jag överväger dagens möjligheter. Drar slutsatsen att någon längre vandring inte är att rekommendera i den lynniga vinden med stormstyrka i byarna. Beslutar mig för att rekognosera det lilla samhället lite mer och ta en tidigare färja hem.

Det visar sig vara ett helt rätt beslut. På utsatta ställen får jag bokstavligen hålla mig i hatten, eller som  i mitt fall, hålla i mössen som annars blåser av mitt huvud. Förundras av att jag möter cyklister, men de har säkert god vana av att parera vindbyarna.



Min reflektion när jag hukande flanerar omkring i det lilla samhället är annars moderniteten och framåtandan. Det som är lite av Norges landsbygds signum, utveckling istället för avveckling. Jag har sett det tidigare vid mina besök på Lofoten... i Norge satsar man till skillnad ifrån Sverige att få landsbygden att leva och utvecklas. Det är inte bara med anledning av den vackra naturen jag gillar att färdas i Norge, utan även den till synes mest enskilda plats lever och frodas. På Lovund med sin 500 invånare samsas det klassiska fisket med olika entreprenörsverksamheter och det byggs för för framtiden. Livsmedelsbutiken är fräsch och skolan ger intryck av att vara nybyggd.

Norrmännen har rejäla hurtigfärjor, så sjögången är minimal trots blåsten och emellanåt höga vågor på min resa mot fastlandet. Jag är fullt nöjd med mitt knappa dygn på den fina ön långt ut till havs när jag sätter mig i volvon. Nu bär det vidare mot mitt andra hem, d v s stugan Grova nedan Arjeplog. Det tar sina timmar på typiskt slingriga norska vägar. Sista stoppet innan jag slutligen når min stuga är Krokstrand. Här äter jag norsk middagsbuffé tillsammans med campinggästerna som även här företrädesvis är pensionärer

Tack fina, dyra Norge. Jag kommer tillbaka. Vet inte när, men att...


onsdag 20 juni 2018

På väg västerut 3



 Ett blåsigt, men regnfritt Lovund möter mig. Det lilla samhället på ön är större än jag tänkt mig, så jag får fråga mig fram till hotellet.

Väl på plats i mitt ganska lilla, men mycket trevliga rum med utsikten över havet med strandskator som välkomnande husfåglar längtar jag ut på vandring. Mitt optimistiska jag hade tänkt en vandring runt hela ön, men nu är eftermiddagen ganska sen och som det kommer att visa sig är vandringsförhållande inte helt lätta. Det fina lilla samhället går ganska snart ut i vild natur. När jag kommer upp lite på höjd blåser det ganska hårt. På en av höjderna finns en skulpturpark av det mindre formatet, snyggt, tycker jag.

Detta är framförallt lunnefåglarnas ö. Jag skrinlade ganska snart att försöka komma dem nära på högre höjd, men närvarande är de då de likt svärmar flyger ut och in från berget. Jag följer en inte allt för välmarkerad led nära havet. Det är ganska stora nivåskillnader, brant och stenigt. Får en en del av turen fokusera mer på mina fötter än fåglarna i skyn.



Det är gott om fårspillning i terrängen och jag undrar länge var alla fåren håller hus. Svaret får jag när jag passerar en stor gräsyta där de verkar ha sökt lä för vinden. Strax ovan sveper en havsörn. Jag undrar om den har liten killing i blick? När jag vänder tillbaka efter den något spektakulära turen korsar en Utter min väg. Det är den första för mig, men den är tydligen ganska  vanlig på Lovund.

Nöjd och svettig tar jag en skön dusch inför middagen. I restaurangen vimlar det av människor. Även här är det nästan bara pensionärer. Jag känner mig riktigt ung. Jag avnjuter en mycket välsmakande laxrätt. Den dyraste laxen jag ätit, men med det rekommenderade vinet till är det värt varenda norsk krona efter en upplevelserik dag. Nöjd sluter jag senare ögonen i ett behagligt svalt hotellrum.

måndag 18 juni 2018

På väg västerut 2



 Jag stiger upp tidigt till en mulen dag. Jag vet att resan kommer att innehålla ett djupt lågtryck som ska svepa förbi mitt resmål. Det är oklart hur mycket regn som är att vänta, men blåst kan jag räkna med.

Efter en stadig frukost bär det vidare mot bilens resmål, d v s Stokkvågen, där färjan ska ta mig vidare mot Lovund. Bilresan går fint med lite strilande regn, men jag är på gott humör. Jag parkerar min bil vid ett ödsligt färjeläge. Tänker att att jag är tidig, men när ingen båt närmar sig vid avgångstid anar jag onåd. Här inträffar resans andra oförutsedda händelse för mitt välplanerade jag. Jag har fått färejturavgångarna från hotellet jag ska bo på, men när jag tittar på den turlista som finns vid kajen går nästa båt om först 3 timmar. Frustrerad och lätt kolerisk på mitt typiska vis förbannar jag hotellet och de uppgifter jag fått. Inser samtidigt att jag inte kan sitta och vänta tre timmar i det griniga vädret. Tar bilen norröver och hittar till min tacksamhet en camping med café efter en kort resa. Väl där får jag kontakt med hotellet. Det visar sig att jag har fått två mail om färjeavgångarna. Trots all min noggrannhet har jag inte varit noggrann nog. Det hade varit skönt att skylla på hotellets uppgifter, men nu får jag bara skylla mig själv.



Jag gillar läget och finner mig ganska väl tillrätta med min bok på caféet som påpassligt erbjuder en fin utsikt över den Nordnorska landsbygden.

I god tid till den rätta avgångstiden tar jag mig åter till färjeläget. Det småregnar från och till och blåser rätt mycket, men då färjan till slut anländer är jag på gott humör.

Nu väntar ett dygnslångt besök på denna lunnefåglarnas paradis. Jag finner mig väl tillrätta i färjans servering. Här avnjuter jag en svindyr norsk hamburgare och har resans mål i ett allt närmare blickfång.


lördag 16 juni 2018

På väg västerut 1



 Det går att göra många sorts resor, alltifrån gratisresor i vårt inre till extravaganta resor runt vår Jord som kräver stor klimatkompensation. En mediumvariant som inte tär allt för hårt på vår planet är att att åka till Lovund i Nordnorge. Visserligen per bil, men med etanol i tanken så kunde jag freda mitt samvete till en del.

Soloresan startar i ett regnigt Luleå med första etappmål i Hemavan. Jag gör ett kort fikastopp vid den fina rastplatsen vid Byskeälven strax nedan Arvidsjaur med kaffet och en riktigt söt goding. På platsen kan jag konstatera att myggen var blodtörstiga försommarens torka till trots. Därefter bär det vidare på välkända vägar via Slagnäs och Sorsele. Vägen mellan Sorsele och Blå vägen är däremot ny. Den bjuder inte på några överraskningar. Typiskt norrländsk skogsland med allt för många hyggen och sterila kulturskogar. Gläds gör jag däremot åt det allt finare vädret. Efter en stunds färd på den natursköna blå vägen blir det fikastopp två vid ett av Umeälvens vattenmagasin och ytterligare en goding till kaffet. Vackert ändå med den fjällvärld som breder ut sig.



De som känner mig vet att jag inte gillar oförutsedda händelser och därför försöker planera mina resor noga. Troligen är det just därför det händer oförutsedda händelser för att spela mig lite spratt.

När jag på tidig kväll anländer till Hemavan söker jag länge efter  det vandrarhem jag ska bo på. Till slut hittar jag en gästgård som också är turistföreningens vandrarhem. Väl därinne möts jag av en massa pensionärer som går en kurs hur man lagar mat på naturens villkor. Jag får höra att vandrarhemmet är fullbokat. Lätt uppriven får jag tag i någon ansvarig. Jag hade ju bokat rum här för minst två månader sedan. Han kommer snabbt med sitt terrängfordon. Han lotsar mig rätt. Det finns ytterligare ett vandrarhem där jag ska bo, men skylten har förkommit efter vinterns snöröjning. Väl där fick jag ringa ytterligare en stugvärd, då den del av boendet där just jag skulle bo var låst.

Allt löser sig till det bästa. Det är stilla på vandrarhemmet, sånär på några pensionärer. Jag avslutar dagen med en god middag på Nannas kök och bar. Det enda matställe som är öppet i Hemavan i ett ganska turistdött  Hemavan.

Jag sluter ögonen ganska tidigt. Morgonen därpå väntar en tidig uppstigning mot resmålet Lovund.


tisdag 5 juni 2018

Välmbapouda - lågfjället i mitt hjärta



 Vissa platser återkommer jag särskilt ofta till på mina vandringar. Det lilla lågfjället Välmbapouda, ett par kilometer från min stuga, är just en sådan plats. Vandringen upp på denna fina topp är ett obligatorium. Toppen får ofta åtminstone ett par besök av mig varje år.

Säkert är det inget särskilt med Välmbapouda, men för mig är toppen särskild. Den ger mig goda minnen från min barndoms somrar och har på senare år blivit den fina utblicken från stugfönstret eller vid grillningen i det fria.

Vandringen upp till toppen ger även inblick i kultur, natur och människans framfart. Det senare gör sig tydligt påmint i den lägre terrängen. Här kalavverkades stora delar av området på 1950-talet. Här återfinns nu en likåldrig ungskog, stilren, men ganska steril. Längre upp möter jag den gamla orörda skogen. Här finns de riktiga gammeltallarna och lågor som är långt äldre än så. En fin gles skog skyddad från människor och vind. Därefter kommer jag upp i terräng som påminner om kalfjäll, men inte riktigt är det. En och annan martall är framgångsrik i överlevnadskonsten och på de små myrarna blommar hjortronblommorna för fullt.

Väl på toppen återfinns toppstugan. Det är inte vilken toppstuga som helst utan har tjänstgjort både som brandvaktarstuga och utgjort en om än så liten del av vår beredskap under krigsåren. Ibland när det är ruggigt kan jag söka skydd där för en stund.

Just denna dag är det nästan i sådan dag. plusgraderna är få, det blåser friskt och en och annan snöflinga singlar ner. Jag väljer att ta skydd en bit ner. Solen bryter fram, om så bara för en stund. Kokkaffet och falukorvsmörgåsen sitter synnerligen fint. Här tänker jag stort och smått...men framförallt är jag nära nog bara ett med lågfjällets element.




söndag 3 juni 2018

På vandring i välkänd terräng



 Tillbaka till mina marker och mina återkommande vandringar. De goda upprepningarnas vandring. En lisa för själen helt enkelt. Denna dag följer jag den gamla kostigen mot Lill-Gaika. Därefter från bergets utkik mot Ganjaureudden  för fikastopp. Sedan åter över myrarna och hemskiftet.

Dagen är väl lämpad för vandring. Den för trakterna tidiga sommarvärmen är bokstavligen som bortblåst i den kyliga nordvästen. Myrarna är osedvanligt torra  men också fulla av hjortronblom. När insektstillgången är skral och bakslaget nu är på gång så undrar jag hur de ska gå för de blommor som ska leverera det norrländska guldet.




 Den kyliga vinden dämpar fågelsången, men de flesta av de vanliga arterna hörs som rödstjärt, bergfink, lövsångare och rödvingetrasten. Mer spännande är den dramaturgi naturen erbjuder. På Lill-Gaikas topp ser jag resterna av en slagen ren. Jag undrar om det är en hungrig björn som slagit till sedan den kom ut från sitt vinteride? Nere på en av myrarna bräker en mycket späd älgkalv. Mellan mig och kalven står mamma älg och ryter till hotfullt. Jag tar försiktigt några steg tillbaka och älgkalven tar snabba språng tätt förbi mig till den oroliga modern.

Jag har slutat att räkna hur många gånger jag har gjort denna rundvandring, men många gånger är det. Detta är min resa i över skog, myr och berg som inte kostar något av vår jords resurser. När jag är i denna fina igenkännbara natur längtar jag aldrig bort till fjärran länder och platser. Här har jag en given plats och ett hem. Jag tar denna natur precis som den är utan någon speciellt förväntan. Ibland överraskas jag - någon gång över gammelörnens låga glidflygning över vattnet eller som idag - Älgkon och hennes kalv. Andra gånger händer inget särskilt.

Jag möter naturen just som den är på naturens egna villkor. Det är fint och tacksamheten är stor...