torsdag 28 januari 2010

En sorts hemlöshet

Sedan ett par veckor befinner jag mig i två världar. Arbetslivet i Umeå under veckorna och hemmalivet i Luleå under helgerna. Jag har två hem, men ändå inget. Mina fasta rötter har rycks upp och trots allt det där spännande nya kryper en rotlöshet in på skinnet.

Jag motverkar rotlösheten med goda rutiner under veckorna som motion, styrketräning och tar del av det kulturliv som erbjuds. Under helgerna försöker jag återgå till någon sorts normalitet trots att ingenting längre är normalt.

För att citera poeten Gunnar Ekeföf….”jag är en främling i detta land och detta land är en främling i mig”. Denna diktfras belyser tydligt min belägenhet just nu.

Det sägs att vi människor mår bra av förändringar och nya utmaningar. Visst kan det vara så, men under den tiden innan tankar och känslor har hittat sin nya boplats uppträder denna mentala hemlöshetskänsla. Mitt i allt det där nya kan jag plötsligt längta tillbaka till mina goda rutiner och upprepningar och till platserna i naturen som för tillfället känns oändligt långt borta.

Jag vet att jag kommer att hitta hem igen. Kanske blir det ett annat hem. Bara framtiden kan ge svaret. Till dess får jag förbli främmande och lite hemlös och göra det bästa av de nyvunna erfarenheterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 26 januari 2010

Svartöstadsbilder - masugnen och järnverket



Mulna höst och vinternätter färgas himlen röd då eldsflammor stiger upp från masugnen. Lugna kvällar hörs ett dovt muller som ska få oss att minnas att vi befinner oss i Järnverkets och dess masugns skugga.

Denna bild från Bältesgatan får bli den sista i serien Svartöstadsbilder. Järnverket har genom årens lopp varit en central del av Svartöstadens "blodomlopp". Detta var arbetarstadsdelen som växte upp på 1930-talet. Under årens lopp har det succesivt blivit annorlunda. Järnverksarbetarna har ersatts av kulturarbetarna och nu börjar även nyrikefolket hitta hit.

Har jag tur så ser jag fortfarande en och annan fd järnverksarbare gående med käpp eller rullator. Arbetarstadsdelen är ett minne blott. Det är tur att flertalet hus får stå kvar och ge en liten känsla från den tid som var.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 21 januari 2010

Mobiliseringen

Så samlas vi alla i Sverige som ska jobba med liknande frågor som mig. Vi är flera hundra till antalet som samlas på konferenshotellet Sign i Stockholm. Det är en stor mobilisering där centrala chefer av olika rang öser ut vackra superlativer kring hur spännande och utmanande det ska bli att bygga upp den nya verksamheten. En kollega säger att det här liknas vid något frikyrkosamfunds väckelsemöte. Kanske är det så, men visst känns det trevligt att har att man är viktig för rättssäkerheten och demokratin.

Vad minns jag då mest av dagen? Det var den delikata lunchen, det svarta toalettpapperet och underhållarna som på känt storstadsmanér pratade om Norrland som något exotiskt.

Det är kanske så det blir när jag ska förhålla mig till vimlet av alla människor och alla de stora orden. Just detaljerna blir orienteringspunkterna. Så enkelt är det. Jag är ju bara en människa...

Läs även andra bloggares åsikter om ,

måndag 18 januari 2010

Svartöstadsbilder - platsens poesi



Intill Svartöstadens bästa strand finns detta fallfärdiga hus. Vad det är för byggnad vet jag inte. Kanske var det ett ett omklädningsrum för den gamla tidens borgarklass eller för arbetarna på järnverket.

Numera har huset bivit ett klotterplank för många utryck, tags, bilder och andra mer eller mindre kryptiska texter. Byggnaden har fått ett annat ändåmål och har blivit en sorts platsens poesi för den som förmår tyda den.



Läs även andra bloggares åsikter om
, ,

söndag 17 januari 2010

En tänkvärd artikel

Tord skickade mig en länk till en mycket läsvärd artikel som jag vill dela med mig av. Läs och begrunda. Alla är vi någon mån slavar under konsumismen. Ligger inte friheten i att välja bort överdriven konsumtion!?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 14 januari 2010

En ny arbetsplats

Jag har bytt arbetsplats ett antal gång under mitt yrkesverksamma liv. Att komma till en ny arbetsplats bruka just innebära att man är ny alltmedan de nya kollegorna oftast har jobbat där ganska länge. Man får någon att hålla i handen en tid och betraktas ganska länge som nying.

På den arbetsplats där jag klev in i måndags gäller inte dessa lagar. Här är vi i någon mening alla nya. Två organisationer ska smältas samman till en helt ny. De som redan har funnits på min nya arbetsplats är frågande inför alla förändringar som kommer. Vi alla som kommer utifrån vet vad vi har lämnat, men väldigt lite vad vi kommer till och förväntas bygga upp.

Det borde med andra ord vara läge för förvirring, oro och total visenhet. En vän av ordning och struktur får söka efter de små fragment som står att finna, men i allt detta finns det en glädje och nyfikenhet över det som händer. Det är ju inte så många gånger man för möjlighet att vara med och bygga upp en ny organisation.

Det går ju även att se det hela som ett socialt experiment. Alla söker sina roller i det som i teoretiska modeller brukar kallas för en rollsökningsfas. Här är det inte en liten grupp som ska hitta sina roller, utan över 40 personer som ska samverka för ge verksamheten styrfart.

Visst går det att oroas, men det kanske just ur allt det som inte har hittat sina former den bästa kreativiteten flödar. Former som har varit givna länge riskerar däremot stelna och till slut nästan omöjliga att bryta isär. Detta brukar bli tydligt när gamla verksamheter ska omorganiseras. Efter en tid har mycket återgått till gamla mönster.

På min nya arbetsplats finns inget gammalt att luta sig emot förutom våra erfarenheter. Just detta gör det så spännande!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 8 januari 2010

Madeira och Luleå gör skillnad



....närmare 55 grader celcius bestämt. Har just återvänt från det relativt varma Madeira till frysboxen i Luleå. Att färdas 500 mil en dag känns, även om det går fort och högt uppe i luften. Att så snabbt skifta miljö känns. Ikväll är vi fyllda till bredden av nya intryck, trötta och lätt förvirrade för att snabbt anpassa sig till det norrbottniska vinterlandskapet.

Alla intryck måste få smälta och hitta lämplig form i minnenas arkiv. Resan har inneburit både toppar och floppar. Besöket i nunnornas dal räknas till det förra medan den rekommenderade fiskrestuarangen var en bokstavlig djupdykning. Det är nog så det ska vara när man kommer till en ny plats utan givna referenspunkter.

Resväskan hinner inte mer än packas upp innan den ska packas igen då en ny reserutin tar vid. På söndag börjar veckopendlandet till Umeå och möte med min nya arbetsplats.

När den mesta förvirringen har lagt sig och jag har funnit mig tillrätta hoppas jag den Nordliga utposten kommer fortsätta att tänka till i smått och stort.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,