Kärlekens språk

Jag har just läst årets Augustpristagare i skönlitteratur, Lena Andersson och hennes roman "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek".

Kärlekstemat är ett outsinligt tema i litteraturen och kanske ännu mer i musiken. Kanske det  inte är så underligt. I den bästa av världar är kärleken bilden av närheten, bekräftelsen och känsla av tillhörighet och sammanhang. Då kärleken är ljuset så är den också mörkret. I kärlekens kölvatten finns förlusten och avvisandet. Kärleken rymmer således en dramaturgi och en kraft utöver det vanliga.

Men - är kärleken överhuvudtaget möjlig? Lena Andersson ger inget tydligt hopp, utan många tvivel. Ur Lenas text kan vi läsa: "Styrka och duglighet väcker beundran men inte kärlek. Det brustna hos människan är det som inger kärlek. Men det brustna räcker inte. Det måste kompletteras med autonomi och självdistans. Sprickor skapar ömhet men förr eller senare alstras aggressioner av det som väcker ömhet. Den rena bristen är genom sin hjälplöshet lika omöjlig att älska som den stålskodda styrkan".

Jag tror att de flesta av oss kan känna igen oss i Lenas roman och i huvudpersonen Ester. Kärleken, eller snarare sökandet efter den kan bli ett kammarspel utan givna vinnare eller förlorare. Det är ofta också ett spel om makt, över- och underläge, inte sällan på en omedveten nivå.

Kanske kärleken är en omöjlig illusion som är dömd av styrkan, av svagheten. Men - i illusionen ligger även hoppet och en liten möjlighet att dela, om blott i små korta ögonblick...

Läs även andra bloggares åsikter om Lena Andersson, litteratur, kärlek, relationer, människor