Vissa platser återkommer jag särskilt ofta till på mina vandringar. Det lilla lågfjället Välmbapouda, ett par kilometer från min stuga, är just en sådan plats. Vandringen upp på denna fina topp är ett obligatorium. Toppen får ofta åtminstone ett par besök av mig varje år.
Säkert är det inget särskilt med Välmbapouda, men för mig är toppen särskild. Den ger mig goda minnen från min barndoms somrar och har på senare år blivit den fina utblicken från stugfönstret eller vid grillningen i det fria.
Vandringen upp till toppen ger även inblick i kultur, natur och människans framfart. Det senare gör sig tydligt påmint i den lägre terrängen. Här kalavverkades stora delar av området på 1950-talet. Här återfinns nu en likåldrig ungskog, stilren, men ganska steril. Längre upp möter jag den gamla orörda skogen. Här finns de riktiga gammeltallarna och lågor som är långt äldre än så. En fin gles skog skyddad från människor och vind. Därefter kommer jag upp i terräng som påminner om kalfjäll, men inte riktigt är det. En och annan martall är framgångsrik i överlevnadskonsten och på de små myrarna blommar hjortronblommorna för fullt.
Väl på toppen återfinns toppstugan. Det är inte vilken toppstuga som helst utan har tjänstgjort både som brandvaktarstuga och utgjort en om än så liten del av vår beredskap under krigsåren. Ibland när det är ruggigt kan jag söka skydd där för en stund.
Just denna dag är det nästan i sådan dag. plusgraderna är få, det blåser friskt och en och annan snöflinga singlar ner. Jag väljer att ta skydd en bit ner. Solen bryter fram, om så bara för en stund. Kokkaffet och falukorvsmörgåsen sitter synnerligen fint. Här tänker jag stort och smått...men framförallt är jag nära nog bara ett med lågfjällets element.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar