tisdag 21 juni 2011

Ockelbo



Jag är uppväxt 5 mil från Ockelbo, men har aldrig tidigare satt min fot där. För en tid sedan gjorde jag ett kort besök samhället. Under barn- och ungdomsåren var Ockelbo markören att nu närmade vi oss Gävle med nattåget och hemmet efter ett långt sommarlov i Lappmarken. Sedan var det bara byarna Råhällan och Åbyggeby kvar innan det var dags för avstigning vid Gävle centralstation.

De flesta skulle nog inte ha en aning om var Ockelbo återfinns på Sveriges karta om det inte vore för en viss prins som är uppväxt där. Sedan var naturligtvis Ockelbo tidigare ett känt skotermärke, men hur väl bevandrade skoteråkarna är i geografi låter jag vara osagt.

Ockelbo är just det där anspråkslösa samhället någonstans i Sverige som inte förhäver sig. Jag besöker samhället en grå junidag. Inte mycket händer utåt sätt. De människor jag pratar med säger att Ockelbo är ett bra ställe att bo på. Det är en trygg miljö att växa upp i och behöver man mer service är inte Gävle långt borta

Vi äter på gästgiveriet som ligger på en upphöjd punkt strax utanför samhället. Gästgiveriet var i gamla tider boplatsen för jägmästaren. Idag är det inte skogsbruket som föder bygden, utan ett rikt utbud av småföretagare som tror på framtiden.

Kanske är det i det lilla samhället möjligheterna finns. Ockelboborna tror det. Jag är benägen att hålla med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 15 juni 2011

Demokratisk avrustning

I alla tider har den äldre generationen förfasat sig över ungdomen. Den ungdom som vi ska sätta vårt framtidshopp till. Nu när jag har passerat de femtio tar även jag mig friheten att tycka om ungdomen. Jag gillar inte vara den där oroliga gnällspiken som skakar på huvudet, men i kraft av min ålder kunde jag inte låta bli då jag för en tid sedan läste om ungdomars syn på demokratin.

För många ungdomar av idag är det inte viktigt att rösta, de kan t o m tänka sig att sälja sin röst. För vissa skulle diktatur framför demokrati vara att föredra som styrelseskick.

Jag vet inte har man ska förstå detta. Handlar det om okunskap eller om att dessa ungdomar är bortskämda, södercurlade av sina föräldrar och alltför vana att ta allt för givet.

Oavsett motiven bakom ungdomarnas åsikter så blir jag både beklämd och orolig. Dessa ungdomar har naturligtvis ingen aning om hur det är att leva i en diktatur och är troligen helt svagt förankrade i människans historia. Bygga Rom gjordes inte på en dag, lika lite som det tar tid att bygga demokratin. Att bygga tar tid, men att riva och söndra kan gå fort.

Den tidiga arbetarrörelsens företrädare, de som drev på vår demokratiska utveckling, skulle nog resa sig ur sina gravar om de fick vetskap om många unga människors syn på samhälle och demokrati.

Ju svagare förankring vårt demokratiska styrelseskick får, desto större risker att mörkare och populistiska krafter kan dra fördel av situationen. Det finns anledning till oro och vaksamhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 10 juni 2011

På resa



Någon har sagt att målet för resan inte är resan, utan målet är resan i sig. Oftast är resor i vår tid är lika med flygresan. Vi vill komma fort fram och väljer detta snabba, men inte för bekväma färdmedel. Sedan blir flygresan närmast illusorisk, då det är svårt att ta in att man färdas flera hundratals eller tusentals kilometer på mycket kort tid.

Annat är det med tågresan. Jag har alltid gillat tågresandet. Jag tror att det hänger ihop med min barndom och de långa tågresorna upp till sommarstugan i Lappland. När jag sätter mig på tåget som ska föra mig från Luleå till Gävle är det mycket som liknar barndomens resor. Norrlandstågen tar fortfarande nästan lika lång tid som min barndoms resor, vissa vagnar är av äldre snitt. Speciellt restaurangvagnen som verkar vara från annan tid med sina gummiaktiga soffor.

Allt detta gör mig väl till mods. Här kan jag sitta i lugn och ro, titta ut över det föränderliga landskapet och låta livets ström komma ifatt. Jag hör hjärtats slag och förnimmer dunkande rälsskarvar som höll mig vaken i barndomens sovkupé. Jag ser den födslosökande brunkärrhöken genom rutan som på sin resa verkar ha fångat ett byte.

Med tågresan blir jag åter i takt med tiden. Det är inget gatlopp, utan i lugn resa med långa stopp under natten som ger den sedvanliga förseningen på någon timme.

Vad gör det när jag inte har någon tid eller "dead-line" att passa. Jag åker tåg och kommer ikapp mig själv....

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,