Från den lilla pulsådern Harads bar det vidare mot norr. När vi nu lämnar Luleå älvdal blir landskapet ännu ensligare. Efter vägen mot Gullträsk finns hjulspår efter en bil. Vi är glada över fyrhjulsdriften efter det nattliga snöfallet. Ensligheten förstärks av hyggeslandskapet. Här har skogsmaskinerna gått hårt fram. Skogsbolagen har fått sitt och avsaknaden av människor har dämpat det eventuella motstånd som funnits.
Mellan Gullträsk och Sandträsk stannar vi vid en övergiven gård till synes placerad till synes ut i ingemansland. Flera byggnader visar att här finns en aktiv historia. Förklaringen får vi senare samma dag. Gården har tidigare använts av försvaret. Boden med omnejd var ju som bekant tills inte för länge sedan ett område stora försvarsintressen och flera regementen. Även det mesta av detta är historia nu.
Innan vi åter beger oss mot kusten stannar vi till i Sandträsk och det gamla sanatoriet. Vi hoppades att få komma in i den gamla byggnaden, men läser på en skylt att den är stängd under vintern. Sanatoriet utgör kanske det mest ultimata exemplet för den svunna tiden. Här vårdades från början turberkulossjuka och var senare en plats för de som på den tiden kallades sinnessvaga eller utvecklingsstörda. Till slut sålde landstinget komplexet för en spottstyver till en lycksökare som skulle skapa ett hälsohem. Av detta blev intet och nu vilar sanatoriet i evig sömn med ett tilltagande förfall.
Tagna och uppfyllda börjar återresan mot staden. Efter någon mil efter Sandträsk möter vi första bilen sedan Harads...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar