torsdag 27 februari 2014

Klimattankar i blöt tid

Snart går februari mot sitt slut. Jag konstaterade igår att jag ännu inte har halkat denna vinter. Normalt brukar jag drutta på ändan åtminstone ett par gånger varje år. Det brukar bero på ouppmärksamhet och den där lömska halkan som uppstår när plogsvängen har varit i farten. I år är det sällan så mycket vitt på gångvägarna, desto mer is, slask och vatten. Vissa dag "snorhalt" trots flitig sandning. Just därför halkar jag inte. Jag går ofta på helspänn hela tiden och det är inte roligt. Det är lika tråkigt som vädret självt. Somliga gläds som vanligt med den typiska frasen - "så härligt med vår i luften". Jag är väl en riktig tråkmåns som delar inte glädjen utan är minst sagt bekymrad. Vi går kanske mot den varmaste februari sedan mätningarna som började med en medeltemperatur som ligger nära nollan i genomsnitt. Normalt ska dygnsmedeltemperaturen var -11c så här års.

Jag och många med mig oroas över klimatförändringarna, medan fortfarande många andra inte verkar bry sig eller tillhör dem som i som inte tror på dessa förändringar. Visserligen har norra USA haft kallt samtidigt norra Europa har alldeles för varmt och England den regnigaste vintern någonsin. Men - det är ju just det som är typiskt för klimatförändringarna, vädret blir ombytligt och dramatiskt, samtidigt som medeltemperaturen globalt sakta stiger, oavsett vad klimatskeptikerna säger.

Här i Luleå är det förutom värmen inte så dramatiskt. Stadens populära isväg mellan hamnarna på isen är vattenfylld och gör all vandring  omöjlig. Människan bär naturligtvis skuld till klimatskeendet...och här inträder en symbolisk men viktig paradox. På denna vattenfyllda is i Norra hamn är det tänkt att hållas en familjedag om ett par veckor. Tanken är fin om det inte vore för att det kommer att hållas en motortävling på isen under familjedagen. Här gör kommunen en tydlig markering i den koldioxiddebatt klimatet så mycket handlar om. Markeringen får mig att skämmas över de beslutsfattare som har sanktionerat detta, antagligen aningslöst.

Men, det är väl denna aningslöshet som trots att kunskapen staplas på varandra inte verkar ändra många människors beteende som är den stora tragiken...osynlig för de flesta alldeles för länge.

Mänskligheten kan dock få en frist. Läste nyligen att solen är på väg in i en mindre aktiv fas likt det som rådde under den "lilla istiden" under 1600-talet. Naturligtvis skjuter vi bara katastrofen framför oss med än mer dramatiska följder. Men vilka fossilslukande män och pojkar bryr sig, då är de sedan länge sedan döda.

lördag 22 februari 2014

Roande konst





















Jag går ganska ofta på konstutställningar. Kanske har det något med mitt betraktande jag att göra. Jag försöker så gott det går se världen utifrån en reflekterande position. Vara med i tidens och utvecklingens flöde med en vaken och kritisk blick. Jag vill vara med, försöka förstå och inte bara ryckas med i livets och tillvarons alla nycker i stort och smått.

Då jag är en sådan person blir det spännande att betrakta konst i olika former. På så sätt få jag ta del av andra människors olika bilder och tankar om vår värld och  kan ibland låta mig överraskas.




















Förra helgen var jag på Liljevalch vårsalong i Stockholm. Det var både roligt och stimulerande. Jag var inte ensam om att tycka så. Det vara länge sedan det skrattades så mycket bland oss besökare åt de olika konstverken. Då har konstnärerna troligen lyckats med att både beröra och roa. Det är inte så ofta det sker i en konsthall där det ofta är tyst och seriöst värre. Utställningen visas ett bra tag till  i den stora staden som heter Stockholm. Bor du där eller ska dit är ett besök väl investerad tid.




















Valda avbildade tavlor talar för sig själva, eller hur...?

måndag 17 februari 2014

Vintrig kulturresa - 2





















Från den lilla pulsådern Harads bar det vidare mot norr. När vi nu lämnar Luleå älvdal blir landskapet ännu ensligare. Efter vägen mot Gullträsk finns hjulspår efter en bil. Vi är glada över fyrhjulsdriften efter det nattliga snöfallet. Ensligheten förstärks av hyggeslandskapet. Här har skogsmaskinerna gått hårt fram. Skogsbolagen har fått sitt och avsaknaden av människor har dämpat det eventuella motstånd som funnits.

Mellan Gullträsk och Sandträsk stannar vi vid en övergiven gård till synes placerad till synes ut i ingemansland. Flera byggnader visar att här finns en aktiv historia. Förklaringen får vi senare samma dag. Gården har tidigare använts av försvaret. Boden med omnejd var ju som bekant tills inte för länge sedan ett område stora försvarsintressen och flera regementen. Även det mesta av detta är historia nu.
















Innan vi åter beger oss mot kusten stannar vi till i Sandträsk och det gamla sanatoriet. Vi hoppades att få komma in i den gamla byggnaden, men läser på en skylt att den är stängd under vintern. Sanatoriet utgör kanske det mest ultimata exemplet  för den svunna tiden. Här vårdades från början turberkulossjuka och var senare en plats för de som på den tiden kallades sinnessvaga eller utvecklingsstörda. Till slut sålde landstinget komplexet för en spottstyver till en lycksökare som skulle skapa ett hälsohem. Av detta blev intet och nu vilar sanatoriet i evig sömn med ett tilltagande förfall.
















Tagna och uppfyllda börjar återresan mot staden. Efter någon mil efter Sandträsk möter vi första bilen sedan Harads...

torsdag 13 februari 2014

Vintrig kulturresa - del 1
















En typisk februarilördag kan man som stadsbo fika, shoppa eller gå på restaurang. Mycket av stadslivet handlar om konsumtion. Men, det går även att bryta sina vanor och göra något totalt annorlunda. Jag och mina vänner Sven och Björn valde denna lördag att göra en bilresa i landskapet vid sidan om konsumtionen och alla människorna. Alltmedan staden växer och bär alla tydliga spår av tidens snabba utveckling pågår ett helt annat liv bara några mil innanför kusten.

Vi drog således inåt landet och passerade ett antal platser som kanske inom en inte allt för lång framtid inte längre existerar. Efter ha passerat Boden och fått ett gott fika hos Björns mor i Södra Bredåker så bar det vidare i ett stilla bilfritt landskap. Bara 6 mil Luleå försvinner periodvis internetuppkopplingen. Vi är i en annan värld, men här finns fortfarande människorna med sina hästar, hundar och skotrar. Platsen Åminne klingar vackert men har inte bara skönhet att berätta. Här har det kallhuggits för bidragen och gårdarna ser ensamma ut på de vinterklädda fälten. I Bodträskfors cirklar vi lite runt i byn. Människorna vi ser ser lite misstänksamt på oss. Här passerar nog inte så många bilar man inte känner till.
















Mitt i denna relativt nära evighet gör vi ett kortare stopp  på macken  i Harads för en korv med bröd. I Harads går riksvägen mellan Luleå och Jokkmokk. Här är människorna mer vana ett se okända besökare. Utanför macken träffar vi typiskt nog några vintersemestrande tyskar som var på väg mot Norge. Mindre typiskt för årstiden var deras färdmedel, motorcyklar med sidovagn. Inne på macken utbytte stamgästerna lite tankar med oss om såväl trav som resor till Thailand.




















Uppiggade av såväl korv som samvaro bar det vidare ut i evigheten. Fortsättning följer...

måndag 10 februari 2014

Hälsan i uppkopplingens tidevarv

Dagens nyheter hade förra veckan en artikelserie om vårt behov av att vara uppkopplade och gör med oss som människor. Som all förändring och utveckling så finns naturligtvis både en fram och baksida med den. Att vi påverkas med utvecklingen är nog odiskutabelt. Om inte annat förändras våra vanor. Jag som inte är känd för att ligga i teknikförändringarnas framkant tillbringar en hel del tid framförallt vid datorn idag. En förändring inte i min vildaste fantasi kunde förutse för tio år sedan, då datorn fortfarande bara var ett skrivhjälpmedel på jobbet. Jag tror inte denna uppkoppling har förändrat mig så mycket som människa, men att uppkopplingen har förändrat mina vanor och  att den tar anspråk av min tid går inte att förneka.

Att unga människor påverkas mest kanske inte är så konstigt. De är ju ofta rörligare än oss andra deras hjärna är stadd i en kraftig utveckling. När jag för en tid sedan hade ett erfarenhetsutbyte från en annan arbetsplats samtalade vi om ungdomars psykiska hälsa kunde vi konstatera att åtminstone statistiken säger att den blir allt sämre. Det gäller framförallt flickorna. Många flickor har allt längre medicinlistor för såväl somatiska som psykiska symtom.

Här är det lätt ge det uppkopplade livet skulden. Sannolikheten när du möter en tonårstjej är stor att hon har mycket av sin uppmärksamhet fokuserad på mobilen. Sannolikheten att du möter en tonårskille i ett uppkopplat tillstånd är däremot mindre. Att det här finns ett samband mellan mående och uppkoppling är åtminstone för mig given.  Flickor jag möter i min verksamhet kan också bekräfta detta.

Bandet kan inte spolas tillbaka. Vi människor och våra liv och umgängesvanor kommer fortsatta att förändras med tekniken. Tur nog kräver närande och bekräftande relationer trots allt äkta fysiska möten. Något som ingen teknik i världen kan ersätta.

tisdag 4 februari 2014

Omhuldade män och utbrända kvinnor

Jag är en man numera över de femtio med som jag bedömer det med en relativt god såväl fysisk som själslig hälsa. Visserligen har jag en huvudvärk som kan gäcka mig ibland, men på det stora hela mår jag bra.

Under vuxenlivet har jag sett flera kvinnor fara rejält illa i yrkeslivet. Det som åtminstone tills inte för länge sedan kallades för utbrändhet. Oftast har det handlat om framgångsrika, positiva och kreativa kvinnor som bara utstrålar livsaptit som har gått in i den s k väggen.

Jag har ofta undrat varför det blir så här. Vi borde väl dela på lidandet mer jämställt och man borde väl inte må dåligt av att vara glad och kreativ.

Jag fick en liten ahaupplevelse för en tid sedan då jag träffade några kvinnliga kollegor från en annan verksamhet som frågade om jag hade blivit bättre. Hur då  bättre undrade jag. Jo, det visade sig att de uppfattade mig så förkyld vid ett tidigare tillfälle. Jo, det var sant. Jag hade varit lite förkyld, men det var knappast någon nära döden upplevelse att göra någon stor sak över.

Om jag hade varit kvinna - hade jag fått denna uppmärksamhet och omsorg? Knappast, som kvinna hade jag nog gjort mitt bästa att dölja förkylningen och istället försökt se pigg och glad ut.

Här kanske vi har ett svar på frågan att fler kvinnor far illa i arbetslivet än oss män. På oss män syns det direkt hur vi mår och vi får en väl så överdriven uppmärksamhet och omsorg av kvinnorna. Kvinnorna däremot ska förutom att ge oss lidande män omsorg vara pigga och glada - oavsett hur de mår.