söndag 31 maj 2009

På hotell i Bryssel


från hotellrummet

Jag befinner mig i Bryssel, långt ifrån Europas största stad, men väl staden där de många besluten ska fattas som berör oss långt ut i fjärran.

Befinner mig på en av stadens många hotell i skärningspunkten mellan det påkostade nyrika och det fattiga, mellan det påstådda vackra och dess motsats.
Från mitt fönster skådar jag ut över stadens glaspalats där tjänstemännen i kostym gör sitt dagliga värv. 40 meter från hotellet ligger bakgatan där en del av stadens alla prostituerade bjuder ut sina tjänster kanske till tjänstemännen i de fina kostymerna. På en plats intill samlas hallickarna på kvällarna för att följa affärerna.


plats för intima tjänster

Ytterligare en bit bort är en äldre förfallen kontorsbyggnad ockuperad av unga människor. Vad de vill är för mig skrivet i stjärnorna och ingen tycks ta någon notis vad som händer i huset. Riktar jag blicken åt andra hållet ser jag polishuset helt nära med de många tjutande polisbilarna som regelbundet pockar på sin uppmärksamhet.


En ockuperad byggnad

Bryssel är på många sätt kontrasternas stad. Gammalt och nytt, framtid och retro blandas. Det är i denna stad viktiga beslut för vår framtid fattas, men staden som sådan visar ingen tydlig väg mot framtiden. Kanske är det inget kostigt med det. Framtiden är ju som bekant en oskriven historia.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 29 maj 2009

Bryssel



Nordlig utpost har varit i det postmoderna Europas nav - Bryssel. Återkommer inom kort med ögonblicksbilder och reflektioner i smått och stort.

söndag 24 maj 2009

Variant på hjärngympa



Vi lever i en snabbt föränderlig tid. Förändringarna blir ofta mest påtagliga när man kommer till den stora staden. Här går det som bekant fort med människor som snabbt rusar förbi och (o)ljud överallt

Hotellet brukar vara den stilla och bekymmerfria lilla oasen. Hemma i Norrbotten är det fortfarande så – Hotell Gästis i Jokkmokk håller på sin gamla retrokostym och Tre Sågar i Korpilombolo lever kvar som ett sentida kulturminne från tidigt 70-tal.

Nu är jag däremot på Hotell Sign. Under dagens konferens får vi höra att hjärnjumpa är något viktigt när vi kommunicerar. Det gäller att tänka i stort för att förstå den andre. När jag kommer till hotellet prövas min hjärna på ett mer handfast sätt och jag tänker inga stora tankar. Det tar mig ett par minuter innan jag lyckas komma in i rummet. Den trögtänkte norrbottningen behöver en stund för att inse att kortet (nyckeln) ska ”smekas” lätt över ”låset” för att dörren ska öppnas. Väl inne rummet tar det lika lång tid att förstå att samma kort ska användas för att få belysning i rummet. Även dusch och kranar kräver en del tankar innan de helt fyller sin funktion.



Jag funderar hur det ska bli som lätt förvirrad pensionär i denna designade och innovativa tid. Nordlig utpost får nog hålla sig till Hotell Gästis eller Tre Sågar. Det kanske är gott nog.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 23 maj 2009

Studsmattan

Ett absolut säkert vårtecken i villaområdet är när alla studsmattor placeras ut. Ofta står dessa studsmattor övergivna, men ibland ser jag ett och annat barn som försöker pröva lite konster.

Nordlig utpost får säkert snart pris för att vara en riktig gnällblogg, men jag måste säga att även studsmattor är ett hopplöst tidens tecken. Jag undrar var alla spontant lekande barn har tagit vägen. Lekplatser och fotbollsplaner står oftast tomma (om inte vuxna har organiserat något). I skogen är det lika barntomt och det var länge sedan jag såg något nyuppfört kojbygge i träden av gamla restbrädor.

Kan det vara att många barn har tappat den improviserade leken? Jag skrev nyligen att många barn tycks vara rädd för skogen. Kanske därav deras frånvaro från en i mitt tycke mycket fantasieggande plats med möjligheter till så mycket olika infall i lekens namn.

Att många barn sitter många timmar framför både dator och TV vet vi. Den långsikta följden av detta blir säkert skenande sjukvårdskostnader för dessa orörliga barn när de blir äldre.

Det är nog här studsmattan kommer in. Välmenande föräldrar vill att sina stillasittande barn ska få någon sorts motion. Det är säkert en god tanke, men tar den ytterligare udden av barnets egen spontanitet och rörelseförmåga, då har vi kommit ytterligare fel.

Studsmattan må vara en bagatell, men ändå ett symtom på vår tid, som istället kräver rörliga, lekande och kreativa barn…för barnens och framtiden skull.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 19 maj 2009

Ett designat hus



Vi står i begrepp att sälja vårt hus och har haft besök av en mäklare. Vi har ett fräscht och funktionellt hus och en bra planlösning. Vår mäklare sa att ni har ett trevligt hus i ett attraktivt område, men att vi ska räkna med ett en potentiell köpare kommer att vilja göra om en hel del, framförallt riva ut vårt uppfräschade kök och göra ett nytt badrum.

Jag har genom åren förundrats över olika villor som har köpts på vårt område som strax därefter mer eller mindre har gjorts om från grunden. Jag har också haft en stilla undran var människor får alla sina pengar ifrån.

Besöket av mäklaren ger åtminstone klarhet på en punkt. Köparna som företrädesvis är relativt unga människor vill ha väldesignade hus att visa upp. Alla hemmahosreportage verkar ha gett önskad effekt, men var alla dessa människor får sina pengar ifrån är fortfarande ett olöst mysterium.

Jag blir ganska beklämd över tillståndet på detta område i vår tid. Jag sörjer inte de fina köksbänkar som snart kanske ska rivas ut för att ge plats åt värsta köksinredningen av senaste modell. Däremot sörjer jag den skrytmässiga materialism som verkar vara så viktigt för många företrädesvis yngre människor.

Ytan och fasaden verkar vara sådant som det är viktigt att lägga krutet på. Även den vackraste fasad rämnar förr eller senare. Jag undrar vad som finns kvar då?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 17 maj 2009

Kojan



Tillbaka till kojan invid Pinkberget. Vi har för ett antal timmar dragit oss tillbaka från livets hektiska myller, Björn och jag. En på väg att separera, den andre på väg att flytta.

Inget kan vara så välgörande än att kliva ur det vanliga livets hjul ett tag och dess påstådda normalitet. Plötsligt hör jag mig andas djupt och märker att tankar och känslor får fäste.

Vi söker ingen normalitet, men vad kan vara mer äkta än två mäns samtal över en öppen eld.

Under våra varande timmar vid elden får vi allt mer spelande vänner. Under kvällen dominerar tal- och rödvingetrast, morkullans överflygningar och orrarnas spel i fjärran. På morgon fyller bofink, grönsiskor, trädpiplärkor och en gransångare i.

Godheten har många namn, men stunder som denna bär något av godhetens kärna…..

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 14 maj 2009

Barnen och skogen

Vi är nu kanske inne i den mest glädjefyllda av årstid. Jag fylls av lust och energi när jag vandrar i naturen, ser livets rörelse, hör alla ljud känner alla födelsens dofter.

Vi som känner så och vurmar för naturen, detta livets centrum och förutsättning tycks bli allt färre. Läser en kort arikel i dagens Dagens nyheter (klicka här!) om att stadens barn blir allt mer urbaniserade. Många barn är inte ute i skog och natur överhuvudtaget.

Frågan är vad det kommer att göra med framtidens människa som saknar en relation med det liv som är hennes egen förutsättning. Att verkligen skydda och vilja bevara något kräver nog att man har en äkta kontakt med det man vill bevara. Detta är nog ett hot att ta på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 12 maj 2009

Ännu mera curling

Med risk att upplevas som tjatig och konservativ gammelmoralist har mina tankar om curlingföräldrar fått ytterligare bränsle.

Två söndagar i rad har en bil kommit rullande i vårt villaområde i sakta mak. Då och då kliver en tonåring ut ur bilen med reklam som ska fylla villaområdets postlådor. Att dela ut reklam har sedan länge varit ett klassiskt extraknäck för många tonåringar för att tjäna en slant. Tidigare skötte ungdomarna detta jobb själva och hade olika finurliga lösningar för att få med sig all reklam.

Nu verkar vi leva i en tid där föräldrarna ska engagera sig i allt som ungdomar företar sig. Visst är det bra med engagerade föräldrar, men engagemanget ska i första hand syfta till att stödja ungdomarna att klara sina engagemang på egen hand.

Det är därför jag blir lite beklämd när jag ser denna förälder i praktiken göra halva jobbet åt sin son. Dessutom får miljön ta lite extra stryk när cykeln eller vagnen har ersatts med bilen som mest puttrar på tomgång.

Jag bärs av en tro att vi alla utvecklas bäst av lämpligt motstånd där inte bekväma lösningar serveras oss. Unga människor lär bli varse detta för eller senare och då har vi som är äldre ett stort ansvar att ge dem redskapen att klara de prövningar som väntar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 10 maj 2009

Platserna 4 - Bron, Gammelstadsviken



Sluter mina ögon. Låter mig värmas av solens leende och svalkas av den ljumma vind som spelar bland vass och träd.

Hör fåglarna, de nyanlända och de trogna stannfåglarna - gäss, änder, rödvingetrastar, trädpipärkor, talgoxar, bofink och många fler.

Öppnar mina ögon. Ser den bruna kärrhöken flyga helt nära och skapa oro i fågelfaunan.

Jag gör mitt första besök detta år vid Bron invid Gammelstadsviken. Detta är den plats som i vuxen ålder har fått flest besök av mig genom åren. Upprepandets välsignelse – detta är platsen som alltid fyller mig med längtan, år efter år.

Ytterligare en brun kärrhök som jagar intill den andra. Detta är ett paradis för mig som betraktare och som kan lovsjunga skönheten i naturen, samtidigt som det är en kamp på liv och död för alla de andra.

För oss människor innehåller livet ofta kamper av ett annat slag. Det vet var och en av oss som begrundar livets väsen och är varse livets gäckande ombytlighet.

Vid Bron låter jag mig stillas inför livets oroliga och föränderliga flöde. Det är nog därför platsen betyder så mycket för mig och känner återvändandets stora glädje.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 8 maj 2009

Om längtan, rörelse och dess motsats



Jag är stadd i kraftig rörelse och har ovanligt lite kontroll över nuets och den nära framtidens skeende. Vi ska flytta från huset, men har ingen aning var vi ska bo härnäst. Jag ser konturerna av ett nytt intressant arbete i horisonten, men vet ännu mycket lite vilka former det kommer att ta och om det kan vara det jag hoppas på. Jag är en stor vanemänniska med mina ordnade cirklar. Nuet är med andra ord en utmaning som ställer mycket på ända.

Jag läser för tillfället en novellsamling av Ulf Eriksson. Ulf är en underfundig författare som vänder ut och in på mycket av etablerade begrepp. Jag fann några talande meningar att ta till sig i tider av en ännu oklar förändringens vind…..

”Jag är visserligen mindre än min längtan, och det kan tyckas beklagansvärt, rentav löjligt. Men är det inte bra mycket bättre än att ha vuxit ur sin längtan? I det senare fallet blir man offer för en leda som man inte kan överskrida eftersom man redan har sprängt dess horisonter. I det förra fallet finns många hot, men också en osynlig synrand att färdas emot, och man har en liten röst som gärna tävlar med både vind, regn och åska. Man slipper också vara en uttråkad observatör av sig själv.” (ur ”Det försvunna rummet”, 2008)

I mitt tycke mycket koncentrerad livsfilosofi att luta sig emot i tider av förändring.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 5 maj 2009

Mera curling

Ordet curlingförälder har säkert 10-15 år på nacken. Att curla sina barn var att förenkla för dem i olika sammanhang. Kritiska synpunkter som framfördes var att dessa föräldrar tog över alldeles för mycket och hämmade barnens ansvarstagande och egen initiativförmåga.

Idag pratas det inte lika mycket om detta. Inte för att jag tror att föräldrarna har förändras, utan kanske att det mer eller mindre har tagits för givet curlandet är lika med ett bra föräldraskap.

Jag fick nyligen höra att en del föräldrar tycks fortsätta med denna form av föräldraskap även när barnen blir vuxna. Tydligen är det ganska vanligt att föräldrar medverkar vid anställningsintervjuer för sina vuxna barn och till med löneförhandlar för dem. Detta sker i en tid då vi sägs ha mycket självständiga ungdomar i vårt land.

Om jag vore arbetsgivare skulle jag inte vara allt för pigg på att anställa en ungdom som har med sina föräldrar som förkläde.

Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 3 maj 2009

Sångsvanar



Sångsvanen har nog tagit täten som vårens budbärare. Denna fåglel var för några årtionden en ganska ovanlig fågel, men idag återfinns framförallt under flyttsäsongen på alla möjliga ställen där det finns tillgång till vatten i närheten. Då pratar vi inte om någon enstaka svan utan mängder av individer på en ganska liten yta.

Vi besökte häromdagen Hästviken utanför Sangis som för dagen lika gärna skulle kunna heta Svanträsk. De vita små och större prickarna var inte resterna av den snö som gett vika, utan svan och åter svan.



Det är mäktiga individer som poserar för min kamera på behörigt avstånd. Jag kan konstatera att de flesta tycks vara par. När någon enstöring eller något annat par gör närmanden är de snabba att markera - hit men inte längre.



Om några dagar har sångsvanarna lämnat Hästviken och hittat de myrar som de oftast häckar vid. Andra flyttare och häckfåglar tar plats. Årets skapelseakt har tagit sin början och nu är ingen dag den andra lik.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

lördag 2 maj 2009

Vid havsbandet



Längst uppe i Bottenviken. Ishavet vägrar ännu att släppa sitt grepp. Över lufthavet passerar regelbundet grupper av sångsvan och gäss och i skogen tilltar trastsången i intensitet. Våren har anlänt till Bottenvikens skärgård, men det dröjer ännu en tid innan vi kan se ut över att öppet hav.

Våren vill skynda, men här ute bromsar ännu vinterns is på takten. Sverige är ett avlångt land med många klimatansikten och det är nu kontrasterna är som störst.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,