fredag 30 mars 2012

Förväntan



Förväntan kan vara ett återseende av sin älskande eller kanske en resa till en mytomspunnen plats. Förväntan kan också vara något mycket enklare, ett kärt återseende i ett nytt ljus. Det som finns i en relativ närhet bygger sällan några illusioner, men ger istället möjligheten till glädjen, vila och möjlighet att hitta sig själv. Längtan efter den älskade eller platsen långt bort kan lätt triggas till orimliga proportioner där du just i den uppdrivna förväntan riskerar att tappa kontakten med dig själv. Kraven på lycka blir lyckans största hinder.

Jag, Sven och Björn återvänder än en gång till Ryssbält och till stugan Sven har här längst upp i Bottenviken. Det är vår resa som vi gör år efter år höst och vår. Platsen och naturen är densamma. Det om skiftar är vädret, våra samtal och den musik som Björn bidrar med.

Det finns alltid en förväntan och längtan inför våra resor hit. Här där vi fullt ut kan mötas på egna villkor och klä av oss vardagens bekymmer. Resan är ingen stor "happining", utan det är just vetskapen att vi återvänder till något välkänt om skänker den stora glädjen. Den stora resan är alla intryck vi får under våra dagar på platsen. Det blir en inre resa som ersätter många yttre förflyttningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 26 mars 2012

Överhettad årstid


Ingenting för framtiden...?

Jag kanske inte borde förundras, men förundras ändå över den naiva glädje människor känner inför den allt för tidiga våren. Jag vet att jag säkert uppfattas som en glädjedödare, men det okunnigt naiva och kortsiktiga har ingen plats i Nordlig utpost.

Det är just naivitet och okunnighet som verkar prägla de flestas syn på vädret ivrigt påhejade att medias rapportering. Få har väl något emot sol och värme, men vi är faktiskt skyldiga att ta på oss kritiska glasögon när det gäller väder och klimat.

Här i Norrbotten är delar av Bottniska viken isfri den tid på året då isutbredningen ska vara som störst. Vår fina ”femte årstid”, d v s vårvintern är snart ett minne blott, ersatt av slask och isglägga. Vår norrbottniska vinter har varit den kortaste på mycket länge och samtidigt ovanligt nederbördsrik tillsammans med en ännu nederbördsrikare höst. Längre söderut i Europa på Iberiska halvön har det knappt regnat något alls den tid på året då regnet ska komma. Allt detta ger ett tydligt förebud över det klimatforskarna tror om framtiden - Medelhavsländerna blir uttorkade med ökenutbredning som följd samtidigt som vi på våra breddgrader får det allt blötare.

Just därför kan jag inte glädjas åt vattenskidåkning i mars och alla utekaféer som öppnas allt för tidigt i den södra delen av vårt land. Jag kan inte heller känna glädjas åt att skidåkningen på våra isar i här norr raskt går mot slut när det normalt ska vara den bästa tiden för friluftsliv i skärgården.

Däremot gläds jag till skillnad från de flesta åt de allt högre bensinpriserna. Kanske det får någon att tänka till och ändra sitt invanda miljöförstörande beteende….

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 22 mars 2012

Esbjerg ensemble



Det finns vissa fredagskvällar som är annorlunda och som därför sätter särskilda minnesavtryck. Förra fredagen var just en sådan kväll. Jag hade av mina vänner lockats med på att lyssna på modern klassisk musik i konsthallen. Denna kväll skulle verk av den danske tonsättaren Per Nörgård uppföras av Esbjerg ensemble.

Den moderna klassiska musiken sägs vara otillgänglig med ofta avsaknaden av tydliga harmonier. Jag har därför inte ägnat denna musik något större intresse. Nu har vi musikoraklet Björn med oss, han som inte värjer sig för att lyssna på det mest aparta. Så det var Björn som stimulerades oss att viga kvällen åt en annorlunda upplevelse.

Konsthallen var fylld av de mest inbitna. Kvällen kom att bli en musikalisk resa av det ovanliga slaget. Jag kan inte säga att jag förstod att allt som spelades. Men, vad är det som säger att ett konstverk och/eller ett mästerverk ska förstås? När tonerna fyllde mina öron och jag lät verklighetens vardag klinga bort fanns där något starkt som berörde mig.

Att sitta bara någon meter från musikerna var något speciellt. Att känna deras koncentration, passion och glöd för musiken var stort. Tack Esbjerg ensemble, denna kväll växte min värld.

Jag filmade ett kort stycke med min kamera. Ett fragment ger ingen rättvisa åt helheten, utan ska ses som det fragment det är.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 19 mars 2012

Den salta fisken


hanteras varsamt

Jag har alltid gillat vällagad mat. När jag går ut och äter lunch är det inte bara för att fylla magen, då kan jag lika gärna äta en gröttallrik hemmavid. Jag har mina favoritställen och ofta är jag nöjd.

Till skillnad från många andra så säger jag alltid min ärliga mening om maten när serveringspersonalen frågar om det smakade gott. Jag tycker att det både min rättighet och skyldighet som lunchgäst. Det är ju bara då restaurangen har en möjlighet att bättra sig.

För en tid sedan åt jag lunch med mina vänner. De tog karrén och jag fisken. Fisken var en av det saltaste jag ätit på länge, vilket jag mycket riktigt på ett vänligt och korrekt sätt förmedlade till servitören när han frågade hur maten smakade. Servitören lovade att genast ta upp malören med kocken.

En av vännerna åt fisk på samma restaurang påföljande dag med ett annat sällskap. Ingen var nöjd med fisken, den var alldeles för osalt och smaklös!
Helt tydligt hade mitt budskap gått fram, men avsikten var ju inte att skrämma kocken från vettet, utan att ge en fingervisning hur saltet ska hanteras för att ge en optimal smakupplevelse.

Jag klurar nu mycket över hur jag ska rikta den viktiga sakliga kritiken över maten framöver, osalt och smaklös fisk är ju nästan lika illa som översaltad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 14 mars 2012

Glasögonbäraren

Att ha passerat den femtio har sina sidor. Mognad och kanske lite livsvisdom å ena sidan, ett begynnande förfall å kroppens vägnar å andra sidan. Ett tydligt tecken på det senare har inletts när att jag sedan en vecka är glasögonbärare.

Världen växer och förändras brukar jag säga. Att bli glasögonbärare är just ett sådant exempel. Förutom ovanan att permanent bära glasögon blir jag under min första vandring genom staden inte igenkänd av någon av de bekanta jag möter. En skillnad gör en skillnad som gör en skillnad brukar det sägas. Tänk att lite plast runt ögonen kan göra en sådan skillnad. Kanske jag kan bygga en ny identitet och inleda en ny jobbkarriär till vår regerings stora förtjusning med min nya look. Kanske jag har underskattat de yttre förändringarnas betydelse, eller kan det vara så illa att mitt val av bågar är så vanprydande att ingen vill känna igen mig? De senare dementeras dock av de närmaste vännerna som bara är skyldiga att känna igen mig och som säger att glasögonen klär mig.

Hur som helst, min värld är inte längre sig lik. Det har sina sidor att bli äldre, men det öppnar även nya perspektiv på det inre och det yttre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 11 mars 2012

Solitären och gruppen



Persiennen viks upp och jag kan blicka ut över en solig dag. I Norra hamn är det redan många människor som vandrar och skrinnar efter isbanan och fler kommer de att bli.

Själv känner jag ingen längtan dit, utan förbereder fika och packar ryggsäcken för en skidtur i skogen. Vi människor är olika, många är de människor som helg efter helg tillbringar en del av sin tid på isbanan med andra likasinnade tillsammans med hundar, glada och ledsna barn och äter en och annan varmkorv över de öppna eldar som väntar. Isbanan har blivit ett av Luleås varumärken, något vi som lulebor kan vara stolta över.

Men som sagt, jag väljer en annan utfärd, långt från glada tillrop och hundskall. Jag söker begränsade intryck och vill välja till det jag vill lystra till, som korpens småprat och spillkråkans spel.



Jag kan fascineras över att vi som människor är så olika, somliga trivs bäst bland andra och en sådan som jag väljer ofta avskildhet och tystnad. När jag var yngre kunde jag närmast döma det mänskliga flockbeteendet, oavsett om det återfanns i ett köpcentrum, hockeyrink eller som nu, på en isbana runt Luleå stad. Nu har jag blivit äldre och lite klokare. Jag har ingen rätt att ställa mig till doms över vad andra gör. Istället är det bara att glädjas åt alla våra olikheter. Det är ju sådant som berikar.

Och tänk om alla vore som jag, hemska tanke, då blev det trångt i skogen.....

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 9 mars 2012

Det nya laget

Vi lever i en snabbt föränderlig värld. Vi lever även med en föränderlig politik, även om det senare blir allt tråkigare. Stefan Löfven har nyligen mönstrat ett nytt lag som ska ta upp kampen om regeringsmakten vid nästa val. Troligen är det en betydligt kompetentare laguppställning än den föregående som väcker en viss förhoppning om en förändring och utsikterna att få en ny regering åter är möjligt.

Jag säger en viss förhoppning, för det jag också ser är att de politiska gränserna och den s k höger-vänsterskalan blir allt diffusare. Politiken sker allt mer i det politiska mittfältet med en successiv dragning mot höger. När socialdemokraternas nya ekonomiskpolitiske taleskvinna säger att Anders Borg har gjort flera bra saker är det nog lätt att känna en viss förvirring som medborgare och väljare.

När borgarna tog makten var det med skicklig moderat retorik som gjorde detta möjligt. Partiet sade sig vara det nya arbetarpartiet och lockade massor av nya väljare. Nu vill det gamla arbetarpartiet återta taktpinnen som det mest trovärdiga arbetaralternativet. Kanske det numera är mer politisk retorik än faktiskt skillnad mellan de politiska alternativen.

Kanske jag är allt för pessimistisk när jag hävdar att mycket av makten (=de som sitter på de stora penningpåsarna) är osynlig och utanför våra gränser. Just denna osynliga makt måste våra realpolitiker förhålla sig till och då blir också det politiska landskapet allt mer ”mainstreambetonat” och trist. Den viktigaste frågan kanske inte är vem som vinner nästa val utan hur de osynliga makthavarna ska demaskeras…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 5 mars 2012

Stugförsta



Livet har sina kretslopp - födelse, mognad och död - vår, sommar, höst och vinter - ljus och mörker. För oss som lever stugliv finns det naturligtvis också ett årligt kretslopp, stugförsta och stugsista.

Stugsista sent på hösten när mörker och kyla tar vid och det är dags att summera det är som varit. Stugsista har alltid något vemodigt över sig som alla separationer – du lämnar något under en längre period. Du hoppas på en återkomst, men då vi aldrig kan ta livet för givet, kan vi aldrig ta återkomsten för självklar. Stugförsta däremot, står för pånyttfödelse, förhoppningar och förväntningar. Efter en kall och mörk period är ljuset på väg tillbaka.



Stugförsta vid Norrbottenskusten denna tidiga marsdag är bländande vit, ljus, stilla och vacker. Trots att den egentliga våren ligger långt borta går den att ana trots en meter packad snö. Det droppar från taket och de senaste dagarnas töväder har skapat den första skaren som gör skidfärden till en fröjd.



Det frusna havet ligger öppet som ett parkettgolv och man vill färdas långt mot horisonten. Inne i stugan hjälper solen till att skapa en behaglig temperatur.
När mörkret lägger sig grillar jag min köttbit i månskenet. Livet är vackert en stund som denna. Jag gläds åt nuet och vågar nära på en förhoppning om en fortsättning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 1 mars 2012

Det sköra livet


Utsikten från frukostbordet

Det är söndag morgon. Jag sitter och äter min frukost, lyssnar på ”God morgon Världen ” och blickar ut över en solflödande vinterdag. I ”God morgon Världen” kan jag lyssna på ännu ett av många reportage om det folkliga lidandet i Syrien, ett land där det mänskliga livet hela tiden tycks vara underordnat makten och härskarnas intressen.

Livets skörhet kan vara mer vardagsnära än så. Tidigare i veckan träffade jag en fritidsledare vars bästa kompis hade fått en stroke. Kompisen var knappt 40 år och hade tappat talet fullständigt. Den drabbade var en intensivt arbetande företagare med tre barn och fru. Vid insjuknandet höll kompisen på att riva ur det nyinköpta huset. Vad är bara otur och hur stor betydelse har hur vi lever vår korta tid på jorden? Det var tankar som kretsade i mitt huvud allt medan den väl så överviktige bekymrade fritidsledaren mumsade på sin inköpta snabbmat från kvartersrestaurangen.

Livet är skört och vi kan aldrig ta det för givet, även om vi inte är utsatta för Syriens mördararmé. I mitt bekväma tillbakalutade läge med den vackra utsikten över Norra hamn är det lätt att vaggas till ro. Men – livet är till för att levas och så länge vi har den möjligheten kan vi ta vara på alla goda relationer, skönheten omkring oss, men samtidigt aldrig sluta att reagera på orättvisor och fasor omkring och i vår omvärld. Det är både vår rättighet – och skyldighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,