Tankar och livsfragment 30 juni 2022 - den otålige vandraren

 Ni som känner mig eller följer mig vet att jag är vandrare - en vandrare både till det inre och till det yttre.

Idag har jag vandrat igen. En vandring av det lite mer prövande slaget. Jag vandrade inte dagen jag kom till stugan, då det var alldeles för varmt. Igår var det heller inte någon vandringdag då vädret var lynnigt med regn och kraftig åska emellanåt. Men idag ville jag bara iväg. Det var 20c och mulet när jag drog iväg. Förstod att det kunde bli svettigt över myrar och stigningar. 

Så efter en liten stund skingrades alla moln, solen sken från en nästan klar himmel. Det blev varmt, ja, väldigt varmt i delvis blöt terräng och med tunga stövlar. Målet var Lill-Gaika, runda berget och gå upp baksidan. Jag har gjort denna tur med relativ lätthet många gånger. Idag blev det tufft i den varma solen. Upp på berget kom jag och hem genomblöt i svett. Badet i Välmba har nog aldrig varit så välkommet som då. Önskade bara ett det skulle ha varit kallare.

Funderar över mitt vandrande väsen. Jag kunde ha gjort en kortare tur när värmen kom, men inte.

Tror att det finns en rastlöshet och otålighet i mig som måste ut. Kroppen kräver sina tribut både mentalt och fysiskt. Livet ska ju vara en bra blandning av arbete och vila för att vi ska må bra. Vad vi fyller våra liv för att få tillfredställelse varierar. För mig är det vandring när jag är ledig. Det blir en viktig del av kroppens och själens arbete som frigör energi och ger luft åt mina tankar.

Kanske jag är en rastlös själ. Jag vet att det finns en inre oro i mig som jag behöver hantera. Vandringar av alla de slag har blivit min väg. Ser fram emot att få fortsätta så. Det outforskade vägarna synes oändliga och de bekanta kan jag alltid återse med nya ögon...

Tankar och livsfragment 29 juni 2022 - värme och åska

Jag är tillbaka till stugan, platsen dit världens larm sällan når och den lilla distraktion som finns är av helt naturlig art... så här års ivriga blodsugare av liten storlek.

Jag kom igår till sol och fuktig värme. Efter att ha fått igång vattnet dämpades snabbt alla aktivitetsambitioner. Det blev bad och stilla liv i solstolen placerad i skuggläge. Vinden var frisk och gjorde klimatet uthärdligt. Vid sidan av vindens sus i skogen var samma skog onaturligt tyst på fågelsång. Flugsnapparen i holken jobbade förstås på, men även den under tystnad. Den obligatoriska bastun ställdes in till förmån för mer bad. Det som var sig likt var grillningen och grillölen under den nästan lika ljumma kvällen. Det blev ingen tropisk natt i västra Lappland, där min stuga ligger, men det var inte långt ifrån.

Denna dag inleddes snarlikt innan mörka skyar tonade upp sig vid lunch. Jo, nog blev det både åska och regn, väldigt mycket  av fyrverkeriet. Åskan slog ner alldeles intill stugan, åtminstone vid två tillfällen. Även jag, som inte annars är rädd åskan, blev för en stund skärrad.

Sedan efteråt. Fullkomligt stilla. Ja, mer stilla än annars när jag sedan någon timme är utan ström. Det senare tycks fortfarande vara obligatoriskt vid åskväder i dessa trakter.

Värme, åska, och kraftiga regn är naturligtvis något helt naturligt. Det som inte är naturligt är värmen och åskans intensitet. Som barn minns jag värme, bad och åska. Men - aldrig så intensiv värme  och mycket sällan så kraftfull åska som nu.

Detta väder har människan själv iscensatt genom klimatförändringarna. Det är sorgligt och gör åtminstone mig skärrad på riktigt.

Därute tittar nu solen åter fram. Temperaturen stiger igen och det är fullkomligt tyst. Vattenfall eldistribution meddelar att elen kan vara tillbaka 16.30.

Tankar och livsfragment 19 juni 2022 - anspråkslös söndag

 Det har varit en lugn helg utan stora anspråk och helt utan måsten. Det har varit tid för läsning, god mat och dryck, umgänge med den jag älskar och även med en god vän. Det har blivit relativt sena kvällar och definitivt långa sovmornar. De senare underlättande av ett sövande regnsmatter mot taket.

Helgens finaste upplevelse blev utomhusteatern på Hägnan i fredags. Det var musikteater av Norrbottensteatern som var både ruskigt bra och även lärorik.

Idag är det söndag. Beslöt mig för att ge kroppen lite omvårdnad på gymmet. Det mådde både den och hela jag gott av och gjorde en lång läsestund på min lilla balkong än mer angenäm. Här gav jag DN en lång stund. Björn Wiman påminde mig än en gång om vår galna värld. Idag skriver han i sin krönika om det allt mer uppblossande hatet mot Miljöpartiet. Ett hat som tycks öka i samma takt som klimatkollapsen närmar sig.

Detta hat som är i grunden är så ologiskt och som så ofta drivs av män, inte sällan män med alltför mycket inflytande. Farliga idioter, helt enkelt.

Min goda grundkänsla fick sig en törn av läsningen, vilket säkert också var meningen.

I den tilltagande värmen på balkongen glömmer jag för en stund galenskaperna. Blickar ner över  den välordnade baksidan, men inser också att jag borde köpa ett litet parasoll till balkongen om jag ska kunna sitta här länge som pensionär i sommarens solvärme.

Den sista vanliga semestern närmar sig. Därefter ska jag bara jobba dryga halvåret. Det kommer att gå fort...

Tankar och livsfragment 15 juni 2022 - vid skrivbordet

 Sitter och tittar på gamla digitala foton från barndomsstaden Gävle. Sommaren 2019 tog mamma sin sista bild av mig. Tre år går mycket fort. Det känns inte långt borta.

Helgen som var besökte jag Gävle igen. Det var tid för det fjärde och sista studentfirandet när yngsta systerdottern avslutade sina studier vid Vasaskolan. Det var roligt och synnerligen hemtamt. Trevligt att möta människor som jag sällan träffar och kul att se att studentfirandet fortfarande har inslag från den tid jag lämnade skolan med det sedvanliga studenttåget med orkester på marsch genom staden.

Då jag numera står för den äldre generationen var det kul att se den yngre tar allt mer plats. Yngst var systersonens barn Emil. Blott 2 år men till synes mycket livsbejakande på livet.

En sak som jag så här i efterhand reflekterar över var att Emil inte någon gång ägnade någon tid åt något digitalt. Han samspelade med oss andra eller nöjde sig med sina leksaker.

Läste i söndags om några forskare som oroar för små barns skärmanvändning. Det jag har befarat finns det nu vetenskapligt stöd för - att små barn hämmas i sin utveckling såväl tankemässigt som socialt när skärmen får bli den digitala lekkamraten.

Ett typiskt, men säkert lika vanligt exempel fick jag se på gymmet igår. Två unga pappor var i gångvarigt samspråk med varandra och deras små barn var helt lämnade åt sina skärmar. När det ena barnet sökte sin pappas uppmärksamhet, så tog det en bra lång stund innan hon fick den.

Vart är vi på väg? Ja så brukar en vissa känd person uttrycka sig i TV-rutan. Jag kan verkligen undra var vi redan utsätter våra små barn för, säkert i all välmening, när det är stressigt och livspusslet ska gå ihop.

Men, jag är kanske bara en allt äldre man som går och gnäller och oroar mig i onödan. Visst vore det bra om det är så, men...

Tankar och livsfragment 6 juni 2022 - dumheten skördar nya segar i klimatkrisens spår

 Det är måndag kväll denna nationaldag. Denna dag har inte satt några större avtryck hos mig. En resa till Boden, för att se vernissagen av sommarsalongen där en kamrat medverkade, blev dagens höjdpunkt. Det var trevligt. Det är också roligt att sommarresan till Nordnorge med min särbo har blivit mer spikad. Känns skönt att ha vissa riktningsvisare att följa under denna allt mer oroliga tid som dessutom kryddas med så mycket dumhet.

Sverige har i dagarna varit värd för en miljökonferens. Allt jag läser om denna konferens andas misslyckande, trots att klimatkatastrofen kryper allt närmare. 

Vid sidan av denna miljökonferens verkar kökaoset på Arlanda flygplats vara den viktigaste världshändelsen i media vid sidan av en minister i regeringen som riskerar få dojan i ett fult och ovärdigt politiskt spel. 

Om det hade funnits något förnuft borde vi vi flyga mindre än någonsin. Men nu efter pandemin vill de flesta tro att allt är som de alltid har varit. Det är som att den snabbare uppvärmningen inte finns, trots att vi allt oftare bli påminda.

Istället för att ifrågasätta våra kontraproduktiva vanor blir många förbannade på allt köande. Mest förbannad tycks DN:s ledarskribent vara som kräver att Svedavias chef (som anställer nyckelpersonal vid flygplatserna) ska ta sitt ansvar och avgå. Detta till trots att kaoset inte bara gäller Arlanda utan även övriga flygplatser runt om Europa.

Jag tar mig för pannan när opinionsbildare svansar med en det allmänna drevet och inte tänker större än så.

I min lilla värld låter jag balkongdörren stå öppen och ta in den tidiga junikvällens dofter. Därute spelar rödvingetrast och flugsnappare. Jag hör även någon som spelar på ett piano. Det skänker en försoning åt orediga och frustrerade känslor. Tacksam för det...