måndag 29 september 2008

Huggormen



Varje paradis ska ju ha sin orm. Gott och ont blandas på de mest sköna platser, såsom det blandas bland oss människor. Just ormen har ju blivit en av människans symboler för det onda.

Även min favoritplats Ganjaureudden har fått en för mig ny innevånare, huggormen. Under en av sommarens hetare dagar mötte jag den intill en gammal fura. Det blev ett kort ögonblickets möte. Både jag och huggormen blev noga lika överraskade över den andres existens.



Tillsammans med den gamla furan blev ormen ett av sommarens mer sällsamma ögonblickets stilleben. Ur tiden mötte jag reptilen. Gammelfuran och ormen, tidlösheten och det absoluta nuet som kort förenas för att sedan åter skiljas åt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 26 september 2008

Lapptornet



Vad är ett Lapptorn? Jag vet inte om ordet har kommit till någon allmän användning i språkbruket. I min värld är Lapptornet mänskligt avträde staplat på höjden i form av en kon.

Lapptornet såg dagens ljus när jag för ett antal år sedan skulle uträtta mina behov på fjällheden Vallevare ovanför Kvikkjokk. Mitt på fjällheden fanns en liten stuga med tillhörande dass. En plats som samerna, eller lapparna som många fortfarande säger, använde som tillfällig övernattningsstuga.

Dasset verkade ha haft många besökare genom åren. På denna plats går förmultningen ytterst sakta. Resultatet för dassets del var ett högt torn av skit som nära nog spetsade mig.

Här vid vår stuga Grova har vi också ett utedass. Även här låter vi nedbrytningen av avträdet skötas av naturen. Jag har märkt att även vårt avträde villc forma sig koniskt. Till min hjälp har jag bajskäppen som krossar alla byggnadsplaner och hjälper naturen på traven.

Utanför dasset har jag lagt årets klyvna ved. Den är ju av annat virke och låter sig aldrig göras till ett koniskt lapptorn trots mina föresatser att göra en vedvariant på den koniska formen.

onsdag 24 september 2008

Morgonvandring på Välmbapouda



Sedan morgondimman lättat ankar påbörjar jag vandringen upp mot lågfjället. Dagen flödar av septemberljus. Nu är tiden då höstfärgerna i lappmarken har nått sitt absoluta crescendo.



En bit utefter branten mot toppen står den gamla naturskogen kvar, bara härjad av naturen själv. Jag stillar mig invid de flerhundraåriga träden och de närmast reptillika torrfurorna som är mycket äldre än så.



På fjällheden tar vinden i som den nästan alltid gör häruppe. Den gamla brandvaktarstugan på toppen erbjuder ett bra vindskydd för mig, min matsäck och för blicken ut över landskapet. Här blir jag stor och liten i samma andetag. Den mångmilsvida blicken över skogklädda berg och sjöar i öster och fjällen i väster ger en känsla av storhet och total överblick. Samtidigt är jag blott en liten prick i detta stora rum. Den senare känslan övermannar mig till slut. Tur att det är så…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 22 september 2008

Kvavaträskberget



Sitter intill Kvavaträskbergets klippbrant som skulle kunna vara en av den gamla tidens ättestupor. Vandringen hit är lagom strävsam efter en obefintlig stig och balanserande på toppterrängens klapperstensfält. Här bjuds jag på en av det kustnära landskapets bästa vyer. Jag blickar ut över låga berg och en blandskog som ger varsel om en svunnen tid. I skogen mellan bergen finns gått om gamla igenväxta åkerlappar. Numera har åkerlapparna ersatts av jaktkojor som går att finna på de mest osannolika ställen.

Detta är också björnrikelandet. Nyligen hade man räknat in ett 20-tal björnar i detta område mellan Luleå och Boden. Kanske har den skällande hunden i fjärran fått nys på någon av dessa nallar!?



Annars andas denna stilla dag allt mer av höstens tystnad. En spillkråka hörs långt borta och ett par korpar kivas på avstånd. Därutöver återstår ett par flugor, lövprasslet från en asp och ljudet av mitt blodomlopp. Det inre och yttre möts. I rummet däremellan spelas den ljuvaste musik...

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 16 september 2008

En fördomsfull människa

Jag erkänner utan omsvep att jag har en del fördomar. Säkert är de fler än jag tror. Fördomarna är en del av våra liv och kanske rent av nödvändiga riktningsvisare när vi orienterar oss i okänd terräng och möter nya människor. Vi skaffar oss snabbt en första egen bild av platsen eller personen i fråga. Bilden blir ingen översättning av verkligheten, utan just vår egen bild som bygger på de erfarenheter vi fått av tidigare möten och platser. Bilden blir därför till en början av nödvändighet förvrängd och fördomsfull. Dessa förvrängde bilder blir en sorts kategorisering som vi behöver i omvärldsorienteringen och som är ett embryo till förståelse. I bästa fall mognar våra bilder och tankar om platsen eller personen och fördomarna klingar av, men i andra fall kan de svetsa sig kvar.

För några dagar sedan fick jag ett oväntat möte i svampskogen. Plötsligt såg jag en parkerad Volvo bland granarna. Bilägaren, en fetlagd äldre man som satt intill bilen hejade glatt på mig. Inte många meter därifrån plockade en betydligt yngre thailändsk kvinna bär. Mannen ropade till sig kvinnan. Han bad mig visa min svampskörd för henne och berätta om vilka svampar som var ätliga. Kvinnan sa på knackig svenska ”mycket gott” och log flyktigt med en irrig blick. Jag kände mig beklämd över situationen. Jag gjorde svamplektionen hastig och tog mig snabbt vidare.

Jag erkänner. Jag kan vara en fördomsfull människa. Vissa fördomar sitter djupt rotade och kanske ska så göra.

Läs även andra bloggares åsikter om

söndag 14 september 2008

En dag i september



Jag är åter vid min plats i Gammelstadsvikens naturreservat efter sommaren alla utflykter. Morgonens moln börjar skingras och i takt med solens strålar vaknar dagen. Höstens färger leker i träden, även om sommarens mogna grönska dröjer sig kvar.

Många av sommarens rastlösa flyttare verkar ha lämnat platsen och de trygga stannfåglarna visar sig åter. Talgoxe och talltita pratar på i lövträden och två nötskrikor skränar på sitt typiska vis. Kungen av hackspettar, spillkråkan kommer på tillfälligt besök.

Här sitter jag ensam tillsammans med allt det stora. Björn Berglund har någon annanstans givit en liknande stund följande ord ….idag är den septemberklara himlen lika blå som en blåmes. Allt är utlagt, stjärnorna sådda, sfärerna fulla med frön för en fröätare. Ögonen ser långt, de ser allt utom sin egen blåögdhet. Den drar för en blå gardin och döljer effektivt den inneslutna. Undangömda. Röda blomman. (Ur kortprosasamlingen”Trampstenar”)



Visst är det så. Naturen bjuder in till en oskuldfylld skönhet. Om så bara för en stund…
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 11 september 2008

Tillbaka till barndomslandet 3 - Staketgatan och Berlinmuren

Det var en gång en lugn gata omgärdad av en gammal lönnallé. Där lekte jag med träpinnar vid snösmältningen utmed vattnets väg mot närmaste brunn. Där gick jag bland bilar. Minns speciellt PV:n med den lilla delade bakrutan som verkade vara den vanligaste biltypen i området. Minns även den stora Boxern som i stort sett dagligen gick fritt, till synes utan ägare. Denna hund symboliserade för mig en sorts trygg kontinuitet med sina dagliga vandringar längs efter gatan. Minns den gamla trästadsdelen på andra sidan gatan sedd från vårt barnkammarfönster. Minns ”Grönan” i dess närhet där jag tillbringade otaliga timmar med mina ensamlekar.



Allt detta fick ett abrupt slut när 60-tal blev 70-tal. Samtidigt som Gävle byggde den mönsterbildande stadsdelen Sätra med sin lummiga grönska, påbörjades våldtäkten av min barndoms stadsdel. På bara ett par år hade denna stillsamma miljö totalt förändrats. Den lugna lönnallégatan hade blivit till stans bullrigaste trafikled där all tung trafik kom att passera.

Sekelskiftshusen revs i rask takt. Istället byggdes ett antal högresta betongklumpar och ett föga tilltalande parkeringshus. Med rätta kom detta område i folkmun döpas till ”Berlinmuren” och bostadsområdet blev snart lite av ett ”getto” med många sociala problem.



Idag lär dessa omgivningar vara Gävles mest invandrartäta. Nu när hela världen befolkar området ovanför Staketgatan, då är lönnallén och den gamla Boxern en svunnen tid som känns oändligt långt borta. Historien kan inte skrivas om. Kanske det till sist kommer ut något positivt av alla dessa förändringar. Bara framtiden kan ge svar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 9 september 2008

Tillbaka till barndomslandet 2 - skolan


På stadsdelen nordost i Gävle fanns det under min uppväxttid flera skolor. Jag hade bara ett par minuters gång väg till Norrtullskolan, där jag gick lågstadiet och Östra skolan där jag tillbringade mellanstadiet.

När jag var 6 år började jag på lekis. Den gamla lekskolebyggnaden står intakt, men det var nog länge sedan det fanns några lekande barn här. Jag närmar mig försiktigt med kameran. Jag känner mig närmast som en inkräktare med skylten ”Privat område” i förgrunden. Det var 42 år sedan jag tumlade om i denna miljö. Här fick jag mina första smeknamn, ”Palsternackan” och ”Vädergubben”. En ”väderfilosof” var jag redan då och det har jag sedan förblivit genom åren.



På Norrtullskolan blev tillvaron större och mer skrämmande. Här fick jag en tid de föga tilltalande smeknamnen ”Tjockis” och ”Apornas bästa kusin”. Utstuderat mobbad var jag aldrig, men jag blev vittne till flera slagsmål på rasterna. Så vitt jag kan komma ihåg fanns dessa gånger aldrig några vuxna till hands.

I nära anslutning till skolan låg gymnastiksal och skolbespisning. Skolmaten och den inramning den omgärdades av satt tidiga spår i mig, som bidrog till att jag under senare skolår om möjligt försökte undvika denna miljö. Minns den med barnets ögon den ofantligt tjocka och bullriga tanten som släppte in oss tio i taget till matsalen. Minns med avsmak blodpuddingen, strömmingen och inte minst den lömska fläskkallopsen med små knappt synliga leverbitar.

De första åren i skolan var tuffa för den lilla pojken. Tillsynslärare Sterner höll oss i strama tyglar och de röda bockarna varvades med guldstjärnor när man hade gjort sig förtjänt av dem.



Nu ser jag att den gamla nergångna skolan håller på att rustas upp. Jag vet inte vad som är på gång, men en inte alltför kvalificerad gissning är att en friskola ska etablera sig här. Tiderna förändras och skolgården har numera begåvats med en gräsmatta.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

lördag 6 september 2008

Tillbaka till barndomslandet



Under sommaren besökte jag barndomsstaden Gävle. Jag passade på att återse min barndoms uppväxtmiljöer. Jag kommer framöver att berätta lite av mina intryck och tankar i ord och bild. Dessa återseenden kom att beröra mig starkt. Var detta verkligen min barndoms landskap? Det är förbluffande hur lika mycket verkar vara. Det hur ju trots allt gått 28 år sedan jag lämnade denna miljö.

Välkommen till en kort odyssé i min barndoms kvarter. Barn av den sista generationens innerstadens ”rännstensungar”.

Barndomslandet 1 - innergården



När jag tar mina trevande steg in på gården möts jag av en stor tystnad, eller åtminstone så tyst en innerstadsgård kan bli mitt i sommaren.

Detta var mitt landskap under ett antal år under 60-telets senare hälft och i början av 70-talet. Minns Björn, Mikael, Urban, Klas och alla dom andra som befolkade gården och var mina lekkamrater. Undrar var de gör idag och hur de tänker om livet? Minns Kolagubben och den elake vaktmästaren, som samtidigt var snäll och visade mig sin arbetsplats i lokstallarna. Minns arge gamle Holm som från sin balkong ofta röt åt oss ungar, med resultatet att vi stojade ännu mer. Minns alla lekarna. Borgarna och vallgravarna som byggdes i sandlådan. Kurragömma och inte minst ”indianer och cowboys”med ”High Chaparallfortet” i betong längst in på gården.



Jag kan förundras över att vi barn kunde ha så roligt i denna trista miljö. Med barnens ögon var innergården en plats full av möjligheter och alla buskar en djungel att utforska.

Redan en bit in på 70-talet tystnade gården. Det var under miljonprogrammets dagar och barnfamiljerna kom fortsättningsvis att bosätta sig i förorternas nyproducerade lägenheter.



Vår familj bodde i E-ingången på bottenvåningen. Vi hade en altan som vätte ut mot gården. Bland all asfalt, tegel och betong är detta fortfarande gårdens lummigaste plats. Jag undrar om de krokusar jag en gång satt bland buskarna fortfarande blommar om våren?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 3 september 2008

Sorkfällan



Skogssorken kan vara ett gissel, en överlevare utan motstycke och illa omtyckt av de flesta. Sorken hör naturen till och är den viktigaste basfödan för våra ugglor.

Problemet med dessa gnagare är att de har en förkärlek att söka värme och skydd i våra stugor. Numera vet vi att det finns en rationell anledning att ha respekt för sorken, då vi har blivit varse att var 6:e sork bär på viruset som kan ge oss sorkpest

Vår stuga Grova i lappmarken är en omtyckt boplats för sorken. I den gamla timringen finns det många små krypin. Jag har ganska framgångsrikt hållit sorken borta med det hjorthornssalt som jag efter ett tips strör ut på strategiska platser runt stugan.

I år träffade min fru Lotta den omtalade ”fälldoktorn” Börje Sundqvist på Nolia. Han visade stolt upp sin fällanordning och frun blev imponerad. Modellen är typgodkänd och ska på kort tid locka många sorkar in i döden.

Sagt och gjort, fällan har nu gillrats. När jag åker till stugan om ett par veckor förväntar jag mig en hink full med sork, eller snarare svansar, då sorken lär vara kannibal.

Återstår att se hur det blir med den saken. Då jag är lite av en tvivlare av min natur så kommer jag att ta med lite hjorthornssalt – för säkerhets skull.

Läs även andra bloggares åsikter om ,