Persiennen viks upp och jag kan blicka ut över en solig dag. I Norra hamn är det redan många människor som vandrar och skrinnar efter isbanan och fler kommer de att bli.
Själv känner jag ingen längtan dit, utan förbereder fika och packar ryggsäcken för en skidtur i skogen. Vi människor är olika, många är de människor som helg efter helg tillbringar en del av sin tid på isbanan med andra likasinnade tillsammans med hundar, glada och ledsna barn och äter en och annan varmkorv över de öppna eldar som väntar. Isbanan har blivit ett av Luleås varumärken, något vi som lulebor kan vara stolta över.
Men som sagt, jag väljer en annan utfärd, långt från glada tillrop och hundskall. Jag söker begränsade intryck och vill välja till det jag vill lystra till, som korpens småprat och spillkråkans spel.
Jag kan fascineras över att vi som människor är så olika, somliga trivs bäst bland andra och en sådan som jag väljer ofta avskildhet och tystnad. När jag var yngre kunde jag närmast döma det mänskliga flockbeteendet, oavsett om det återfanns i ett köpcentrum, hockeyrink eller som nu, på en isbana runt Luleå stad. Nu har jag blivit äldre och lite klokare. Jag har ingen rätt att ställa mig till doms över vad andra gör. Istället är det bara att glädjas åt alla våra olikheter. Det är ju sådant som berikar.
Och tänk om alla vore som jag, hemska tanke, då blev det trångt i skogen.....
Läs även andra bloggares åsikter om människor, natur, gemenskap, avskildhet
2 kommentarer:
Avskildhet och tystnad - det längtar jag ofta efter. Har alltid själv varit en solitär och kunde redan som liten välja ensamheten och ron framför sällskap.
Nej, vi kan inte döma andra. Är det något jag hävdar, så är det rätten att vara olik (frihet, jämlikhet, olikhet?). Men vår tid har som ideal den extroverta projektledarmänniskan/enterprenören - den som handlar hellre än tänker, alltid väljer det nya framför det beprövade, som talar om individualism men alltid vill fösa ihop folk i "team". Som talar om mångfald men inte ser till människors inbördes olikheter och förutsättningar, och som förutsätter en samsyn i åsikter och värderingar- en sorts massindividualism.
Att vara solitär är att våga gå sin egen väg, ibland ställa sig utanför. Jag tror att mycket av det kritiska tänkandet föds där. Trots det du beskriver hoppas jag inte vi är en "utrotningshotad art". Men, man kan ju undra. Jag möter få ensamma i naturen, eller som en av mina vänner som med sina skidor var helt ensam på skidorturen på Törefjärden en stålande vintersöndag nyligen.
Skicka en kommentar