Sitter intill Kvavaträskbergets klippbrant som skulle kunna vara en av den gamla tidens ättestupor. Vandringen hit är lagom strävsam efter en obefintlig stig och balanserande på toppterrängens klapperstensfält. Här bjuds jag på en av det kustnära landskapets bästa vyer. Jag blickar ut över låga berg och en blandskog som ger varsel om en svunnen tid. I skogen mellan bergen finns gått om gamla igenväxta åkerlappar. Numera har åkerlapparna ersatts av jaktkojor som går att finna på de mest osannolika ställen.
Detta är också björnrikelandet. Nyligen hade man räknat in ett 20-tal björnar i detta område mellan Luleå och Boden. Kanske har den skällande hunden i fjärran fått nys på någon av dessa nallar!?
Annars andas denna stilla dag allt mer av höstens tystnad. En spillkråka hörs långt borta och ett par korpar kivas på avstånd. Därutöver återstår ett par flugor, lövprasslet från en asp och ljudet av mitt blodomlopp. Det inre och yttre möts. I rummet däremellan spelas den ljuvaste musik...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar