Anu Tuominen

Igår var det vernissage i Luleå konsthall igen. Efterlängtat då det har varit lite sparsmakat under hösten. Utställningarna gjorde blandade avtryck. Samlingsutställningen med olika verk var riktigt trist. Kanske mest för att jag har svårt för samlingsutställningar utan något riktigt tema. Nej, det var Anu Tuominens utställning som berörde mig.  Sedan kan man alltid fråga sig om det är konst att samla ihop ett antal föremål som har ett antal år på nacken som vi alla som är något äldre kan relatera till. Hur det nu än är med den saken var det riktigt roligt att få vältra sig i olika nostalgiska känslor som föremålen representerar för mig

 

Lovikkavantarna väcker minnet från barndomens innergård med blöt snö och snart alldeles för kalla fingrar. Lovikkavantar må vara varma, men passar sällan på aktiva barn som leker i snön. Och sen alla dessa virkade grytlappar. Då ser jag min mormor framför mig. Som barn tyckte jag att hon virkade dagarna lång. Ett par mycket snarlika grytlappar som finns på bilden har följt mig genom livet. Mormor må vara död sedan  många år, men grytlapparna och utställningen väcker minnen och liv.

 

Så har vi dessa termometrar. De är som att öppna hela min själs djup som den ständigt väderintresserade person jag är. Självklart var jag tvungen att kolla vad termometrarna visade. Det var allt mellan 21c och 24 c. Vädret är ingen exakt vetenskap och därför nästen lika spännande som människan själv. Så slutligen dessa härligt orangefärgade termosar som om 70-talet  har fått nytt liv om än bara i denna lilla installation. Visst kan det vara roligt med lite rejäl färg ibland som kontrast mot alla nutidens alla "stylade" och vita hem....

Anu gav en liten retroresa och gjorde mig varm till sinnes. Det är en konstupplevelse god som någon...

Läs även andra bloggares åsikter om Anu Tuominen, Luleå konsthall, retro, konst, minnen