Sedan ett par veckor befinner jag mig i två världar. Arbetslivet i Umeå under veckorna och hemmalivet i Luleå under helgerna. Jag har två hem, men ändå inget. Mina fasta rötter har rycks upp och trots allt det där spännande nya kryper en rotlöshet in på skinnet.
Jag motverkar rotlösheten med goda rutiner under veckorna som motion, styrketräning och tar del av det kulturliv som erbjuds. Under helgerna försöker jag återgå till någon sorts normalitet trots att ingenting längre är normalt.
För att citera poeten Gunnar Ekeföf….”jag är en främling i detta land och detta land är en främling i mig”. Denna diktfras belyser tydligt min belägenhet just nu.
Det sägs att vi människor mår bra av förändringar och nya utmaningar. Visst kan det vara så, men under den tiden innan tankar och känslor har hittat sin nya boplats uppträder denna mentala hemlöshetskänsla. Mitt i allt det där nya kan jag plötsligt längta tillbaka till mina goda rutiner och upprepningar och till platserna i naturen som för tillfället känns oändligt långt borta.
Jag vet att jag kommer att hitta hem igen. Kanske blir det ett annat hem. Bara framtiden kan ge svaret. Till dess får jag förbli främmande och lite hemlös och göra det bästa av de nyvunna erfarenheterna.
Läs även andra bloggares åsikter om hemmet, boplatser, rotlöshet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Men dina kamrater finns kvar på sina platser och väntar tålmodigt. Med en stilla undran var Johan kommer att hitta sitt nya hem. Vi bidar tiden och ser fram emot en Ryssbält-helg till våren. Den fasta punkten försvinner inte!
Det är skönt att de viktiga platserna och vännerna troget finns kvar ser jag själv befinner mig i en flyktig tillvaro.
När jag 1993 fick chansen att vara med och bygga upp en ny verksamhet i Arvidsjaur, undrade jag: - Hur i herrans namn ska jag stå ut med pendlandet, två gånger i veckan. Vinter som sommar. Nåja - det skulle ju bara vara i 9 månader. Sedan skulle projektet vara klart. Det blev sex år!
Och det funkade det också
... och jag glömde: Det blev två hem, två rutiner, två världar.
Tack Bert för de uppmuntrande orden! Allt får nog sin form och struktur inom sin tid. Det har varit mycket sista året, så jag får ha tålamod.
Skicka en kommentar