fredag 27 december 2013

Konsumtion - också ett val











Bilden ovan är tagen från Sveriges största dagstidning med rubriken "flygande start på mellandagsrean". Bilden blir en nog så tydlig markör för den tid vi lever i - en överkonsumtionens tid som går i ett allt hetsigare tempo.

Nutidens människa är i många stycken formad av sitt konsumerade liv. Ett kort besök i en av uppväxtstaden Gävles gallerior ger en god illustration av det pågående mänskliga livet. Anar att det bara är en västanfläkt jämfört med den konsumtion som sker i satellitstadens stora köpcentrum. I staden finns även restaurangerna och caféerna. Här kan den konsumerande människan ta igen sig. Vi satt där och intog vår lunch. Det var en vilsam oas mitt i all pulsen. Tillvarons nu förstärktes av den gamle mannen vid bordet invid. Han satt där och betraktade skeendet runt omkring honom med ett vinglas. Han var som urklippt från en annan tid.

Den lätt moraliska konklusionen är att tidens flöde och hastighet blir mycket vad vi gör av den. Har vi pengar kan vi bli konsumerande varelser som är snabba att haka på de senaste trenderna. Men - vi kan också bryta annan mark och låta bli. Många av oss har faktiskt den underbara möjligheten att göra egna och helt annorlunda livsval. Jag tror att fler skulle må riktigt bra över att bara slå sig ner på ett café och låta den egna tillvaron komma ifatt. Jag dristar mig till och med att säga att jag tror att det både skulle göra många lyckligare och förstärka en god hälsa.




söndag 22 december 2013

Daft Punk

Det lackar mot jul efter ett ganska omtumlande år fylld av förändringar. Denna högtid som jag är så kluven till.  En glädjens högtid för somliga, en sorgens och ensamhetens för andra. Till detta kommer den överdrivna konsumtion som flertalet bara verkar ta för given, trots dess i många fall brist på rimlighet i proportioner och ett hållbart liv.

I denna mörka och kluvna tid som kallas jul är det tur att vi  musiken. Så här års får musiken mer plats i mitt hem då väder och klimat lämnar mycket övrigt att önska. Året som har gått har jag hittat många nya musikaliska favoriter. Spotify är en guldgruva för en som jag. Min absoluta decemberfavorit är gruppen Draft Punk. Det är kanske är så långt från julmusik vi kan komma, men lämpar sig väl för att skaka ner den feta julmaten. Draft Punk stöper om min uppväxts diskomusik i en helt ny kreativ förpackning. Vid lyssningen pendlar jag i tanke och känsla mellan den medelålders mannen och den osäkre tonåringen som på lite darrande ben stuffade loss på diskoteken Fenix och Victoria i Gävle.

Snart vandrar på min barndoms gator i Gävle. Säkert kommer Drafts Punks musikaliska landskap tona fram mellan  mina öron. Klicka på bilden till höger och lyssna om du inte redan har upptäckt kanske årets bästa skiva.


onsdag 18 december 2013

Födelsestaden Boden

















Helgen som var besökte jag min födelsestad Boden. Det var ett tag sedan sist. Sedan dess har även Boden har fått den tidstypiska gallerian och nya bostäder har byggts på gamla parkeringen i centrum.

Alla städer är stadd i förvandling, men jag undrar om inte förändringens vind i Boden har gått fram snabbare än på andra ställen. Av den gamla garnisonsstaden Boden som närmast var belägrad av flera regementen finns det inte mycket kvar. Dessutom är länssjukhuset sedan länge borta och jämnat med marken. Av den Bodenfödde nobelpristagarens Eyvind Jonssons miljöer i romanen "Stad i mörker" har nog de mesta förflyktigats. Inte heller min mor som gick sjuksköterskeskolan här på 50-talet skulle känna igen sig.

Faktum är om inte staden har blivit lite ljusare än på Jonssons tid. Av det gamla Havremagasinet som höll kavalleriets hästar med mat har det blivit en konsthall, kanske till och med den mest spännande i länet.
Om Boden tidigare skulle utgöra ett skydd mot en förmodad fientlig omvärld har staden i stället öppnat sig för samma omvärld. Boden har haft ett omfattande flyktingmottagande sedan ett antal år. Vid ett besök på ett av stadens caféer möts jag av många språk och känner mig närmast som kosmopolit i min egen hembyggd.

Bäst av allt är lugnet - julruschen pågår  för fullt, men här märkts det knappt på den nästan folktomma gågatan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 14 december 2013

Mörkertid i annat ljus





















Det är roligt med bilder. Ibland blir det inte som man har tänkt sig och just därför roligare. Bilden ovan är tagen från kojan Stallet invid Kvavaträskberget för en tid sedan. Tanken var att att få en bild av kojans interiör och samtidigt en vy från landskapet utanför. Nu är vi inne i den mörka årstiden med ett sparsmakat ljus. Med andra ord - antingen blir bilden med mobilkamerans begränsade optik alldeles mörk eller alldeles för ljus. I det här fallet valde kameran ljuset.

Själv tycker jag att den lite overkliga bilden blev spännande. För mig går tankarna till de fasta utställningar länsmuseet i Gävle hade när jag var barn. Jag minns många besök i den del som försökte återskapa de hem som var typiska för 1700- och 1800-talen. Det artificiella ljus som fanns skapades av ljusrör från små fönster. Den öppna dörren i kojan ger samma ljuskänsla.

Verkligheten kan bli sedd i olika ljus. Då Kojan är lite av en museal plats blir mina uppflammande minnen ganska naturliga. I den mörka tid som är nu går det att söka ljuset på olika sätt...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 8 december 2013

Anu Tuominen

Igår var det vernissage i Luleå konsthall igen. Efterlängtat då det har varit lite sparsmakat under hösten. Utställningarna gjorde blandade avtryck. Samlingsutställningen med olika verk var riktigt trist. Kanske mest för att jag har svårt för samlingsutställningar utan något riktigt tema. Nej, det var Anu Tuominens utställning som berörde mig.  Sedan kan man alltid fråga sig om det är konst att samla ihop ett antal föremål som har ett antal år på nacken som vi alla som är något äldre kan relatera till. Hur det nu än är med den saken var det riktigt roligt att få vältra sig i olika nostalgiska känslor som föremålen representerar för mig

 

Lovikkavantarna väcker minnet från barndomens innergård med blöt snö och snart alldeles för kalla fingrar. Lovikkavantar må vara varma, men passar sällan på aktiva barn som leker i snön. Och sen alla dessa virkade grytlappar. Då ser jag min mormor framför mig. Som barn tyckte jag att hon virkade dagarna lång. Ett par mycket snarlika grytlappar som finns på bilden har följt mig genom livet. Mormor må vara död sedan  många år, men grytlapparna och utställningen väcker minnen och liv.

 

Så har vi dessa termometrar. De är som att öppna hela min själs djup som den ständigt väderintresserade person jag är. Självklart var jag tvungen att kolla vad termometrarna visade. Det var allt mellan 21c och 24 c. Vädret är ingen exakt vetenskap och därför nästen lika spännande som människan själv. Så slutligen dessa härligt orangefärgade termosar som om 70-talet  har fått nytt liv om än bara i denna lilla installation. Visst kan det vara roligt med lite rejäl färg ibland som kontrast mot alla nutidens alla "stylade" och vita hem....

Anu gav en liten retroresa och gjorde mig varm till sinnes. Det är en konstupplevelse god som någon...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,



torsdag 5 december 2013

Kärlekens språk

Jag har just läst årets Augustpristagare i skönlitteratur, Lena Andersson och hennes roman "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek".

Kärlekstemat är ett outsinligt tema i litteraturen och kanske ännu mer i musiken. Kanske det  inte är så underligt. I den bästa av världar är kärleken bilden av närheten, bekräftelsen och känsla av tillhörighet och sammanhang. Då kärleken är ljuset så är den också mörkret. I kärlekens kölvatten finns förlusten och avvisandet. Kärleken rymmer således en dramaturgi och en kraft utöver det vanliga.

Men - är kärleken överhuvudtaget möjlig? Lena Andersson ger inget tydligt hopp, utan många tvivel. Ur Lenas text kan vi läsa: "Styrka och duglighet väcker beundran men inte kärlek. Det brustna hos människan är det som inger kärlek. Men det brustna räcker inte. Det måste kompletteras med autonomi och självdistans. Sprickor skapar ömhet men förr eller senare alstras aggressioner av det som väcker ömhet. Den rena bristen är genom sin hjälplöshet lika omöjlig att älska som den stålskodda styrkan".

Jag tror att de flesta av oss kan känna igen oss i Lenas roman och i huvudpersonen Ester. Kärleken, eller snarare sökandet efter den kan bli ett kammarspel utan givna vinnare eller förlorare. Det är ofta också ett spel om makt, över- och underläge, inte sällan på en omedveten nivå.

Kanske kärleken är en omöjlig illusion som är dömd av styrkan, av svagheten. Men - i illusionen ligger även hoppet och en liten möjlighet att dela, om blott i små korta ögonblick...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 1 december 2013

Fotokonst från en förlorad samtid





















Jag är för första gången i mitt vuxna liv på Fotografiska museet. Den främsta anledningen för mitt besök är lettiska Inta Rukas utställning "You and Me".

Jag har svårt att säga när fotografin blir till konst, men jag vet väl när jag berörs över det jag ser. Vid mitt besök på Fotografiska får jag ta del av tre utställare. Alla tre är skickliga på sinsemellan olika sätt. Varför då Rukas fotografier av människor berör mig särskilt finns det nog flera svar på. Ett svar att är att Ruka är från ett relativt närområde (Lettland) som det är lättare att relatera till, men den främsta anledningen är att Ruka på ett helt osminkat sätt beskriver en samtid som snart inte finns.




















I bilderna ser jag människor som i all sin enkelhet och skröplighet bär på något äkta. Människorna förhäver sig inte, gör sig inte till, är stolta, men bär också på en längtan på något okänt utanför deras horisont.

Bilderna är tagna i en nära samtid som är så kontrastfylld än den faktiska samtid de flesta av oss lever i. Här finns ett lugn, en stillhet och en eftertänksamhet som börjar bli allt mer otypiskt för samtidens snabba rörelse och förändring.

I bilderna bevarar Ruka någonting som är på väg att försvinna. Du som inte kan se utställningen kan istället se den svenska dokumentärfilmaren Maud Nycanders film om Inta Ruka som visas under julhelgen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,