Jag erkänner utan omsvep att jag har en del fördomar. Säkert är de fler än jag tror. Fördomarna är en del av våra liv och kanske rent av nödvändiga riktningsvisare när vi orienterar oss i okänd terräng och möter nya människor. Vi skaffar oss snabbt en första egen bild av platsen eller personen i fråga. Bilden blir ingen översättning av verkligheten, utan just vår egen bild som bygger på de erfarenheter vi fått av tidigare möten och platser. Bilden blir därför till en början av nödvändighet förvrängd och fördomsfull. Dessa förvrängde bilder blir en sorts kategorisering som vi behöver i omvärldsorienteringen och som är ett embryo till förståelse. I bästa fall mognar våra bilder och tankar om platsen eller personen och fördomarna klingar av, men i andra fall kan de svetsa sig kvar.
För några dagar sedan fick jag ett oväntat möte i svampskogen. Plötsligt såg jag en parkerad Volvo bland granarna. Bilägaren, en fetlagd äldre man som satt intill bilen hejade glatt på mig. Inte många meter därifrån plockade en betydligt yngre thailändsk kvinna bär. Mannen ropade till sig kvinnan. Han bad mig visa min svampskörd för henne och berätta om vilka svampar som var ätliga. Kvinnan sa på knackig svenska ”mycket gott” och log flyktigt med en irrig blick. Jag kände mig beklämd över situationen. Jag gjorde svamplektionen hastig och tog mig snabbt vidare.
Jag erkänner. Jag kan vara en fördomsfull människa. Vissa fördomar sitter djupt rotade och kanske ska så göra.
Läs även andra bloggares åsikter om
fördomar