lördag 31 maj 2014

Lördagstankar i stugan





















Efter ett par arbetsintensiva dagar då stugtomten skulle göras fin efter vintern och delar av huset har fått ny falu rödsfärglyster har jag idag återgått till ett dagledigt och mer stilla tillstånd. Påpassligt faller ett lättare regn som bromsar in alla onödiga tankar på arbete.

Just inkommen från  en kortare skogsvandring. Naturen helar med sitt lugn och stillhet. Lite spridd trastsång annars är det nära på tyst...bortsett från göken som ihärdigt jobbar oförtröttligt dygnets alla timmar.

Dagar som denna sker det växelspel mellan mina tankar och tillstånd och allt det där som sker ute i Världen och långt bortom min gripbara horisont. Radions P1 går ofta här i stugan och vid frukosten hörde jag på det ofta kloka och insiktsfulla "Konflikt". Idag handlar det om flyktingkatastrofens Syrien och dess konsekvenser det får för grannlandet Libanon. Människoöden och  s k "Moment 22 situationer" travs på varandra i inslagen.

Jag tänker då osökt på vårt eget och Europas flyktingmottagande  och den främlingsfientlighet som växer sig allt starkare i flera välmående länder. Det vi gör och tar emot är bara en liten rännil jämfört de långt över miljonen syrier som Libanon har öppnat sina gränser för.

Den allt mer utbredda trångsyntheten blir i det perspektiv absurd...samtidigt som vi ännu kanske bara ser toppen av isberget.

Flyktingfrågan har ingen enkel lösning...men stängda gränser där vi bara grottar ner oss i egna svårigheter är ingen lösning. Det lär istället vidga tragedin och ge öppet spelrum för än värre konflikter framöver.

I min lätt tillbakalutade position på en mycket fri och stilla plats i Världen kanske det inte är plats att döma...men att denna Syriska tragedi får pågå år efter år är en skam....speciellt då den övriga Världen verkar ha lämnat den åt sitt öde. Konsekvenserna av Världens passivitet har en nota...och jag tror den kan bli dyrare än vad vid tror.

lördag 24 maj 2014

En hälsning från skogen





















Varje år under den senare delen av maj följer jag med Björn till hans koja mellan bergen en bit från hans föräldrahem i södra Bredåker. Det är en av dessa upprepningar som ger livet mening och glädje. Just den här delen av året bjuder dessutom naturen alltid på sitt skådespel i sitt yrvakna tillstånd efter en lång vinter.

Naturen och klimatet är alltid nyckfullt. Till kojan har vi anlänt i solsken, dimma och vid något tillfälle snöfall. Igår var det den hittills varmaste gången. Med högsommarvarm temperatur i kvällen blev den eld vi samlas kring mer en mysfaktor än behövlig värmekälla.

Alla skriver vi vår historia. Ankringsplatser som denna ger både historia och nutid mening. I kvällen pendlar samtalet i olika riktning kring det som varit och är tillsammans med den obligatoriska falukorven och tjeckiska ölet.

Människan är inte gjord för att vara alltjämt lycklig...men det det finns stunder med frid, stillhet och frihet...det jag kallar lycka.

Björn Larssons självbiografiska roman "Min frihet" är medföjare denna vackra kväll. Björn Larsson skriver om friheten...om den frihet där vi söker oss inåt. I den bästa av Världar kan kan det ske ske med någon annan. Detta något och denna frihet ligger långt utanför konformism, yttre attribut och gruppens kollektiva vara. Att våga ställa sig utanför kollektivet utan att utmana, söka sig nyfiket och kritiskt vidare kanske är den vaccination människor behöver i vår tid då mörka massrörelser verka vinna mark.

Så går också tankarna en lycklig majkväll invid Björns koja alltmedan kokkaffet är på gång...

tisdag 20 maj 2014

Bli till i stillheten





















Världen och jag som en del av en Värld som är talar ofta med kluven tunga. Var befinner jag mig? Vad vill jag egentligen  och vilka är mina valmöjligheter? Det kan gälla tankar inför beslut, arbete och relationer.

Kanske just platsen Bron vid Gammelstadsviken är eftertänksamhetens bästa rum. Jag njuter av den första riktigt ljumma kvällen för året, blickar ut över jungfrulig grönska och lyssnar just i detta nu till koltrastens sång.

Eckhart Tolle skriver..."när du förlorar kontakten med din inre stillhet förlorar du kontakten med dig själv. När du förlorar kontakten med dig själv förlorar du dig själv i Världen"

Att återfå åtminstone lite av denna stillhet är livnödvändigt för ett rikt liv med en riktning och styrning.

Det moderna livets påbjudna aktivitet kan i värsta fall bli stillhetens fiende. Här på denna stilla plats påminns jag att människans framfart av bruset av bilar en bit bort.

En liten ekorre springer fram och tillbaka över bron och kommer allt närmare mina fötter. Kanske den är ett mått på mitt nuvarande välbehag och stillhet. Vill i alla fall tro att det är så...


måndag 19 maj 2014

Onyttans lov

"Han gillar varma och långa bad. Men han badar aldrig på kvällarna eller på fritiden. Han gör det kontorstid, andras kontorstid. Det är så han får ut mest av sitt badande".

Så inleder Luleåförfattaren Peo Rask sin senaste bok "Onyttans lov". Det är en liten retsam och uppkäftig bok där Peo Rask ifrågasätter kanske det heliga av de heligaste....arbetet i alla dess former.

Jag tror inte att det är en tillfällighet att denna bok kommer just nu. Vi matas ju ständigt om vikten av att arbeta...och helst arbeta ännu mer och framförallt längre upp i åldern. Den borgerliga Alliansen har ju försökt göra just arbetet och vikten att ha ett arbete till sin främsta gren. Lockropen har varit jobbskatteavdrag och ännu fler jobbskatteavdrag för att vi ska jobba och konsumera mer. Hur Alliansen har lyckats tvivlar säkert de lärde än hel del kring.

"Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet."

Orden är från den socialdemokratiska finansministern Ernst Wigforss från tidigt 1900-tal. Orden rymmer så mycken klokskap, men skulle finansminister Anders Borg uttrycka sig på detta vis skulle han nog betecknas som en säkerhetsrisk eller åtminstone tokig.

Jag tror Peo Rask vet att en viss arbetsinsats bör alla bidra för att samhället ska fungera. Däremot vill han med sina texter ifrågasätta att arbetet i närmaste har gjorts till någon sort religion. Det är inget sunt samhälle vi bygger där många arbetar för mycket och mår dåligt av det samtidigt som allt fler riskerar att ställas utanför arbetslivet och mår ännu sämre.

Läs gärna Peo Rask bok...den är nätt i volymen och väl investerad  tid.

söndag 11 maj 2014

Porsöbilder på pizzerian

















Det finns många människor som sällan eller aldrig går på vernissager och konstutställningar. Jag tror att det kan bero på att många har en alldeles för stor respekt inför konsten och att det finns en uppfattning att den är till för en liten intellektuell elit. Så är det ofta i Luleå. Jag känner igen en hel del av människorna vid vernissagerna och och under övrig utställningstid brukar det vara ganska tomt på folk.

Så...då är den bästa av idéer att flytta ut konsten till människorna. Finns det folkligare än en pizzeria? Jag tror inte det. Nästan var du än åker i vårt land och passerar en ort utöver bystorlek så finns det åtminstone en bensinmack och en pizzeria.

Min gode vän Sven Teglund bor i stadsdelen Porsön sedan många år. Han kan Porsön in minsta detalj efter oräkneliga vandringar i området. Porsön är ett typiskt bostadsområde uppfört under 1970-talet med sina hyreslängor, radhus och villor. Porsön verkar dessutom vara ett bostadsområde som få politiker vurmar för, då ingen upprustning har skett sedan områdets tillkomst. Det är just detta faktum som Sven gillar. Han har tagit massor av fotografier över det vardagliga och dess olika skavanker och sedan sedan gjort akvareller över typiska platser. Platser som vi kanske sällan ser, men som är så typiska för just Porsön.

















Då var det närmast en självklarhet som vernissagen med Svens akvareller skulle ske på Porsöns pizzeria. Här sker mötet med konsten i vardagen och vardagen i konsten på det mest naturliga sätt.

Under vernissagen stannade jag till vid en av akvarellerna. Vid bordet intill sitter en rejält tatuerad far med sin son och åt pizza till synes ovetande vad som pågick. Det blev till en liten utställning i utställningen.

Det sägs att bra konst ska kommentera vår samtid....här går konsten ytterligare ett steg då den verkar i samtiden, navet i bostadsområdet...pizzerian.


onsdag 7 maj 2014

Min musik för våren - The Afgan Whigs

Kvällssolens vackra strålar gör mig glad. Snart ska molnen i väster färgas röda i kvällsskymningen...

Men, jag vill att den sista kvarvarande isen i Norra hamn ska brytas upp och ge utrymme för det levande vattnet....

Detta görs bäst med en rivig rockmusik med stänk av den skönaste soul. Jag hörde Greg Dullis och hans band The Afgan Whigs på Way Out West i Göteborg för snart två år sedan. Det var en rivig och härlig konsert som lade grunden för några minnesvärda dagar i musikens tecken.
Nu har detta band med rötter från sent 80-tal kommit ut med en ny skiva...hur härligt ny och fräsch som helst som bara gör mig glad och som sätter hela kroppen i rörelse.

Lyssna själv...tilltalet kanske inte fäster först....men efter några lyssningar kanske du är lika fast som jag...

söndag 4 maj 2014

Vandring i uppväxtstaden i dåtid och nutid





















Är på ett återbesök i uppväxtstaden Gävle. Jag lämnade Gävle 1980. Jag har genom är gjort ganska många återbesök då jag har min mor och syster med familj boende här. Ju äldre jag blir desto roligare är det att vandra omkring i gamla välkända miljöer och platser som på olika sätt är förknippade med min egen historia och i någon mening gör mig till den jag är idag.

Dagens tur i staden börjar I konserthuset som ligger vackert vid Gavleån. Konserthuset var tidigare tidigare badhus och platsen där jag någon gång under 1960-talet tog mina första simtag. Invid Gavleån fiskas det idag. Annat var det under min uppväxt då ån var rena rama kloaken med betydande hälsorisker om man kom i kontakt med vattnet.




















Vandringen för mig mot Gävles gamla stad med anor från 1600- och 1700-tal. Här kommer jag speciellt ihåg midnattsgudstjänsterna på julafton utomhus. Vill minnas att de präster som höll i evenemanget oftast var ganska progressiva vilket gillades av mig som verkan då eller senare har varit speciellt kyrklig.
















Efter gamla stan kommer jag till Folkets hus. Här flimrar massor av minnesbilder förbi. Här startade min far tillsammans med några andra Bio Kontrast 1968. Bio Kontrast skulle vara en reaktion och ett alternativ till det kommersiella filmutbudet. Minns att jag följde med min far och gick på flera underliga filmer som jag som barn inte begrep något av. Minns även fina barnfilmer som "Hugo och Josefin" och "Kes falken". Idag finns bara skylten kvar. Här har inte visats någon film på väldigt länge antar jag.
















Vidare ut mot Gävle hamnområde för att tydligare nedslag i den nya tiden. Här byggs det för framtiden i det nya bostadsområdet Alderholmen. Dyra och påkostade lägenheter på ett ganska öppet utsatt område för väder och vind. Här känns det mest ödsligt och jag undrar var alla människor befinner sig.

Tiden är i rörelse. Var det bättre förr...? På den frågan finns det nog två svar - både och...oavsett om du befinner dig i Gävle eller i en annan liknade stad.

torsdag 1 maj 2014

Att bli äldre men ändå känna sig ung
















Vi blir alla äldre. Det är ett faktum som det aldrig går att bortse ifrån. Men, att bli äldre behöver ju inte vara synonymt med att känna och uppleva sig gammal. När jag ser tillbaka på mitt hittills levda liv kände jag mig riktigt gammal strax innan trettio. Med andra ord är många stycken känslan att vara gammal en känslomässig konstruktion. Med viljan, glädjen och livlusten går det med andra ord att i många stycken känna sig ungdomlig hela livet. Tur är väl det.... för tänk hur gammal jag skulle uppleva  mig vid snart fyllda 55 när jag redan kände mig passé vid 28.

Det var lite av dessa tankar fanns inom mig när jag hade gode vännen Björn på middag för en tid sedan. Här fylldes rummet av samtalen mellan högt och lågt...och allt eftersom fylldes framförallt rummet av musik med Björn som ledsagare. Här blandades gammal och nytt i en salig blandning. Kvällen blev till färg av bästa sort som under en stund förstärktes av solnedgången över stadsfjärden...

Att sedan kvällen avslutades på vinyldisko På Kulturens hus för oss 50 plussare gjorde inte kvällen sämre. Visst är arrangemanget gjort för att bibehålla en känsla av ungdomlighet då det riktar sig till oss lite äldre. Det spelar ingen roll om känslan är den rätta. Positivt är dessutom att vi lever i en annan tid nu där gammalt och ungt blandas på ett helt annat sätt. Jag kan märka det på en del musikarrangemang eller som på Afterworken på Clarion hotell där det det fanns ett åldersspann mellan 20 och 70 tillsammans med den lite houseinfluerade musiken.

Åldern saknar aldrig betydelse, men trots alla mörka moln av olika kulör finns  i alla fall ljuset att generationerna kan blandas och ha utbyte av varandra mycket mer än tidigare. Jag tror aldrig att jag behöver se mig som passé om jag inte själv väljer att vara det.

Om det skulle hända, vilket Gud förbjude...hoppas jag någon säger till...