På stadsdelen nordost i Gävle fanns det under min uppväxttid flera skolor. Jag hade bara ett par minuters gång väg till Norrtullskolan, där jag gick lågstadiet och Östra skolan där jag tillbringade mellanstadiet.
När jag var 6 år började jag på lekis. Den gamla lekskolebyggnaden står intakt, men det var nog länge sedan det fanns några lekande barn här. Jag närmar mig försiktigt med kameran. Jag känner mig närmast som en inkräktare med skylten ”Privat område” i förgrunden. Det var 42 år sedan jag tumlade om i denna miljö. Här fick jag mina första smeknamn, ”Palsternackan” och ”Vädergubben”. En ”väderfilosof” var jag redan då och det har jag sedan förblivit genom åren.
När jag var 6 år började jag på lekis. Den gamla lekskolebyggnaden står intakt, men det var nog länge sedan det fanns några lekande barn här. Jag närmar mig försiktigt med kameran. Jag känner mig närmast som en inkräktare med skylten ”Privat område” i förgrunden. Det var 42 år sedan jag tumlade om i denna miljö. Här fick jag mina första smeknamn, ”Palsternackan” och ”Vädergubben”. En ”väderfilosof” var jag redan då och det har jag sedan förblivit genom åren.
På Norrtullskolan blev tillvaron större och mer skrämmande. Här fick jag en tid de föga tilltalande smeknamnen ”Tjockis” och ”Apornas bästa kusin”. Utstuderat mobbad var jag aldrig, men jag blev vittne till flera slagsmål på rasterna. Så vitt jag kan komma ihåg fanns dessa gånger aldrig några vuxna till hands.
I nära anslutning till skolan låg gymnastiksal och skolbespisning. Skolmaten och den inramning den omgärdades av satt tidiga spår i mig, som bidrog till att jag under senare skolår om möjligt försökte undvika denna miljö. Minns den med barnets ögon den ofantligt tjocka och bullriga tanten som släppte in oss tio i taget till matsalen. Minns med avsmak blodpuddingen, strömmingen och inte minst den lömska fläskkallopsen med små knappt synliga leverbitar.
De första åren i skolan var tuffa för den lilla pojken. Tillsynslärare Sterner höll oss i strama tyglar och de röda bockarna varvades med guldstjärnor när man hade gjort sig förtjänt av dem.
I nära anslutning till skolan låg gymnastiksal och skolbespisning. Skolmaten och den inramning den omgärdades av satt tidiga spår i mig, som bidrog till att jag under senare skolår om möjligt försökte undvika denna miljö. Minns den med barnets ögon den ofantligt tjocka och bullriga tanten som släppte in oss tio i taget till matsalen. Minns med avsmak blodpuddingen, strömmingen och inte minst den lömska fläskkallopsen med små knappt synliga leverbitar.
De första åren i skolan var tuffa för den lilla pojken. Tillsynslärare Sterner höll oss i strama tyglar och de röda bockarna varvades med guldstjärnor när man hade gjort sig förtjänt av dem.
Nu ser jag att den gamla nergångna skolan håller på att rustas upp. Jag vet inte vad som är på gång, men en inte alltför kvalificerad gissning är att en friskola ska etablera sig här. Tiderna förändras och skolgården har numera begåvats med en gräsmatta.
Läs även andra bloggares åsikter om Barndom, skolan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar