onsdag 24 september 2008

Morgonvandring på Välmbapouda



Sedan morgondimman lättat ankar påbörjar jag vandringen upp mot lågfjället. Dagen flödar av septemberljus. Nu är tiden då höstfärgerna i lappmarken har nått sitt absoluta crescendo.



En bit utefter branten mot toppen står den gamla naturskogen kvar, bara härjad av naturen själv. Jag stillar mig invid de flerhundraåriga träden och de närmast reptillika torrfurorna som är mycket äldre än så.



På fjällheden tar vinden i som den nästan alltid gör häruppe. Den gamla brandvaktarstugan på toppen erbjuder ett bra vindskydd för mig, min matsäck och för blicken ut över landskapet. Här blir jag stor och liten i samma andetag. Den mångmilsvida blicken över skogklädda berg och sjöar i öster och fjällen i väster ger en känsla av storhet och total överblick. Samtidigt är jag blott en liten prick i detta stora rum. Den senare känslan övermannar mig till slut. Tur att det är så…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2 kommentarer:

thord.wiman sa...

Hej!

Underbar natur! Snart tas den vita, gnistrande beklädnaden på.

Ödmjukhet och tacksamhet är väl inte de vardagliga dygder som genomsyrar, dominerar människans sinnen precis - mera hybris och narcissism.

Men när hon uppstiger ur futtighetens jämmerdal och möter de stora, eviga linjernas sammanhang är det som hon förändras, förbättras, förädlas i en insikt om hennes rätta plats i den stora berättelsen.

Och den känslans klangfärg gäller det att vårda, bibehålla in i vardagens ibland kvävande gråhet.

Om man kan det.

Johan sa...

Hybris växer i oförstånd, ödmjukheten i stillhet och kontakten med våra grundläggande element. Det låter visserligen som en plattityd, men inte desto mindre sant.