Sluter mina ögon. Låter mig värmas av solens leende och svalkas av den ljumma vind som spelar bland vass och träd.
Hör fåglarna, de nyanlända och de trogna stannfåglarna - gäss, änder, rödvingetrastar, trädpipärkor, talgoxar, bofink och många fler.
Öppnar mina ögon. Ser den bruna kärrhöken flyga helt nära och skapa oro i fågelfaunan.
Jag gör mitt första besök detta år vid Bron invid Gammelstadsviken. Detta är den plats som i vuxen ålder har fått flest besök av mig genom åren. Upprepandets välsignelse – detta är platsen som alltid fyller mig med längtan, år efter år.
Ytterligare en brun kärrhök som jagar intill den andra. Detta är ett paradis för mig som betraktare och som kan lovsjunga skönheten i naturen, samtidigt som det är en kamp på liv och död för alla de andra.
För oss människor innehåller livet ofta kamper av ett annat slag. Det vet var och en av oss som begrundar livets väsen och är varse livets gäckande ombytlighet.
Vid Bron låter jag mig stillas inför livets oroliga och föränderliga flöde. Det är nog därför platsen betyder så mycket för mig och känner återvändandets stora glädje.
Läs även andra bloggares åsikter om Natur, Luleå, Gammelstadsviken, platser
2 kommentarer:
Hej!
JAA... vårens alla vidunderligheter ska beundras, bejakas, besjungas - levas!
Nu är den tid då man är värd miljoner för att citera Ferlin.
Här i mina sydligt belägna dala-bygder är det redan mellan hägg och syren - REDAN! Vemod redan. Näktergal, gök, hussvalor och siktade tornseglare redan. Jamen stoppa det hela litet grann vill jag ju men årstidshjulet rullar obevekligt vidare.
Och snart går syrenen i blom...
Hjärtats ro och hjärtats oro.
En vårhälsning från thord.
Vårrus mot sommar och gäckande klimatförändringar, ännu håller kyliga norrbottenskusten emot. Det har sina fördelar med en nordlig utpost om man vill skynda sakta!
Skicka en kommentar