Mörker och ljus i juletid

 Det lackar mot jul...som vi brukar säga. En ljuspunkt i mörkertiden, men också en högtid som alltid brukar ge mig kluvna känslor.

Det kluvna handlar främst om den till synes hejdlösa konsumtionen som trots allt allvarligare klimat och miljölarm bara fortsätter och tycks sätta nya rekord år efter år. Utöver det så sorgliga av många människors brist på insikt och oreflekterade beteende, så undrar jag vilka alla dessa konsumenter är?  Bland de jag känner pratas det ganska mycket om att skippa onödiga julklappar och satsa på det goda umgänget. Jag läser även artiklar om familjer som hanterar jul helt annorlunda och där det materiella får en mer undanskymd plats.

Ett svar är säkert att jag lever i min egen filterbubbla med människor som har liknande värderingar kring vad som är viktigt här i livet. Kanske är det också så som en kollega sade till mig idag...vi städar och rensar våra hem hem på onödiga saker....men sakta fylls de då istället på av nya onödiga prylar som vi egentligen inte behöver.

I vår tid där vi verkar vara mera konsument än människa är det bråttom att återerövra det djupt mänskliga inom oss - att vårda våra relationer och den Jord som vi är så djupt förbundna till.

Hoppet är det ljus som trots allt finns även i vintersolståndets tid. Bilden ovan är från Seskarö längst upp i Bottenviken. Bilden nedan från mitt älskade hemfjäll en bit från stugan utanför Arjeplog.

Med dessa ord önskar jag dig en riktigt vilsam och kärleksfull jul. Vi alla behöver det!

Om att laga sprickan mellan hon och han

 Det har hänt mycket på jämställdhetens område i Sverige. Något som vi kan vara stolta och behöver påminnas om i tider då mörka krafter vill påstå att vi är ett land i totalt sönderfall. Meetoo-rörelsen var också en vattendelare och ögonöppnare där delar av den dåliga manlighetens byk blottlades.

Sedan dess har det gått ett tag och kvinnorna fortsätter att ta plats. Samtidigt vet vi att pojkarna presterar sämre än flickorna och läser allt mindre. Vi vet att kunskap är makt och vägen till kunskap går genom läsning och kritisk reflektion.

En del män (ja, kanske alltför många) känner sig inte hemma i den patriarkala struktur som sakta rämnar. En del är så vettlöst hemlösa att de hatar kvinnor, s k incels.

Sprickan behöver lagas, men ibland kan själva ambitionen att laga snarare vidga den. För en tid sedan var jag på en jämställdhetskonferens med det vällovliga syftet att få med den norrbottniske mannen i  arbetet för ett jämställdhet. På konferensen var det faktiskt många män. Jag undrar om alla kände sig bekväma med att konferensarrangören tydligt deklarerade att här är vi alla feminister. Moderator för konferensen var en s k mjuk man, i det här fallet en man som tydligt och återkommande berättade om all sin sårbarhet och alla diagnoser han har fått genom åren.

Det sas kloka saker vid konferensen men den kvarvarande känslan av sektmöte kommer jag inte i från. Jag ogillar att få en etikett i pannan (feminist). Ska jag kunna möta och påverka andra män vill jag bara var den jag är utan etikett. Etiketter  kan skrämma mer än bygga broar. Jag har inget emot mjuka män men jag tror att det är få män som kan och vill identifiera sig med konferensens moderator, han med de många diagnoserna som skulle representera den alternativa manligheten.

Vid nästa jämställdhetskonferens blir utmaningen att bjuda in alla landsbygdens män, då jag antar att det är bl a dessa man vill nå i jämställdhetsarbetet. De måste få en röst som hörs. Det är bara i dialog mellan olika tankar och synsätt vi kan komma vidare. Utan till synes obekväma möten blir sprickan till slut för djup för att kunna lagas...

Magisk kväll och ord och toner

 Det var en blöt, regnig, hal och mörk novemberkväll. Det dagen då den fina vintern tillfälligt hade släppt sitt grepp. Just denna kväll styrde vi kosan mot Råneå och och Råneåskolans aula. Det var kvällen då vi skulle lyssna till Augustpristagaren Marit Kapla och musikern Martin Hederos.

Platsen var väl vald. Aulan doftar och känns 1960-tal. Fin och allt för lite använd för publika evenemang. Råneå är Luleå kommuns nordliga del och utanför den lilla centralorten breder den verkliga landsbygden ut sig. Denna landsbygd som Marit Kapla berättar om på ett så fint och ödmjukt sätt i romanen Osebol där hon låter den lilla byns alla röster tala.

Just denna kväll är aulan fylld av förväntansfulla människor där vi dessförinnan fått njuta av den lokala brottarföreningens goda fikabröd och kaffe i den intillliggande skolmatsalen.

Jag har tidigare läst romanen. Det är annorlunda berättelse som växer och berör. I en tid den spänningarna mellan större städer och landsbygd blir allt större och hela samhällskontraktet gungar fyller Kaplas roman ett viktigt tomrum. Det är människor som du och jag som berättar om sina liv i Osebol. Ofta med en stor stolthet att få vara bo och vara en del av bygdens levande väv.

I Kaplas roman blir det tydligt vilken styrka och närvaro som finns i landsbygden. Här blir människorna verkligen människor av kött och blod, inte bara en bland alla andra. Det är just denna stolta landsbygd som utarmas allt mer. Trots att människorna här oftast betalar mer skatt en storstadens människor kan många landsbygdskommuner  snart inte upprätthålla den grundläggande välfärden. Det är ett annat blod - delar av vårt land som som sakta förblöder.

Det är verkligen märkligt att ett rikt land som Sverige snart kan vara ett land där det finns många platser där vi inte kan bo. Inte lite skandalöst då resurser och pengar finns, men ofta på fel platser och händer. Och...utan vår landsbygd dör inte bara den utan tills slut även alla överbefolkade städer som är så beroende av den för sin livsmedelsförsörjning.

Men just denna kväll i en aula i Norrbotten levde landsbygden mer än vanligt genom Kaplas stämma och Hederos finstämda musik.